Eskil

Eskil, engelsk biskop, som missionerat i Sverige, sannolikt under konung Inge d. ä. och blivit dräpt under resningen mot denne (1000-talets slut).

Den enda sannolikt nära samtida källan om denne missionär är en legend om den danske helgonkonungen Knut (d. 1086), som skrevs omkr. 1122 av Ailnoth från Canterbury, en präst vid domkyrkan i Odense. I inledningen till denna legend meddelas, att »Eskillinus», en biskop av förnäm engelsk härkomst, för »sanningens vittnesbörd» dödats av de vilda barbarerna, som han förkunnat evangeliet för, och att han »under det att änglarna gladdes med honom» vunnit den eviga segern. Barbarerna betecknas närmare som »Suethi et Gothi», d.v.s. svear och götar.

Från och med tiden omkring 1200 förekommer martyrbiskopen Eskils festdag och antagliga dödsdag, den 11 juni, i svenska kalendarier. Endast i Strängnäs stift har emellertid detta datum bibehållits till slutet av medeltiden och återfinnes både i stiftets skrivna kalendarier och på runstavar, som ristats inom dess råmärken. I det övriga Sverige sköts festen senare fram till den 12 juni – där den ännu återfinnes i svenska almanackan – emedan den 11 också var aposteln Barnabas' dag och denna i likhet med de andra apostlarnas åminnelsedagar fick förhöjd festrang. E:s skrinläggningsdag, den 6 okt., uppträder fr. o. m. 1200-talets slut. Som framgår av ett påvebrev, utfärdat 6 sept. 1231 (DS 1, nr 839) av Gregorius IX, har före 1185 en kyrka byggts åt Eskillus, martyr et pontifex de Tuna, i staden Tuna – det efter E. snart uppkallade Eskilstuna – vilken kyrka enligt brevet 1231 av Strängnäs' biskopsstol överlämnats till Johanniterklostret i Tuna. Denna ort har omkring 1120 varit ett biskopssäte, som dock redan 1164 ej längre existerade som sådant (Tunberg; Schmid, 1934, s. 80 f., 201). Här ha således funnits förutsättningar för bevarande av traditionen om en dräpt kristen förkunnare, och Strängnäs synes ha övertagit den. Någon officiell heligförklaring kan icke förutsättas.

Legenden om den helige E. härstammar i sin kända form tidigast från 1200-talets senare del, då den nämner dominikanerklostret i Strängnäs, vilket inrättades 1268. Den finnes bevarad i två varianter  (SRS 2: 1, s. 389 ff.), en längre och en kortare. Den senare känna vi endast till från det 1498 tryckta Skarabreviariet,. Den längre varianten föreligger i sin helhet i en version, som tidigast möter i ett Strängnäsbreviarium (G 416, i Uppsala univ.-bibl.) och i Codex Laurentii Odonis (A 182, i Landesbibliothek i Dresden) från 1300-talets sista decennier. Ett senare Strängnäsbreviarium är handskriften C 463 i Uppsala univ.-bibliotek; ett legendfragment från 1300-talet finns i handskriften A 103 b XIII i K. biblioteket. Den längre varianten finns även i tryck från de flesta övriga svenska stift. Denna utförliga skildring står i nära textsammanhang med ett rimofficium (historia rhytmica), som skrevs av skarabiskopen Brynolf Algotsson (d. 1317), och som spriddes över hela det medeltida Sverige, i likhet med sekvensen »Hac in die gloriemur» (tr. i SRS 2: 1, s. 403, och hos Klemming, s. 113 f.) samt versikeln »Grex suspirat» (Lindberg), vilka torde härröra från samme författare. Legendens händelseförlopp är detsamma i båda varianterna. E. kommer från England. Han predikar kristendomen och har framgång under den gode konung Inges regering. Inges efterträdare Blotsven däremot offrar åter åt de gamla gudarna. E. söker hindra ett blot och dräpes då med stenkastning och yxhugg. Bland dråpsmännen nämnes en Spabodhe. – Då E. icke omtalas i Adams av Bremen verk, som avslutades omkring 1070, är det icke otroligt, att han verkligen föll offer för den hedniska reaktionen efter konung Inge, och det är således möjligt, att huvuddragen i den sena legenden överensstämma med sanningen.

Enskildheter och utsmyckning i legenden bära däremot en senare tids prägel. Hit måste räknas hänvisningen till predikarebrödernas kloster i Strängnäs och tolkningen av namnet Blotsven, vars innebörd man då ej längre förstått, utan vilket tytts som »homo sanguinis», Blodsven, och vilket skall ha givits honom, »emedan han tillät drickandet av djurens blod». Hit. hör. vidare inledningen i den längre legendvarianten, i vilken E. är den helige Sigfrids följeslagare och kaplan. I fråga om E:s eget verksamhetsområde kan man i källorna ännu i någon mån följa den legendära utvecklingen. Hos Ailnoth predikar han för svear och götar, vilket sedermera ändras till »Svecia Nordanskog», som man fasthåller vid i Strängnäs, men som i sin tur blir till ett »stift Svecia Nordanskog» och i det tryckta Västeråsbreviariet inskränkes till »Södermanland». Senare förhållanden ha här påverkat redigeringen.

Påtagliga stilistiska förebilder för Eskilslegenden äro de legendära levnadsteckningarna över konung Olav den helige, ärkebiskop Thomas Becket och dominikanermartyren Petrus. Även Brynolf Algotssons rimberättelse om Eskil har influerats av rimofficiet om ärkebiskop Thomas. Parallellen mellan E. och Thomas är i flera avseenden påfallande, ej minst då det gäller kampen mot den avogt sinnade världsliga makten. Brynolf, som själv haft erfarenheter i samma riktning, ägnar åt den strofen »Principem non timuit sacer hic Elias, etc.» (Fursten fruktade han ej, denne helige Elias, etc). Några rader har Brynolf ordagrant lånat ur Thomasofficiet; de avvika olyckligtvis från Eskilslegendens skildring av helgonet, under det att de överensstämma med Thomaslegendens. Sekvensen, som sjöngs efter den ofta använda melodien till Dominikussekvensen »In caelesti hierarchia», vidrör några väsentliga punkter i E:s liv. Versikeln utgöres av en enkel åkallan.

Reliker efter helgonet funnos framför allt inom Strängnäs stift, särskilt i kyrkan i Eskilstuna, som ansågs som E:s gravkyrka. Dock funnos sådana reliker även i det övriga Sverige samt t. ex. i Roskilde och Köpenhamn. E. var Strängnäs stifts främste inhemske patronus, och hans festdag (hans »mässa») i Eskilstuna kringgärdades av Södermannalagen och (i några handskrifter av) Upplandslagen mot fredsbrott. I detta stift uppträder han dessutom som källhelgon; denna kult omtalas så sent som 1568 (SRS 2:1, s. 404). E. uppräknas bland svearikets skyddshelgon och förekommer i det kyrkliga officiet för deras gemensamma festdag liksom i mässbönerna för statens välfärd (pro statu regni). Flerstädes ha altaren blivit resta till hans ära, bilder och en relikgömma (Hildebrand, af Ugglas) "äro bevarade. Kulten har, såvitt man kan döma, haft en jämn utbredning inom Sverige och en ganska stor intensitet i det sörmländska stiftet. Utanför Sverige har den nått Odense och Trondheim och följt birgittinerna till några av deras kloster. Det förtjänar dock att påpekas, att E. icke namnes i Birgittas uppenbarelser och – väl som en följd härav – ej heller, som t. ex. Botvid och Brynolf, uppmärksammas av Vadstenaskalderna i början av 1500-talet.