Odert Reinhold Essen, von

1. Odert Reinhold von Essen, f. 1 juni 1755 i Hollola, Tavastehus län, Finland, d. 11 jan. 1837 i Borgå. Föräldrar: kaptenen vid Nylands och Tavastehus dragonreg. Carl Magnus von Essen och Ebba Helena Ramsay. Volontär vid Tavastehus reg. 6 maj 1767; rustmästare där 15 febr. 1769; fanjunkare vid Finska lätta dragonkåren 11 aug. 1770; sekundadjutant där 31 mars 1773; kornett 8 dec. 1775; löjtnant vid Nylands dragonregemente 17 jan. 1776; kapten där 7 juni 1780; major i Tavastehus regemente 30 juni 1787; överstelöjtnant vid Tavastehus jägarbataljon 18 april 1792; sekundchef för nämnda bataljon och överstelöjtnant i regementet 18 april 1797; överste i Tavastehus regemente 25 maj 1798; generaladjutant 8 aug. 1809; avsked med generalmajors grad 7 nov. s. å.; därefter bosatt på sin egendom Jackarby i Borgå socken. RSO 1790; RmstkSO 1808.

G. 1) 22 febr. 1793 på Maydel i Estland m, friherrinnan Johanna Juliana von Fersen, f. 1758, d. 31 maj 1796 i Reval, dotter av lantrådet friherre Herman Fredrik von Fersen och friherrinnan Ebba Elisabet von Rehbinder; 2) 3 april 1800 på Jackarby m. Juliana Maria Ramsay, f. 14 april 1779 på Esbo gård, d. 21 juni 1812 där, dotter av landshövdingen Otto Vilhelm Ramsay och friherrinnan Sofia Lovisa Ramsay; 3) 24 dec. 1813 på Mäntsälä gård (skilsmässa 1814) m. hovfröken hos kejsarinnan av Ryssland Ulrika Ottiliana Möllersvärd, f. 4 aug. 1791 på Mäntsälä gård, d. 26 juli 1878 i Borgå, dotter av landshövdingen Carl Adolf Möllersvärd och Maria Charlotta L'Estrade; 4) 25 dec. 1814 i Viborg m. Fredrika Lovisa Boije af Gennäs, f. 16 febr. 1789, d. 18 dec. 1866 på Jackarby, dotter av överstelöjtnanten Otto Christer Boije af Gennäs och Anna Margareta Montgomery.

E. hade med all sannolikhet inte upptagits i biografiska uppslagsverk, om han inte hade besjungits av Runeberg och blivit en av »fänrikarna» i Fänriks Ståls sägner. Hans militära karriär var nog rätt god, men han tillhörde i varje fall inte de stora krigargestalterna i finska kriget 1808–09. Personligen var han tapper och oförvägen, och redan vid Ypäri kämpade han framgångsrikt den 16 april 1808 i spetsen för sin trupp. I Gripenbergs rapport för den 17 april namnes han sålunda som en av dem, som hade varit »mest i elden». I en samtida rapport berättas åter om honom, att »käck och hetlevfad plumsade Essen, en redan några och femtio års man, i den djupa snön fram till skyttekedjan, vilken kraftigt höll ryssarna stången». Också vid Siikajoki utmärkte han sig som »djärv, vid svärdet van» och fördrev ryssarna från gästgivargården, där de i sluten skara gjorde envist motstånd. Efter J. Bergenstråhles misslyckade landstigning vid Vasa den 25 juni 1808 övertog E. befälet över den brigad, som bildades av återstoden av den slagna svenska truppstyrkan. Med denna förstärkte han i Vetil 11 juli Otto von Fieandts skaror, som hade blivit illa tilltygade i striden vid Kokonsaari. E. deltog med berömmelse i det hårda slaget vid Alavo, och efter den häftiga drabbningen vid Salmi rapporterade Adlercreutz om honom, att han »utmärkte sig med all möjlig nit och rådighet och anförde själv kedjan under fiendens förföljande». Och slutligen kan nämnas, att han av befälhavaren fick följande vittnesbörd om sin insats i slaget vid Oravais: »överste von Essen, vilken som brigadchef själv följde tropparne till fots, har ådagalagt största prov av mod, nit och rådighet samt med ett lysande exempel väckt ståndaktighet hos den uttröttade soldaten.»

