Johan August Ekman

Ekman, Johan August, f. 26 nov. 1845 i Hjälstad (Skarab.), d. 30 nov. 1913 i Uppsala. Föräldrar: husaren vid Livreg: s husarer Olof Ekman och Maria Johansdotter. Studier i Mariestads l. elementarläroverk från vt. 1856 och i Skara h. elementarläroverk ht. 1860–vt. 1865; mogenhetsex. i Skara 24 maj 1865; student vid Uppsala univ. 7 febr. 1867; teol.-fil. ex. där 14 dec. 1869; teor.-teol. ex. 31 maj 1870; teol. kand. 31 maj 1876; teol. doktor 9 juni 1893; prästvigd 13 jan. 1873 för Skara stift; pastoralex. i Uppsala 11 juni 1879; lärare vid Uppsala privata elementarläroverk 1870–72; kateket i Stockholm 4 juni 1872–1 juni 1874; tf. lektor vid h. lärarinneseminariet i Stockholm ht. 1872–ht. 1873; disp. för docentur 30 maj 1877; docent i exegetisk teologi 19 juni s. å.; regementspastor vid Upplands reg. 15 aug. 1879–6 maj 1887; uppehöll e. o. professuren i exegetik vt. 1880, professuren i dogmatik och moralteologi vt. 1881, e. o. professuren i exegetik ht. 1881–vt. 1882, e. o. professuren i praktisk teologi juli–sept. 1882, assistentbefattningen inom teol. fakulteten ht. 1882, professuren i praktisk teologi vt. 1884–vt. 1886, e. o. professuren i exegetik ht. 1886–vt. 1887; professor i teol. prenotioner och teol. encyklopedi 22 april 1887; förste teol. professor och domprost i Uppsala samt kyrkoherde i Vaksala 29 dec. 1896; biskop i Västerås stift och kyrkoherde i Lundby 1 juli 1898; fil. hedersdoktor i Uppsala 31 maj 1900; ärkebiskop i Uppsala ärkestift och Uppsala univ: s prokansler samt kyrkoherde i Bälinge 29 juni 1900. LNO 1897; KNO1kl 1900; HedLVS 1902; KmstkNO 1903; LoKavKMO 1913.

G. 20 april 1882 m. Hilma Ingeborg Petersson, f. 2 mars 1854 i Skedevi sn (ög.), d. 11 dec. 1934 i Uppsala, dotter av bruksinspektören vid Reijmyre glasbruk Lars Johan Petersson och Carolina Eriksson.

E. tillhörde på fädernet en gammal västgötsk soldatsläkt. Fadern hade konfirmerats av den för den kyrkliga väckelsen i Skara stift verksamme Mårten Landahl och därav mottagit varaktiga intryck. Modern var av aktad hemmansägarsläkt. Sann gudsfruktan kännetecknade båda, och gammaldags tro och heder rådde i det enkla soldathem, där E., äldst bland fem syskon, växte upp. Ehuru hemmet ej var fattigt, förmådde fadern blott med stor svårighet förverkliga sin föresats att låta sonen August få den bokliga bildning, som ej blivit honom själv förunnad. Under gymnasietiden i Skara utövade av lektorerna Gunnar Wennerberg det starkaste inflytandet på E., icke blott genom sina lektioner utan framför allt genom sina bibelförklaringar vid morgonbönerna. I sitt eget studiearbete blev E. något fördröjd, emedan han nödgades läsa med yngre kamrater. Student i maj 1865 med högsta vitsord kunde han av ekonomiska skäl icke omedelbart fortsätta sina universitetsstudier utan konditionerade som informator under ett och ett halvt år. Först 1867 inskrevs E. vid Uppsala universitet, där han avlade sina examina; docentur fick han 1877. Jämsides med sina akademiska studier bedrev E. under flera år lärarverksamhet i Uppsala och Stockholm. Avgörande betydelse för hans teologiska utveckling fick den studieresa, som han 1874 företog till Tübingen, där J. T. Beck var verksam under partiellt fullföljande av traditionerna från den äldre wurttembergska skolan med J. A. Bengel och M. F. Roos som huvudrepresentanter. Jämte den av O. F. Myrberg företrädda, av beckianismen influerade bibelteologien förefunnos inom Uppsala teologiska fakultet representanter för en i Thomasius' anda mildrad Erlangenteologi. Gentemot det lågkyrkliga draget i den dåtida Uppsalateologien och dess betonande av det subjektiva momentet i tron företrädde Lundateologien, som i Th. Kliefoth såg en teologisk ledare, en påtaglig högkyrklighet och betonade »bekännelsen» och trons objektiva sida. Ehuru E. under sin teologiska utbildningstid mottog de ojämförligt starkaste inflytelserna från O. F. Myrberg och beckianismen, kunde han givetvis ej undgå att röna intryck – positiva och negativa – av samtliga de nämnda teologiska riktningarna.

