Carl Jonas Dahlbäck

1. Carl Jonas Dahlbäck, f. 24 nov. 1829 i Piteå, d. 7 dec. 1907 i Falun. Föräldrar: sjömannen och snickaren Olof Dahlbäck och Katarina Johansdotter. Student i Uppsala 25 sept. 1848; fil. kand. 31 maj 1856; disp. 22 maj 1857; fil. magister 5 juni 1857. Docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 4 febr. 1858; vik. lektor vid Västerås h. elementarläroverk ht. 1859; lektor i latin och filosofi vid Umeå h. elementarläroverk 26 okt. 1860 (tillträdde vt. 1861); ledamot av stadsfullmäktige i Umeå 1863—65 (v. ordförande 1864—65); rektor vid h. allm. läroverket i Falun 15 jan. 1864 (tillträdde 1 maj 1865); ledamot av styrelsen för Dalarnes fornminnesförening 1865—99 (v. ordförande 31 aug. 1865—1891, ordförande 24 apr. 1891—1899); en av stiftarna av elementarskolan för flickor i Falun maj 1867, lärare vid och en av föreståndarna för densamma från dess öppnande ht. 1868 till dess upphörande vt. 1874, studiedirektör vid elementarläroverket för flickor i Falun 29 apr. 1874—18 sept. 1875 och 7 mars 1881—31 okt. 1901, lärare därstädes ht. 1874—vt. 1877 och ht. 1880—vt. 1901 samt ordförande i dess styrelse 14 febr. 1880—31 okt. 1901; ledamot av stadsfullmäktige i Falun okt. 1867—1874; lekmannasuppleant i kyrkomötet 1878; inspektor Över folkskolelärarinneseminariet i Falun jan. 1880—juni 1883; justitieministerns tryckfrihetsombud i Falun från 12 jan. 1880; ledamot av styrelsen för småskoleseminariet i Falun 29 sept. 1881—25 sept. 1899 (ordförande 1881—96) och av styrelsen för sjätte dövstumsundervisningsdistriktet 1891; erhöll entledigande (från 1 juli 1899) från rektorsförordnandet 17 febr. 1899 samt avsked från lektors befattningen samma år med pension enligt K. brev 19 maj 1899. RNO 1874; hedersledamot av Västmanlands-Dala nation i Uppsala 1889; fil. jubeldoktor i Uppsala 24 maj 1907.

Gift 28 juni 1861 i Lycksele med Sofia Vilhelmina Sundelin, f.8 febr. 1835, d. 23 nov. 1911, dotter till kyrkoherden i Lycksele, kontraktsprosten Nils Johan Sundelin och Sofia Karolina Palmgren.

D. innehade i trettiofyra år platsen som rektor vid högre allmänna läroverket i Falun, och han såg under denna tid läroanstalten kraftigt utveckla sig; endast under de tio sista åren ökade lärjungeantalet sålunda från 200 (ht. 1888) till 321 (ht. 1898). Tillsammans med lektor P. J. Sundstén stiftade D. ht. 1868 elementarskolan för flickor i Falun, som sedermera (1874) under hans medverkan ombildades till elementarläroverket för flickor, och verkade sedan under en lång följd av år som lärare, studiedirektör och ordförande i dess styrelse. Både under de år han var lektor i Umeå och under Falutiden deltog D. i offentliga värv, bl. a. såsom stadsfullmäktig på båda ställena, men han tröttnade snart nog på »det kommunala käbblet» och vägrade sedermera att mottaga uppdrag av denna art.

