K. G. William Dahl

5. Kjell Gustaf William Dahl, den föregåendes syssling, f. 3 febr. 1883 i Laholm, d. 9 sept. 1917 i Axtell, Nebr., U. S. A. Föräldrar: v. rektorn, sedermera kyrkoherden i Osby, kontraktsprosten Samuel Dahl och Katarina Lovisa Peterson. Elev vid Osby folkskola och vid Malmö h. allmänna läroverk ht. 1897—ht. 1900. Anställd vid Björneborgs pappersbruk, Visnums socken; överflyttade till Amerika 1902; anställd vid pappersbruk i Förenta staternas östra del 1902—03; elev vid Augustana college 1903; artium baccalaureus 1905; student vid Augustana teologiska seminarium 1905—07; bachelor of divinity 1907; prästvigd inom Augustanasynoden i New Britain, Conn., 16 juni 1907; placerad i White Rock, South Dakota, som pastor i de tre församlingarna S: t Joseph, Valla och Bethany 1907—09; biträdande superintendent vid Immanuel deaconess institute, Omaha, Nebr., aug. 1909—dec. 1912; pastor vid Bethphageförsamlingen, Axtell, dec. 1912—juni 1916; initiativtagare till Bethphage inre missionsförening 19 febr. 1913 och superintendent för densamma från 1913.

Gift 25 juni 1907 med Lillian Marie Hurd från Ottumwa, Iowa, f. 24 jan. 1886, dotter till John P. Hurd.

C. begav sig 1902 till Amerika för att praktisera i pappersindustrien. Hans avsikt var att sedermera återvända till Sverige, men inom kort fattade han ett så stort intresse för Augustanasynodens arbete, att han slog om och ägnade sig åt teologiska studier vid dess utbildningsanstalter. Där utmärkte han sig genom mognad, värdig hållning och litterära studier, som bland annat funno uttryck i en svensk översättning av Julie Sutters »A colony of mercy», en skildring av Friedrich von Bodelschwinghs berömda vårdanstalt för epileptiker i Bielefeld. Icke ens D:s närmaste vänner kunde dock då förutse, att den sympati för kärleksverksamheten, som detta översättningsarbete röjde, förebådade ett arbete bland epileptiker, sinnesslöa, hemlösa och hjälpbehövande, som skulle göra hans namn känt ej blott inom Augustanasynoden utan även i Sverige. Närmast ägnade sig D. efter avslutade studier åt församlingsarbetet. Själv utgången från ett bildat hem i Sverige, syntes han komma bort från sin naturliga miljö, då han som pastor sändes till för sin tillvaro kämpande församlingar ute på Dakotas blåsiga prärier (1907). Men hans intresse för allt mänskligt och hans idealitet räddade honom från att förslappas och gåvo honom förmåga att leva sig in i de problem, han mötte, och att med innerlig medkänsla framlägga sina erfarenheter. En ny överraskning för hans vänner blev det, då han (1909) antog en plats som biträdande superintendent vid Immanuel deaconess institute i Omaha, där hans plikter som själasörjare skulle komma att bringa honom i beröring med de kroppsligt lidande. Ehuru han med varmt intresse omfattade sitt nya kall, lämnade han av missnöje med anstaltens förvaltning denna redan efter tre år. I stället mottog han kallelse till en fåtalig ny församling i Axtell, en liten stad ute på de för alla vindar öppna Nebraskaprärierna, känd som »väderkvarnsstaden».

D:s energiska natur kunde dock ej i längden tillfredsställas av verksamheten inom en liten församling. Snart blev det bekant, att han välvde mera vittutseende planer. Han drömde om att få skapa en vårdanstalt för epileptiker och sinnesslöa. För dessa voro Augustanasynodens dittills upprättade barmhärtighetsinrättningar stängda, och staten erbjöd dem i bästa fall interneringsanstalter, främmande för den anda av kristlig kärlek, som D. ansåg vara av väsentlig betydelse vid dessa sjukas behandling. För att förverkliga sina planer bildade han år 1913 Bethphage inre missionsförening inom det missionsdistrikt, som hans församling tillhörde. Hans valspråk var: »Tanken på dem, som äro i bojor.» Så småningom blevo hans strävanden kända för den svenska befolkningen genom veckokorrespondenser med titeln »Bethphage brev», vilka under hans namn offentliggjordes i många tidningar och i missionsorganet Guldax, som utkom i Axtell. Likaså höll han föredrag i olika delar av landet. År 1913 företog han även en resa till Europa för att studera barmhärtighetsinrättningen i Bielefeld och besöka sina föräldrar i Osby. Vart han kom i Sverige, sökte han sprida kännedom om sina planer och vann på detta sätt många vänner för dessa. Ehuru Bethphagemissionen är en oberoende stiftelse, har den er- hållit kraftigt understöd av Nebraskakonferensen, och Kearney-distriktet av denna avdelning av Augustanasynoden har städse betraktat den som sitt skötebarn. Dess styrelse har också nästan utan undantag rekryterats från konferensen. Från första början var D:s skapelse ekonomiskt sett baserad blott på frivilligt medlemskap i föreningen och gåvor genom postförsändelser från alla delar av landet. Då han började realisera sin plan, fanns knappast en samlad slant i kassan. Hans princip var att i mindre hem (»cottages») vårda de olyckliga, som på egen eller vänners och släktingars begäran mottogos till vård. Lämpliga hus hyrdes och byggdes om. Inom kort köptes över 40 acres land, som på tre år översållades med mindre och större byggnader. Anläggningen blev ett värdigt minnesmärke över grundläggarens trosvisshet, energi och organisatoriska förmåga. Endast fyra och ett halvt år fick han ägna åt den sak, han gjort till sin, innan hans liv slocknade vid blott trettiofyra års ålder. Ehuru kraftigt byggd och med ett imponerande yttre — han var en utpräglad svensk typ — kunde D. aldrig glädja sig åt en stark hälsa. Tungt ansvar, mångfaldiga plikter och oundvikliga slitningar stäckte hans liv vid en ålder, då de flesta män stå på tröskeln till sitt livsverk. Men värdiga efterföljare ha trätt in, eldade av hans nit, »Bethphage-breven» ha fortsatt att utkomma varje vecka, Guldax varje månad, bidrag ha stadigt fortsatt. att flyta in, och många fler vårdhem ligga nu strödda över Nebraskabygden än vid D:s död.