E:s docentavhandling, »Likheter mellan Esaias kapp. 40–66 och Jeremias, betraktade med hänsyn till frågan om de förras ursprung» (1877), kan i metodiskt hänseende sägas bilda en gränssten mellan en äldre och en nyare riktning inom bibelforskningen vid Uppsala universitet. Då detta arbete kom att inom Uppsala teologiska fakultet bedömas och betygsättas på ett mycket olikartat sätt, har detta till icke oväsentlig del sin grund i teologiska motsättningar mellan fakultetens ledamöter. E. blev emellertid docent i exegetisk teologi och var under de första åren verksam huvudsakligen som kollegiegivare. Snart nog kom han att uppehålla en rad akademiska förordnanden (se meritlistan). Lägges härtill, att han under åren 1879–87 var regementspastor och tid efter annan uppehöll vissa förordnanden inom kyrkan och skolan samt bedrev en livlig och högt skattad verksamhet som konfirmationslärare, allt under det att han utvecklade ett omfattande teologiskt författarskap, får man en inblick i vidden och den mångskiftande arten av hans verksamhet under den första delen av hans akademiska lärartid.

De motigheter, som försports vid E:s anställande som docent, skulle till en början efterföljas av vissa motgångar för honom i hans akademiska befordran. Till den 1881 nyinrättade professuren i praktisk teologi, som E. sökt och vartill han såsom specimen utgivit avhandlingen »Det kristna prestembetets ursprung» (1882), blev han ej utnämnd, ehuru han av Större akademiska konsistoriet uppförts i första förslagsrummet. Icke heller vann han befordran till den genom nämnda professorsutnämning lediga assistentbefattningen vid Uppsala teologiska fakultet, vilket gick honom djupt till sinnes. Han misslyckades även, då han genom ansökningar till ett par regala pastorat sökte befordran utanför akademien. Men 1887 blev E. ordinarie professor i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi i Uppsala och innehade professuren i 12 år. Av dess tre huvudområden, det religionshistoriska, det religionsfilosofiska och det encyklopediska, ägnade E. i likhet med sina efterträdare i samma professur N. Söderblom och T. Andræ huvudintresset åt det förstnämnda. Men medan genom Söderblom och Andræ professuren alltmer antog karaktären av en självständig lärostol i religionshistoria, behöll den under E:s tid sin ursprungliga egenart av prenotioner och därmed sin uppgift att behandla de allmänt teologiska, enkannerligen de dogmatiska förbegreppen, av vilka religionen betraktades som ett av de viktigaste. Förklarligt nog kom E: s verksamhet som målsman för de discipliner, som ingingo i hans professur, att präglas av hans grundliga bibelteologiska skolning. Till den professur, som E. beklädde, var icke knuten någon prebendekyrkoherdebefattning, men 1896 utnämndes E., efter domprosten R. Sundelins död, till förste teologie professor och domprost och blev härigenom kyrkoherde såväl i Uppsala domkyrkoförsamling som Vaksala annexförsamling.

