Antoinetta Thérèse Elfforss

2. Antoinetta Thérèse Elfforss, f. Öberg, den föregåendes hustru, f. 30 nov. 1823 i Stockholm (Finska), d. 16 april 1905-där (ibid.). Föräldrar: fabrikören Anders Öberg och Maria Elisabeth. Kannström. Elev vid K. teaterns balettskola febr. 1837, därefter aktriselev och anställd vid K. teatern till 1842; engagerad vid Nya teatern 1842, vid Elfforsska sällskapet 1846, ledde sällskapet 1869–82; engagerad hos August Lindberg 1882 (då Elfforsska sällskapets ledare); åter direktris 1886–88; skådespelerska vid det Lindbergska sällskapet 1888–93 (1890–93 på Stora teatern i Göteborg).

Thérése Öberg började 1837 som balettelev vid K. teatern, blev sedan aktriselev och var fem år anställd vid teatern. År 1842 debuterade hon vid A. Lindebergs Nya teatern, samtidigt som Lars Erik Elfforss (E. 1) och hans första hustru uppträdde där. Efter några år anställdes Thérése vid det 1844 bildade Elfforsska sällskapet och gifte sig 1847 med L. E. E., som då var änkling. Under makens sjukdom och efter hans död var fru E. sällskapets ledare ända till 1888, endast med några års avbrott på 1880-talet, då August Lindberg ledde truppen. Hon tillhörde sedan till 1893 det Lindbergska sällskapet.

Fru E. var Sveriges förnämsta kvinnliga teaterledare under 1800-talet, och det Elfforsska sällskapet åtnjöt under 70- och 80-talen anseende som landets förnämsta resande trupp. Såväl repertoar som utförande stod på en hög nivå, och direktrisen var allmänt aktad och avhållen för sina gedigna personliga egenskaper. I fråga om den ekonomiska skötseln av företaget torde fru E. stå oöverträffad bland resande teaterdirektörer'. Hon hör till de mycket få, som efterlämnat en mindre förmögenhet vid sin bortgång.

Fru E. följde vid valet av repertoar de riktlinjer, som hennes man uppdragit, och lade i likhet med honom huvudvikten vid ett gott och vårdat framförande av svenska skådespel. Hon utökade repertoaren med ytterligare ett antal dramer av svenska författare, framför allt de publikdragande folkskådespelen »Värmlänningarna» av F. A. Dahlgren och »Närkingarna» av Axel Anrep, vidare 80-talsförfattarinnan och skådespelerskan Emilie Lundbergs femaktskomedi »Väninnor» samt lättare gods av Fr. Hodell m. fl. Den sistnämndes bearbetning av Nestroys folkskådespel »Lumpacius Vagabundus» – »Andersson, Pettersson och Lundström» – gjorde stor succés på Djurgårdsteatern i Stockholm hösten 1874. Sällskapet besökte Finland 1869, 1870, 1874, 1877 och 1878. Under sina säsonger där införlivade fru E. med repertoaren J. J. Wecksells »Daniel Hjort», Nils Henrik Pinellos »Birgitta Kurck» och Gabriel Lagus' »I natten». Av stor betydelse blev också fru E:s intresse för den skandinaviska dramatiken, i synnerhet den norska. Redan under mannens livstid hade uppförts Björnsons första moderna skådespel, »De nygifta», vilket efter hans död följdes av Ibsens tidigare pjäser, »Härmännen på Helgeland» och »Samfundets pelare». En stor triumf blev också Lorentz Dietrichsons skådespel om lokomotivets uppfinnare, Georg Stevenson, »En arbetare», vilket förskaffade Aug. Lindberg en av hans viktigaste konstnärliga segrar. För denne var arbetet vid det Elfforsska sällskapet av stor betydelse, enär han fick uppträda i sina första Shakespeareroller, Hamlet samt Leontes i »En vintersaga». Under det Elfforsska sällskapets glansperiod på 70-och 80-talen var publikens smak för den glada operetten så utpräglad, att en direktris med fru E:s praktiska och ekonomiska läggning omöjligt kunde negligera den. Hon lät bl. a. uppföra offenbachiaden »Prinsessan av Trapezunt», Lecocqs »Mme Angots dotter» och »Hundra jungfrur», »Niniche» av Hennequin och Millaud m. fl., vilka länge gåvo fulla hus och goda kassor. Sin största ekonomiska triumf firade fru E. med utstyrselstycket »Jorden runt på 80 dagar» av Jules Verne och Dennery.

Som skådespelerska började fru E. med framställandet av unga flickor och älskarinnor i komedier och romantiska dramer. Sedan uppbar hon med framgång huvudrollerna i de flesta svenska och utländska skådespel. Hon blev snart Elfforsska sällskapets förnämsta kvinnliga kraft och visade sig t. o. m. mäktig en så stor och krävande divaroll som titelrollen i »Adrienne Lecouvreur». Det var emellertid i karaktärsroller – och framförallt på äldre dagar – som hon gav sitt allra bästa: markisinnan Pompadour i »Narcisse Rameau», Lona Hessel i »Samfundets pelare», titelrollen i »Kung Märta» m. fl. »Hennes framställningar utmärkte sig städse för spiritualitet, finhet i detaljarbetet, spänstig livlighet och sann kvinnlighet). På grund av dessa sina framstående egenskaper kallades hon äv sin samtida för »Landsortens fru Hwasser». Då Lindbergska sällskapet 1893 upplöstes, drog sig fru E. tillbaka från scenen, som hon tillhört i 54 år. De sista åren av sitt liv tillbragte hon hos sin son, vågmästaren Julius Erik Engelbrekt E., och avled i dennes hem i Stockholm.