Isaac Cronström

2. Isaac Cronström, den föregåendes son, före adlandet Kock, f. 20 maj 1620 i Bromberg i Preussen, d. aug. 1679 (begravd i Storkyrkan i Stockholm 21 sept. 1680). Föreståndare för brukshandeln i Avesta 31 maj 1646; började egen rörelse enligt kontrakt med fadern 25 jan. 1650; participant i Avesta bruk jämte fadern 27 maj 1651 och föreståndare för detta bruk efter faderns död 1657; myntmästare i Avesta 13 aug. 1659—1665 samt tillika i Stockholm 1664—65; adlad 24 maj 1667; tillförpäntade sig Avesta gårmakeri av kronan 19 dec. 1667; bevistade riksdagarna 1668, 1672 och 1675 och var därunder bl. a. ledamot av utskotten över propositionen och växelrätten 1668; avstod Avesta till Lorens Creutz d. ä. och Börje Cronberg till följd av Creutz' kontrakt med kronan 2 sept. 1668 men inträdde som participant i bruket tillsammans med de båda nyssnämnda 26 jan. 1669 och innehade därefter andelar i detsamma intill 12 jan. 1673 samt ånyo från 18 sept. 1675; direktör vid Avestaverken 1669—70; e. o. assessor i bergskollegiet 20 febr. 1669; inköpte Skultuna bruk sept. 1670; assessor i bergskollegiet 2 maj 1673; kammarråd 9 mars 1674.

Gift 16 febr. 1650 med Kristina Hanssen, f. 1 maj 1632, d. 1 maj 1708 i Stockholm, dotter till klädeshandlaren i Stockholm Petter Hanssen.

Då Markus Kock utvalde äldste son Daniel till efterträdare i huvudaffären (se ovan), måste de andra bröderna söka sig egna verksamhetsområden. K., den näst äldste, fick till en början (1646) övertaga skötseln av brukshandeln i Avesta. Det var dock ingalunda meningen, att han skulle stanna vid denna blygsamma uppgift. Faderns stora kapitalplaceringar i järnindustrien syntes tvärtom hänvisa honom till en ledande verksamhet inom denna. Då han uppnått trettio års ålder och stod i begrepp att gifta sig, ansågs han böra bli sin egen. Genom ett 25 jan. 1650 daterat kontrakt överlät fadern helt brukshandeln i Avesta till honom för den återr stående arrendetiden, d. v. s. till 1660. Vidare fick han självständigt övertaga förvaltningen av de järnbruk, som ej skulle komma på Daniels lott, alltså Nisshyttan i Säter, Davidshyttan i Hedemora, Larsbo i Söderbärke med Saxhammar samt Håkansbennings masugn i Norberg. Och slutligen satte fadern honom i stånd att inköpa Färmansbo eller Seglingsbergs bruk i Ramnäs. Av de i kontraktet nämnda järnbruken utarrenderades av för oss okänd anledning Larsbo, Saxhammar, Davidshyttan och Nisshyttan redan 1650 till en frände, Herman zur Schmieden, Tersmedenska ättens stamfader, och 1655 bortlejdes även bruket i Ramnäs (biogr.). Att K. på detta sätt drog sig tillbaka från den direkta förvaltningen av järnbruken, betydde dock ingalunda, att han uppgivit sitt intresse för järnindustrien. Tvärtom fortsatte han ej blott under faderns livstid utan även sedermera att placera kapital i denna. Bland de ytterligare bruk, som under hans tid längre eller kortare perioder innehafts (inköpts, ånyo upptagits eller grundlagts), kunna nämnas Horndals hammare med Valla masugn i By (privilegium 24 nov. 1652), Skommarhyttans masugn och Gammelstilla hammare i Torsåker (privilegium 2 nov. 1653, båda sålda 1670), Billsjö masugn i Söderbärke (i stället för Håkansbennings 18 nov. 1654 utdömda masugn), stålbruk vid Davidshyttan (privilegium 20 dec. 1655), Hammarby i Qyansjö (privilegium 13 aug. 1659, sålt 1670) samt Oppsjö hammare och Grönsinka masugn i Österfärnebo (privilegier 2 dec. 1670 och 12 maj 1679). Den 10 mars 1679 erhöll K. därjämte K. M:ts tillstånd att vid Oppsjö smida järnmodeller för skeppsbyggeri m. m.

