Johan Melchior Ekströmer

2. Johan Melchior (Melcher) Ekströmer, den föregåendes son, f. 26 sept. 1835 i Stockholm (Maria), d. 20 april 1923 på Fogelfors bruk, Fågelfors sn (Kalm.). Elev vid Teknologiska institutet 1852, utex. från dess fackskola för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi 1855; elev vid Strömsholms kanalbyggnad sommaren 1854; nivellör vid statens järnvägsbyggnader 1855; genomgick Högre artilleriläroverket å Marieberg 1856–59; avlade examen för inträde vid flottans mekaniska kår 1857; löjtnant vid Väg- och vattenbyggnadskåren 16 dec. 1859; stationsingenjör vid statens järnvägsbyggnader 1860–64; arbetschef vid Landskrona–Eslövs järnväg 1864–65; undersökte norra stambanan alternativet Uppsala–Storvik 1866; extra adjutant i Väg- och vattenbyggnadsstyr. s. å.; lärare i praktisk geometri vid Teknologiska institutet 1867; extra adjutant i norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1868–70; kapten i kåren 14 dec. 1869; arbetschef vid Skebo järnväg 1871; rådgivande ingenjör vid Kristianstad–Sölvesborgs järnväg 1872; byggde på entreprenad Karlskrona–Växjö järnväg 1871–75, Kalmar–Emmaboda järnväg 1872–75, Nybro–Sävsjöströms järnväg 1874–76 och Växjö–Klavreströms järnväg 1894–95; avsked från Väg- och vattenbyggnadskåren 25 jan. 1889; bruksägare; suppl. i Kalmar läns s. landsting 1886 och 1896–99, led. 1887–95, 1900–01 och 1904–09; led. av riksdagens andra kammare 1891–95, av första kammaren 1896—1911 (led. i tillfälligt utskott 1895, i särskilt utskott 1898, i bankoutskottet 1900–07). RVO 1865; RNO 1874; KVO2kl 1891; KVO1kl 1906.

G. 1) 3 jan. 1865 i Göteborg (Domk.) m. sin kusin Hilda Carolina Franck, f. 20 dec. 1841 där (ibid.), d. 29 jan. 1867 i Stockholm (Maria), dotter av förste stadskirurgen, k. livmedikus, med. dr och kir. magistern Anders Georg Franck och Hedvig Gustafva Eichhorn; 2) 19 jan. 1876 i Foss sn (Göt. o. B.) m. sin kusins dotter Agnes Elisabeth Wilhelmina Carlson, f. 22 mars 1854 där, d. 10 april 1928 på Fogelfors bruk, Fågelfors sn (Kalm.), dotter av kontraktsprosten och kyrkoherden, fil. doktor Gustaf Wilhelm Amatus Carlson och Adelheid Gustafva Franck.

Melcher E:s verksamhet som järnvägsbyggare sammanfaller med den expansionstid, då stambanorna anlades och det enskilda järnvägsbyggandet florerade. Efter att i grund ha lärt järnvägsbyggarens yrke som ingenjör vid statens järnvägsbyggnader och under en studieresa, som han med statsbidrag företog till kontinenten 1869, övergick E. till att bygga järnvägar på entreprenad, ett verksamhetsområde där han kan betecknas som pionjär. Hans uppdrag gällde i huvudsak Småland, där han, samtidigt som han övervakade ett flertal sjösänkningsarbeten, hade flera byggnadsföretag i gång, det viktigaste av dem Växjö–Karlskrona järnväg.

Den förmögenhet E. förvärvat genom sina järnvägsföretag placerade han 1876 i Fogelfors järnbruk i Kalmar län. De ogynnsamma konjunkturer, som kort därefter inträdde och som i synnerhet drabbade de många mindre järnbruken, föranledde honom att efter några år nedlägga järnbruket och i stället utvidga ett redan existerande sågverk till att omfatta fabriksmässig tillverkning av byggnadssnickerier, framför allt dörrar. Tidigt började E. också den framställning av monteringsfärdiga trähus, som gjort brukets namn bekant. Fabrikationen av färdiga snickeriarbeten upparbetade han till en ej obetydlig exportindustri, som var den första i Småland, där den efter hand fick många efterföljare. År 1893 förvärvade han även Klafreströms järnbruk i Kronobergs län, där han moderniserade brukshanteringen och inriktade tillverkningen på gjutna ugnar, kaminer- och spisar.

E:s uppträdande präglades av trygg vederhäftighet, som i förening med god affärsblick och förmåga att utnyttja givna situationer förklarar hans framgång som industriman. Sina domäner styrde han på gammaldags patriarkaliskt vis. Hans allmänna duglighet kom icke blott de av honom ledda företagen till godo utan blev av betydelse för hela bygdens utveckling. Som gammal väg- och vattenbyggare arbetade han för förbättrade kommunikationer, byggde järnväg till Klavreström och nya landsvägar till Fågelfors. I landsting och hushållningssällskap verkade han för reformer och rationaliseringar, särskilt på skogsvårdens område, liksom han också aktivt understödde egnahemsrörelsen. Kyrkligt intresserad åstadkom han jämte sin maka, att samhället vid Fogelfors bruk fick egen kyrka och präst.

Som riksdagsman anslöt sig E. till den mera moderata flygeln inom nya lantmannapartiet. Han yttrade sig relativt sällan i debatterna men då i frågor, där han ägde särskild insikt. Sålunda ivrade han för att staten skulle nedbringa kostnaderna för sina järnvägsföretag genom att utbjuda dem på entreprenad. Mot beslutet att införliva Kalmar stift med Växjö protesterade han livligt.

År 1916 överlämnade E. ledningen av sina bruk åt sönerna. Åttiosju år gammal avled han på Fogelfors, efterlämnande »minnet av en nobel och på grund av sina gedigna och värdefulla egenskaper högt aktad man» (nekrolog i Sv. D.).