Man kan inte neka till, att de ovan citerade uttalandena om E. vittna om hans personliga mod, samtidigt som de karakterisera hans stolta själ och hetsiga blod – just de drag, på vilka Runeberg byggde bilden av E. i sin dikt. Men lika litet i detta, som i alla andra fall, där skalden skildrar någon av krigets bussar, får man fatta de runebergska dikterna som realistiska porträtt av de skildrade. I »von Essen» har Runeberg dock utnyttjat de anekdoter, som berättades om E. i Borgå vid skaldens inflyttning till staden. Minnet av E. levde säkert då ännu starkt bland stadsborna; generalen hade dött bara några månader före Runebergs ankomst till Borgå. Sålunda finner man t. ex., att kapellanen i Pärnå Gustaf Ruuth åren 1810–19 i sin dagbok har gjort ett dussintal annotationer om E. (Hollmérus). I några anekdoter kan man se ett tydligt samband mellan generalen och den diktade gestalten. Ruuth omtalar sålunda en gång, att »general Essen kallar alla för 'min son', 'mitt barn'. Han promenerar gravitetiskt på Borgågatan och möter repslagar Holmström, som för någon tid sedan gjort rep åt Essen utan att ha fått betalning för dem. Holmström anhåller om penningar för sina rep. Essen svarar: 'Du skall få, min son, du skall få, mitt barn, blott du väntar'.» I tjugosjätte strofen i den runebergska dikten hör vi generalen yttra: »Och skulle, när du dig skickar Så manligt som nu, min son...» Än märkligare är sambandet mellan en av Ruuths anekdoter och den centrala episoden i dikten, den där E. hotar att piska upp drängen Matts för att denne ridit generalens häst. Ruuth berättar i december 1819: »General E. gick efter vanligheten i stallet för att se, huru hans hästar blivit ryktade och fann dem icke så putsade som han ville, varpå han ropar: 'Dellman, din sakramentskade rackare, varför har du ej skrapat mina hästar bättre? Vet du din sju tusan tunnor, jag skall låta kalla 20 man att prygla dig, din sakramentskade karl.' Dellman svarar honom i samma ton: 'Om generalen kommer med hela sitt regemente, så får ni alla stryk, från generalen börjandes.' Generalen nedfäller sin röst och klappande honom på axeln säger: 'Nå, nå, min son, mitt barn, bliv ej så het – kom upp min kära Dellman, kom upp, du ska få dig en sup.' Dellman följer sin herre och husbonde upp, varpå Essen säger till honom: 'När du ser mig, min son, bliva het, så skall du bliva kall, i jåns i stallet blev jag kall, när jag såg dig bliva het.'» Man är nästan frestad tro, att Runeberg hade läst Ruuths anekdot, som i skaldens fantasi sedan utkristalliserade sig till episoden om Matts kusks djärva tävlan med den ryske kosacken.

Det är dock möjligt, att E:s namn också utan Runeberg hade gått till eftervärlden av annan orsak än de militära bedrifterna. E:s tredje äktenskap med Ulla Möllersvärd gjorde honom nämligen till en central gestalt i samtidens skvallerkrönika. Hon hade på lantdagsbalen i Borgå i mars 1809 tilldragit sig kejsar Alexander I:s intresse, som var så starkt, att kejsaren senare gästade hennes hem, Mäntsälä gård. Kejsaren lät kalla Ulla M. till »demoiselle d'honneur» vid sitt hov. Hon hade blivit en celebritet.

En tid efter det E:s andra hustru hade dött, anhöll hän hos Ulla Möllersvärds fader om dotterns hand. Anbudet ansågs lysande: flickan skulle bli generalska vid endast 22 år; att brudgummen var 36 år äldre betydde mindre. Å andra sidan medförde hon som hemgift 12 000 rubel, den summa som kejsaren utanordnade ur sin personliga kassa, då någon av hovdamerna gifte sig. Äktenskapet blev emellertid mycket kortvarigt – redan på bröllopsnatten lämnade E. under kraftiga eder sin brud. Vilken den egentliga orsaken till brytningen var, blev aldrig klarlagt, det sades bara, att det var något i brudgummens »conduite», som den unga bruden inte kunde fördra. Följande år skildes de, sedan E. tagit på sig skulden av ett äktenskapsbrott. Emellertid fanns det också de, som påstodo, att äktenskapet var arrangerat, för att Ulla skulle få ut sina rubler av kejsaren, och att E. endast »lånade» sig som brudgum mot att få halva summan för besväret! Ulla levde sedan hela sitt liv ogift i Borgå och förestod sin bror överste Carl Magnus Möllersvärds hushåll under dennes livstid.