Hur omfattande än K:,s ärvda och förvärvade företag inom järnindustrien voro, kom han dock att liksom fadern rikta sin huvudsakliga uppmärksamhet på kopparen. Anledningen härtill var den äldre broderns död i dec. 1650, ej fullt ett år efter hans ovannämnda uppgörelse med fadern. Efter denna var han självskriven som Markus Kocks kompanjon och presumtive efterföljare i huvudaffären. Men därvid mötte en svårighet. Kontraktet med Daniel Kock hade ingåtts för hela arrendetiden. Hade ej då, måste man spörja, hans arvingar — änkan Anna Trotzig, sonen Markus och ett väntat barn, som dock snart avled — rätt att till dess slut fortsätta det lukrativa kompaniskapet? Frågan var för Kockarna så mycket bekymmersammare, som Anna Trotzig tydligen ej stod i bästa förhållande till mannens familj. Deras önskan var, att hon skulle avstå från all delaktighet i Avestaverken och i stället på sin och barnens arvslott mottaga de Daniel ämnade järnbruken samt en fastighet på Kungsholmen i Stockholm. Men då det gällde att genomdriva detta förslag, gick man hänsynslöst fram. Efter Daniel Kocks död saknades vissa »sekreta böcker», som innehöllo själva redogörelsen för affärsställningen. På ömse sidor ville man sedan göra sannolikt, att de undansnillats av motparten. Hur därmed förhöll sig, blev aldrig klart, men Kockarna trodde sig i böckernas förlust ha funnit ett medel att skrämma Anna Trotzig till eftergift. Ledningen togs av K. I en minnessedel för förhandlingarna med svägerskan satte han som första punkt: »Wegen abhendung der bucher sich höchst zu beschweren und die daraus entstehende gefar fur augen zu stellen.» Ehuru Anna Trotzig befann sig i långt framskridet havandeskap, sattes programmet genast och utan miskund i verket. Allt var dock förgäves. Hon vägrade enständigt att lämna bolagskontrakten ifrån sig och framtvang deras återlämnande, då svärmodern under hennes barnsäng avhämtade dem. Så gick saken till domstolarna. Det Kockska anbudet stod sig i de lägre instanserna men underkändes till slut av K. M:t (dom 21 mars 1661). Ehuru Kockarna gjort sin sak misstänkt för eftervärlden genom ganska påtagliga försök att påverka domarna, kan det måhända medgivas, att deras förslag i och för sig ej var alldeles obilligt. Förutsättningen för överenskommelsen med Daniel Kock hade nämligen, såsom särskilt av hovrätten framhölls, varit, att denne skulle biträda fadern i arbetet. Men lika tydligt synes det framgå, att särskilt K: s bristande hovsamhet hade en betydande andel i all den bitterhet och fiendskap, som den långvariga rättegången upprev. Något liknande synes även kunna sägas om en annan familjetvist, en ganska stormig process, som K. förde med sin morbror Wellam van Eijcks arvingar rörande dennes och faderns affärsförbindelser i Preussen på 1620-talet. Också här förlorade K. i huvudsaken.

Utan tvivel hade emellertid de Kockska verken i K. fått en driftig och dugande ledare. Fastän fadern till sin död och därefter modern ytterst behöllo och även utövade bestämmanderätten, gick otvivelaktigt ledningen mer och mer över i hans händer. Med de fränder, som jämte honom förblevo intresserade i företaget, synes han i det hela ha upprätthållit endräkten. Förbindelserna med svågern Jakob Momma-Reenstierna fortsatte som förut och ledde till en tät, förtrolig brevväxling, vilken endast någon enstaka gång stördes av intressekonflikter. Åt den yngre brodern Abraham, som på 1660-talet vände hem från utrikes studieresor, beredde K. genast ett första verksamhetsfält inom familjeföretagen. Och Daniel Kocks son Markus, arvingen till Malingsbo- och Mölntorpsverken, synes åtminstone delvis ha omhändertagits av farmodern och farbröderna, sedan Anna Trotzig snart trätt i annat gifte. Så stora ekonomiska intressen som det här gällde var det dock alldeles icke onaturligt, att de övriga delägarna med ett visst misstroende följde K:s åtgöranden. Han synes tidigt ha gjort sig känd för att kunna »begära», och ingen kunde misstaga sig på att han målmedvetet sökte konsolidera sin personliga ställning inom företagen (Abel Kock till J. Momma 28 febr. 1664).