D. utövade tidvis en ganska flitig författarverksamhet, huvudsakligen i form av recensioner och uppsatser i tidskrifter. I sin gradualavhandling »Om atomismen» (1857) kritiserar han den filosofiska materialismen och dess moderna företrädare (Moleschott, Büchner, Czolbe och Fechner) och ansluter sig till den engelske filosofen Berkeley, enligt vilken alla egenskaper hos tingen, äro sekundära, dvs. bero på vår uppfattning. D. kommer till det resultatet, att »vi icke kunna förnimma annat än våra förnimmelser, eller att innehållet i våra förnimmelser endast utgöres av förnimmelser. Men förnimmelser kunna blott finnas hos ett andligt väsende, ty endast ett sådant kan vara ett verkligen aktivt väsende eller en förmåga av förnimmelser. Det andliga väsende, i vilket våra förnimmelser innehållas, är just vårt jag eller vårt självmedvetande.» D:s avhandling, i vilken inflytande från den boströmska filosofien är påtagligt, renderade honom docentur i teoretisk filosofi i Uppsala, men hans verksamhet på denna post kom mycket snart att avbrytas av skolarbetet, och även hans författarskap på området blev endast i ringa mån fullföljt. Det inskränkte sig egentligen till en liten populär, av varm personlig hänförelse präglad skrift om Sokrates (1875), ursprungligen två föredrag, som D. hållit i Falun våren 1874, samt en mindre uppsats om »framåtskridande och utveckling», publicerad i den av Publicistklubben utgivna samlingen »Fria ord» (1878) och sedermera omtryckt i festskriften till K. J. Boströms minne (1897). För filosofiens ställning på skolschemat nitälskade D. varmt; i en uppsats 1864 pläderade han ivrigt för logikens studium vid elementarläroverken under samtidig kritik av gängse läroböcker i ämnet, och då ett uttalande till statsrådsprotokollet 14 febr. 1887 av ecklesiastikministern K. G. Hammarskjöld och ett därpå byggt kommittéförslag till läroverksstadga av år 1891 syntes hota filosofiens ställning vid de allmänna läroverken, tog D. kraftigt till orda mot förslaget, därvid särskilt framhållande skollogikens stora betydelse för och naturliga samband med undervisningen i modersmålet (Pedagogisk tidskrift 1891). D. var en humanist av det gamla slaget, med stark förankring i de klassiska språken och den klassiska litteraturen. I ett läroverksprogram (1870) upptog han till behandling den omdebatterade frågan, om Antigone i Sofokles' drama är att anse som en tragisk personlighet, och han besvarade frågan jakande. Genom att anlägga en formellt estetisk i stället för en etisk synpunkt på problemet fann han Antigone ha med sitt handlingssätt rubbat den inom samhället rådande ordningen och harmonien, en rubbning, som också måste sträcka sin förstörande verkan till hennes egen person och ha sin yttersta grund i den handlande personens egen disharmoniska karaktär.

Med sin höga värdesättning av de klassiska språkens bildningsvärde hade D. dock blick för ensidigheten hos den på dem grundade bildningen och särskilt för latinundervisningens hinderliga inflytande på modersmålsundervisningen. D. var en av de första förkämparna för en förbättrad ställning inom skolan åt modersmålet. Då K. Sidenbladh och K. L. Östergren 1872 utgivit en ny upplaga av Bjurstens kända lärobok i svensk litteratur, kritiserade D. i en recension (Pedagogisk tidskrift 1873) den dominerande roll, poesien intog i den svenska litteraturläsningen, och hävdade, att även politiska, språkliga och filosofiska skrifter borde bli företrädda i för skolan avsedda antologier. Men framför allt ivrade D. för en förbättrad rättstavning. I en uppsats om »Svenska rättstafningsfrågan, betraktad ur pedagogisk synpunkt» (1873) klandrade han skarpt den villervalla, som var rådande inom vår rättskrivning och som i synnerhet visat sig menlig för undervisningen i skolan. Han anslöt sig till det av Nordiska rättstavningsmötet 1869 framlagda »övergångsförslaget» med dess krav på mera fonetisk stavning och särskilt på borttagandet av olika beteckningar för samma ljud, och han rekommenderade energiskt, att dessa principer, sådana de av mötets sekreterare Artur Hazelius utvecklats i en rad skrifter, skulle bliva normerande för rättstavningen inom skolorna. I sammanhang därmed polemiserade D. skarpt mot den bekante läroboksförfattaren D. A. Sundén, vilkens allmänt använda rättstavningslära förklarades sakna såväl alla principer som all vetenskaplig grund. I sin ovannämnda kritik av Bjurstens lärobok gick han också till rätta med utgivarna för deras inkonsekvens och principlöshet i fråga om såväl stavning som interpunktering. Genom sina inlägg på detta område kan D. sägas ha varit en av banbrytarna för en modern modersmåls-undervisning, en förkämpe för åskådningar, som först långt senare förts till seger inom detta för den fosterländska bildningen centrala studieämne.

Som lärare var D. ovanligt skicklig. Så långt läroverksstadgan tillät, sökte han omsätta sina moderna pedagogiska principer i praktiken. Hans undervisning var mycket energisk, till stor del lärde han eleverna kursen under timmarna. Såsom styresman för läroverket ådagalade han enligt en minnestecknare stor plikttrohet, nit och allvar samt upprätthöll en mönstergill ordning. Måhända drev han dock sin stränghet väl långt, och han var dessutom ganska personlig och impulsiv i sina åtgärder. Hans yttre framträdande präglades av gammaldags pondus och värdighet. Flera vittnesbörd erinra om det starka intryck, denna utpräglade lärarpersonlighet gjort på ungdomen. Både vid h. allmänna läroverket och elementarläroverket för flickor i Falun finnas stipendiefonder, som bära D:s namn och insamlats av hans elever. Forna lärjungar hava på hans grav å Kopparbergs församlings kyrkogård rest en vård med inskriften: »Tänkare, fostrare, ungdomsvän».