Blott ett och ett halvt år kom E. att inneha denna tjänst. Han hade visserligen efter biskop A. F. Beckmans i Skara död blivit förbigången vid biskopsvalet i sitt hemstift – på grund av sin beckianism ansågs han ej fullt renlärig i fråga om rättfärdiggörelseläran – men erhöll vid biskopsvalet i Västerås stift andra förslagsrummet och blev 1898 biskop Gottfrid Billings efterträdare där. Kort efter det att E. 1900 tillträtt episkopatet, blev han – sedan Billing avböjt ärkebiskopsstolen – utnämnd till ärkebiskop 29 juni s. å. Med denna befattning voro förbundna prokanslersämbetet vid Uppsala universitet och kyrkoherdetjänsten i Bälinge pastorat. Dessa poster tillträdde han först 1902 och innehade dem till sin död 1913. De båda herdabrev, varmed han hälsade prästerskapet i de båda stift, som han blivit kallad att leda, äro till uppbyggnaden ganska lika och präglas dels av en djupgående bibelteologisk inlevelse, dels av öppen blick för skilda kyrkliga och samhälleliga frågor. Som stiftschef lade E. i rikt mått i dagen de egenskaper, vilka han av naturen ägde och såsom kristen personlighet förvärvat sig. Hans framträdande bland människor var stillsamt och förnämt lågmält, men på samma gång alltid djupt vördnadsbjudande. Han var för sitt prästerskap en sann själasörjare och andlig fader. Han kunde konsten att lyssna till och giva sig tid med var och en, som vände sig till honom. Som preses i domkapitlet ledde han förhandlingarna med klarhet och reda och på samma gång stilla försynthet. Han uppsatte ofta själv tjänsteskrivelserna, vartill han ägde stor formell skicklighet. Som visitator visade han stor noggrannhet. Tre officiella prästmöten, ett i Västerås och två i Uppsala, kom E. att hålla. Såsom ordförande vid kyrkomötet 1903 var E., enligt G. Billings vittnesbörd, ganska oerfaren, så att anmärkningar gjordes, men (skriver Billing) »all bitterhet i dessa borttogs av den älskvärda anspråkslöshet, som är så utmärkande för honom». Emellertid fick Billing, såsom vice ordförande, vid mötet tjänstgöra »såsom ett slags övermarskalk och sufflör». E. företog som ärkebiskop ett flertal resor till svenska utlandsförsamlingar, som stodo under hans överinseende. Som prokansler vid Uppsala universitet hade han att avgiva officiella utlåtanden i akademiska ärenden och gjorde detta med stor samvetsgrannhet. Vid teologie doktorspromotionen i Uppsala domkyrka med anledning av universitetets Linnéjubileum 1907 fungerade E. som promotor.

Som talare och predikant förberedde sig E. synnerligen noggrant och höll ogärna improviserade tal. Hans lilla samling »Kristliga betraktelser» (1882) har bedömts som mönstergill. Genom E:s hela författarskap gick en apologetisk åder. Han ägnade stor uppmärksamhet åt sådana frågor som tro och kunskap eller kyrka och vetenskap i deras förhållande till varandra och såg icke någon motsats mellan dem. Han ansåg, att teologiens uppgift icke är begränsad till att framställa de religiösa företeelserna, utan innebär att söka tränga till den översinnliga verkligheten, som är grund till desamma. För den kritiska bibelforskningens resultat stod han öppen utan att överskatta dem. Han hade redan i docentavhandlingen arbetat med bibelfrågor av kritisk-historisk art. Vid Linnéjubileet gav E. ett grandiost uttryck åt sin teologiska totalsyn, som innebär, att hela tillvaron genomtränges och omslutes av en gudomlig makt, vilken till sist avslöjar sig som Jesu Kristi Fader. I ett flertal skrifter har E. framlagt sin teologiska totalåskådning, som visserligen icke präglas av någon längre gående originalitet, men är buren av en varm kristen idealitet och i sin renhet och klarhet är ett fullödigt uttryck för hans egen personlighet.

Vid E:s död talade man om »en ärkebiskoplig maktutvidgning» under hans tjänstetid. Man hänvisade därvid till att den av ärkebiskopen ledda missionsstyrelsens betydelse växte under denna tid och att ett nytt verksamhetsområde tillkom genom inrättandet av diakonistyrelsen, där ärkebiskopen likaledes var ordförande. Man visade även på de under denna tid begynnande biskopsmötena, som leddes av ärkebiskopen, och de under samma tid upptagna förhandlingarna med andra kyrkor, vilka å svensk sida fördes av E. Betänkes emellertid, att just under E: s tid som ärkebiskop det biskopliga eforala inflytandet på de högre läroverken och kyrkans allmänna inflytande på skolan i avsevärd grad reducerades och att flera av de funktioner, som hört till prokanslersämbetet, under denna tid bortföllo och det biskopliga inflytandet på den högre vetenskapliga bildningen därmed minskades, så inser man, att det givetvis är en överdrift att tala om en extensiv ökning av den ärkebiskopliga makten under E:s tid. Snarare torde man kunna säga, att E. genom sin personlighet blev en exponent för hur biskops- och ärkebiskopsämbetet till sitt väsen representerar en inre, andlig makt och auktoritet, som förblir, även sedan det yttre officiella inflytandet i samhället reducerats i takt med den fortskridande sekulariseringen. – Spridda brev från E. finnas i Uppsala univ.-bibliotek, några brev från honom till E. H. V. Tegnér i Lunds univ.-bibliotek.