En central uppgift, som mötte K., var att trygga besittningen av Avestaverken. Till en början gestaltade sig förhållandena gynnsamt. Genom att styvt hålla sig till kontrakt och K. brev avvisade Kockarna framgångsrikt ett försök att före arrendetidens utgång nedpressa gårmakarlönen (kammarens attest 9 okt. 1652). Och samtidigt erkändes genom ett K. privilegium av 10 nov. 1652 deras rätt till myntet och de andra verk, som de byggt för egen räkning. Då kontraktstiden började lida mot sitt slut, träffades 1659 nya överenskommelser med kronan. 1652 års privilegium förnyades, K. utnämndes till myntmästare vid Avesta och även järnbruken erhöllo betydande förmåner. Priset för alla dessa medgivanden var ett lån på 120,000 dir kmt, vilket lämnades kronan samma dag som övriga uppgörelser träffades, 13 aug. Förhandlingarna med Falun och bergslagen, vilka därpå upptogos, synas ej ha saknat svårigheter men resulterade dock i sex års förlängning av kontraktet (1661—66). Den 15 aug. 1663 erhöll Markus Kocks stärbhus därjämte privilegium även på att driva kopparförädlirig, en förmån, som föranledde en — visserligen avvisad — protest av borgerskapet vid riksdagen 1664. Bland rättigheter, som medgåvos, var att tillverka s. k. »blint mynt», dvs. för prägling färdiga myntämnen åt främmande stater. En frukt av de nya rättigheterna blev anläggningen av Bjurfors mässingsverk i Norberg (privilegium 13 nov. 1666). År 1663 föranstaltades en undersökning om rättsförhållandena vid Avesta, som för Markus Kocks arvingar slutade med en bekräftelse av dess rättigheter (12 nov.). Till ställningens konsoliderande bidrog det säkerligen, att K. 1665 fick brodern Abraham till sin efterträdare som myntmästare vid Avesta — liksom även i Stockholm, där han i avvaktan på broderns hemkomst företrätt samma befattning — och tillika åt honom kunde överlämna den närmaste ledningen av gårmakeriet. Den lysande ställning, familjen uppnått, markerades ytterligare genom adelsbrevet 1667.

En allvarlig fara hotade dock C. som han numera hette, och familjeverket. De lukrativa kopparaffärerna kunde ej undgå att väcka kapitalisternas intresse. Kronokopparen, myntningen och Avestaverken själva indrogos i de storfinansiella spekulationerna. Då staten satt inne med bestämmanderätten över så viktiga ekonomiska intressen, sammanknippades även förvaltning och affärer på ett knappast sunt sätt. Korrespondenser och akter rymma åtskilliga vittnesbörd om försök att med i varje fall betänkliga medel influera på ämbetsmännen (liksom även på domarna). Då det för staten gällde att tillgodogöra sig kronokopparen, stod valet alltid mellan myntning och försäljning. Båda utvägarna hade sina förespråkare. Efter heta strider inom regeringen bestämdes det på våren 1664, att myntningen skulle inskränkas och försäljningen i stället ökas. »Kopparköpet» blev genast en lockande spekulationsaffär. I den heta konkurrensen hembars till en början segern av räntmästaren Börje Cronberg (se denne). Under det första kontraktsåret (1664—65), då affären på grund av stigande kopparpris blev mycket — enligt mångas mening alltför — lukrativ, participerade C. med en tredjedel i företaget, ett annat år, 1667, konkurrerade han förgäves med Cronberg och dennes bolagsmän. Det blev i stället en novus homo på det storfinansiella området, som till sist slog ut räntmästaren, nämligen kronoinspektoren i Avesta eller som han snart fick heta direktorn över K. M:ts kopparväsende Joel Ekman Gripenstierna. År 1670 disponerade denne första gången kronokopparen. I nov. samma år försäkrade han sig om den för ytterligare fyra år, men denna gång blevo hans konkurrenter ej lottlösa. Ty han förenade sig strax därpå med Cronberg, C. och andra störfinansiärer i en annan affär, i vilken kopparköpet fick uppgå.

Kontrakten med familjen Kock-Cronström hade måhända icke varit någon dålig affär för Falu stad och bergslagen. Men i längden tillväxte dock det redan tidigt skönjbara missnöjet över att det vinstgivande gårmakeriet praktiskt taget övergått i arrendatorernas händer. Som en anomali började det också betraktas, att myntet blivit en privat verkstad. Bruket låg visserligen på skattegrund. Och det kunde ej gärna bestridas, varken att kompaniets uppgörelse med staden och bergslagen 1641 haft privaträttslig karaktär eller att myntet byggts för Markus Kocks egna medel. Men både det faktiska monopolet på koppargårningen och myntningen voro av en natur, som gjorde det rimligt att här tala om ett allmänt intresse. Och därtill kom, att kronan tillerkände sig en rätt till »strömmen», som städse hållits aktuell genom utkrävandet av en årlig strömsavråd. Under sådana förhållanden hade frågan, om Avestaverket ej vore ett »regale», tid efter annan väckts på ett sätt, som i varje fall kunde innebära faror för framtiden. Sedan kontraktet med staden och bergslagen med år 1666 löpt till ända, lyckades C. 26 jan. 1667 än en gång förnya överenskommelsen. Men nu anmälde sig kronan som mellankommande part. Det var den ständiga finansnöden, som var drivkraften. Med mer eller mindre god rätt beslöt regeringen i dec. 1667 att till staden och bergslagen återbetala den 1641 utlagda köpeskillingen, 18,000 rdr, och bortförpanta gårmakeriet för kronans egen räkning. Den alltid sangviniske Magnus Gabriel De la Gardie hoppades, att man på detta sätt skulle kunna upp-låna ej mindre än 120,000 rdr, men till slut fick man nöja sig med 82,200. Det blev C, som åtog sig den likväl väldiga försträckningen. För denna skulle han få 8 % ränta, överskjutande vinst skulle avskrivas på kapitalet. Kontraktet undertecknades 19 dec. 1667. I finansieringen deltog även Abraham Cronström.

Det ligger nära till hands att antaga, att C. i denna affär trott sig ha funnit ett medel att åt sig och sin familj vinna en fastare rätt till Avestaverken. Om så var, skulle det likväl snart visa sig, att han räknat fel. Det kan ju ej gärna bestridas, att Falun och bergslagen för ett vrakpris berövats en numera mångfaldigt värdefullare egendom. Bergskollegiet hade därför också ehuru förgäves fört deras talan. Och från detta närstående håll kom kort efter avgörandet ett projekt att utan mistning för kronan åter förhjälpa de förra possessorerna till sitt. Förslagsställaren var det bekanta riksrådet Lorens Creutz d. ä. (se denne). Han erbjöd sig att till Cronströmarna återbetala deras utlagda 82,200 rdr, om gårmakeriet på tjugu år överlätes till honom. Efter förpantningstiden skulle det sedan utan ersättning återställas till bergslagen. Bland villkoren märkes för övrigt, att myntet och kopparmanufakturverket efter värdering skulle få inlösas från Cronströmarna. Anbudet var alltför lockande för att kunna avslås. Den 2 sept. 1668 tecknades Creutz' kontrakt med kronan. Som hans participant deltog räntmästaren Börje Cronberg. Själv hävdade Creutz, att han hade rikets bästa för ögonen, och det berättades även, att bergsmännen tackat honom för hans faderliga omsorg om deras väl. Utan tvivel kunna också allmänna synpunkter ha haft betydelse för Creutz, men säkerligen har han ej varit blind för, att det var en mycket lukrativ affär, han inlåtit sig på. Längre fram ansågo sig reduktionsmyndigheterna med bruksböckerna kunna bevisa, att Avestaverken långt före de tjugu årens slut återbetalat både kapital och ränta samt till äventyrs givit stora vinster. Och C:s änka påstod sedermera (1682), att Creutz ingalunda skytt att lita till otillbörliga medel för att vinna kammarens förord för sina »varjehanda och sällsamma förslag».

Året 1668 medförde för Cronströmarna ej blott Avestaverkens förlust; samma år överläts även myntningen till banken (se Abraham Cronström, nedan). Det såg sålunda ut, som om Markus Kocks söner skulle helt skiljas från faderns stora företag. Alldeles så skulle det dock ej gå. Creutz hade under överläggningarna om hans anbud frejdigt medgivit, att han ej var C:s vän. Men det dröjde ej länge, innan de funno varandra. Den 26 jan. 1669 gav C. Creutz kvitto på hela sin försträckning, 82,200 rdr, och samtidigt godkändes ett avtal om inlösen av de Cronströmska anläggningarna för 12,000 rdr. Men samma dag undertecknade C. Creutz och Cronberg ett bolagskontrakt, enligt vilket de med en tredjedel var skulle participera i Avestaaffären. Till direktör i Avesta utsågs C. med en årslön av 6,000 dir kmt. Denna kombination blev dock ej långvarig. Inom kort upptogos nämligen nya män i bolaget, Joel Gripenstierna, Abraham Cronström och bergmästaren Johan Funck. Gripenstierna kom med en värdefull tillgång, det nyss avslutade fyraåriga kontraktet om kronokopparen, vilken han nu överlät på bolaget (kontrakt 29 nov. 1670). I gengäld designerades han till direktör i C:s ställe. Ett nytt bolagskontrakt upprättades därpå 5 jan. 1671, och samtidigt tillträdde Gripenstierna sin befattning i Avesta. Icke heller det nya intresseskapet blev dock länge oförändrat. Den 12 jan. 1673 utlöste Creutz, Cronberg och Funck efter lottning de övriga delägarna, varpå Funck blev direktör. Samtidigt annullerades jämväl överenskommelsen med Gripenstierna om kopparhandeln (kontrakt 12 jan. och 24 maj). Emellertid voro C:s förbindelser med Avesta ej slut härmed. Redan efter ett par år slöt han sig tillsammans med Funck och förvärvade (18 sept. 1675) jämte denne rätten till bruket; i likviden till Creutz ingick C:s präktiga hus vid Skeppsbron (nv. adressnummer 10). En K. konfirmation på manufakturprivilegiet av år 1663 erhölls därpå 18 apr. 1676. Direktionen vid Avesta behöll Funck, C. hade fått andra uppgifter.

I sept. 1670 köpte C. Skultuna mässingsbruk i Västmanland. Samtidigt säkerställde han dess kopparbehov genom att för flera år framåt tillhandla sig hela Ljusnarsbergs årstillverkning, en överenskommelse, vilken för övrigt kom att ge anledning till åtskilliga stridigheter (se bl. a. kontrakt 15 aug. 1670, bekräftat av bergskollegiet 2 dec. 1670, samt K. brev 19 dec. 1676). Ett direkt samband råder tydligen mellan förvärvet av Skultuna och C:s flyttning från Avesta. Skultuna blev nu jämte Bjurfors, som han också behöll, det främsta föremålet för hans omsorger. Tack vare hans nitiska förvaltning gick särskilt Skultuna en ny storhetstid till mötes. Han började också präktigt bebygga bruksherrgården därstädes, Hägervallen, och visade mot kyrkan och församlingen en frikostighet, som belönades med patronatsrätt (K. brev 3 nov. 1677). C. slog sig emellertid ingalunda till ro på sin nya possession. Tvärtom togo hans affärer en mångsidigare riktning, sedan hans kapital åtminstone delvis frigjorts från Avesta. Så tänkte han på att anlägga ett pappersbruk tillsammans med en holländsk kompanjon (K. privilegium 16 dec. 1670) och investerade kapital i silverbrytning (K. privilegium 8 jan. 1674). Han övertog jämväl en del av Jakob Reenstiernas rörelse, en affär, som jämte en tidigare borgensförbindelse för Reenstiernornas gotländsk-öselska arrende för en tid vållade brytning mellan de båda svågrarna (1671). Även samarbetet med brodern Abraham slutade med en försämring av förhållandet. År 1675 hade Abraham ådragit sig en betydande skuld, som till sist ordnades på så sätt, att Abraham till C. som pant överlät sina egendomar Sundsör i Turinge, Bällsta i Bromma och Davidshyttan i Hedemora (se vidare C. 3). Redan 1669 hade C, tydligen som soulagemang för Avestaaffären, fått ett e. o. assessorat i bergskollegiet men utbytte 1674 — numera befordrad till ordinarie — sin tjänst i bergsadministrationen mot en kammarrådsbefattning. Därigenom leddes han in på ett nytt verksamhetsfält, kronoleveranserna och kronoförsträckningarna. Bland hans senare affärer med kronan kunna, jämte Ljusnarsbergstransaktionen, som avsåg jämväl kronans koppar, nämnas godsförpantningar, kontrakt 30 mars 1675 om 1,400 skep-pund tiondetackjärn årligen, försträckningar till amiralitetet och värvningar, förskottering år 1677 på magistraternas löningskontribution samt bidrag till utrustning samma år av en i Österdalarna mot fiendens infall i Jämtland uppbådad kår (rådets brev 4 sept. 1677), ett uppdrag, för vars fullgörande C. själv skyndade upp till truppen före den utsedde befälhavaren.

C. avled ännu ej sextioårig i aug. 1679, innan räfsterna med alla dem, som haft affärsförbindelser med kronan, togo sin början. Han överlevdes i nära trettio år av sin hustru Kristina Hanssen, en stockholmsk borgardotter, som förstod att väl förvalta förmögenheten och visste att hårt kämpa för sin rätt under de bistra reduktionstiderna. Hon lyckades skaffa sig bekräftelse både på Skultuna och Bjurfors (K. brev 20 okt. 1682 och 1 juni 1689) men kunde till sist ej rädda den förstnämnda egendomen undan reduktionen. Den 14 dec. 1691 beslöt reduktionsdeputationen att Skultuna skulle indragas, och efter åtskilliga invecklade uppgörelser avträdde fru Cronström med utgången av år 1694 själva mässingsbruket. Hägervallen och åtskilliga andra gårdar, som egentligen voro svåra för detta att undvara, kunde hon dock behålla, då de ej voro graverade av några kronans anspråk. Under 1680-talet reviderades successivt alla C: s affärer med kronan med ingående noggrannhet. Svårast blev efterräkningen för Avestaaffären. Kort före C:s död, på nyåret 1679, hade Falun och Avesta besökts av en kommission, som skulle förskaffa kronan ökat finansiellt utbyte av kopparen. Vid Avesta låg emellertid Funck för döden, och fastän C. tillkallades, kunde ingen uppgörelse ernås. Även vid andra tillfällen hade de båda participanterna ej visat den redobogenhet att tillmötesgå kronans anspråk, som dess representanter funno tillbörlig. Måhända var detta en oförsiktighet. Åtminstone åberopades det som ett huvudskäl, då kammarkollegiet 10 apr. 1679 ånyo väckte den gamla frågan om gårmakeriets indragning till kronan. Efter ytterligare utredning gick ärendet till kammarkommissionen, som 22 febr. 1682 dömde, att all vinst, som överstege 8 % ränta, skulle avskrivas på kapitalet och verket indragas, då skulden gäldats. Det var ett mycket hårt slag för Kristina Cronström, som nu jämte Johan Funcks änka innehade bruket. Men konungen avslog 1 juni 1685 deras ansökan att få behålla det till den tjuguåriga kontraktstidens slut och hänvisade dem till det Creutzska stärbhuset. Hur detta efter långa processer lyckades undgå betalningsskyldigheten, är skildrat under Lorens Creutz d. y. Vad kronans anspråk mot det Cronströmska stärbhuset beträffar, uppgjordes dessa genom ett slags ackord. Den 24 nov. 1685 efterskänkte nämligen Karl XI alla sina fordringar mot att arvingarna på sin sida avträdde de pantgods, de innehade, och avstodo från övriga fordringar, eventuella överskott dock arvingarna förbehållna. Vid fru Cronströms död värderades enbart den fasta egendomen till 344,209 dir smt. I behåll voro bl. a. Bjurfors, Horndal, Seglingsberg och Färmansbo, Oppsjö och Grönsinka, Hägervallen, Bällsta, Sundsör och Nykvarns bruk samt fyra hus i Stockholm.