Pehr (Petter, Petrus) Elfving

1. Pehr (Petter, Petrus) Elfving, f. 12 april 1677 i Västerås, d. 30 juni 1726 i Åbo. Föräldrar: kontraktsprosten Samuel Petri Elfving och Christina Widman. Inskriven vid Uppsala univ. 14 sept. 1687 (avlade studenteden 24 okt. 1697); disp. 22 nov. 1698; med. doktor i Utrecht 1702; assessor i Collegium medicum s. å.; provinsialmedikus i Västerås län 1704; tillika läkare och föreståndare vid Sätra brunn 1705–19 samt k. rådets läkare i Arboga peståret 1710; med. professor vid Åbo akademi 7 jan. 1720, tillträdde 29 nov. 1722; inspector ærarii där 11 sept. s. å.; upptog och iståndsatte Nådendals mineralbrunn 1723; prorektor vid Åbo akademi 17 juni 1725–21 juni 1726.

G. 1) 25 febr. 1704 m. Hedvig Hiärne, f. 27 dec. 1686, d. 30 nov. 1720 i Västerås, dotter av arkiatern och landshövdingen Urban Hiärne, adlad Hiärne, och Maria Svahn; 2) 10 febr. 1722 m. Christina Flachsen, som levde som änka i Åbo 1730, dotter av förste teologie professorn i Åbo Johannes Flachsenius och Elisabeth Arensbeck.

E. växte upp i Dalarna, studerade medicin i Uppsala under Olof Rudbeck d. y., disputerade 1698 »om inälvornas peristaltiska rörelse» och fick medicine doktorsgrad i Utrecht 1702 på en avhandling »om inflammering vid menstruation». E. blev provinsialmedikus i Västmanland 1704 och äktade samma år en av Urban Hiärnes döttrar. Det var vid samma tid, som svärfadern fäste allmännare uppmärksamhet på hälsobrunnar. E. själv förestod en sådan i Sätra, Kila sn (Vm.), 1705–19 och utgav en liten skrift över de kurer han där utfört. Under peståret 1710 lämnade hovet och den högre förvaltningens representanter Stockholm, varvid rådet valde Arboga, där E. blev k. rådens läkare. Under hösten inträffade en del dödsfall i pesten även där, men smittan avstannade redan före jul, såsom E. rapporterade till Collegium medicum. Medan han var provinsialmedikus, utgav han även en liten läkarbok »för hushållare på landsbygden», med uppgifter om vissa läkemedels bruk; hans källa var ett arbete från 1680-talet av läkarna (De le Boë) Sylvius och Thomas Willis.

När E. fått professur i Åbo och tillträtt senhösten 1722, föreläste han »om trollkarlars förkastliga medicin». Han var en representant för empirisk vetenskap och ville utrota de vidskepliga föreställningarna inom folkmedicinen. Även i Finland visade E. sitt intresse för hälsobrunnar, undersökte året efter sin ankomst Nådendals brunn och gjorde den mycket anlitad. Hur företagsam och modern E. var, framgår även av att han företog dissektion å lik (av en förbrytare), det andra fallet i Åbo. Mot dylikt voro fördomarna stora, varför E. lät akademiens rektor professor S. Schulteen utfärda ett högtidligt inbjudningsprogram, som framhöll anatomiens nytta och inbjöd allmänheten. Akten försiggick i akademiens stora auditorium 12 febr. 1724 och föranledde rapport till kanslern Arvid Horn, vilken uttryckte sin tillfredsställelse med E:s nit. Denne intresserade sig även för botanik och påbörjade också i tryck en utförlig kommentar till Urban Hiärnes mindre handfarmakopé. E. var en föregångsman också inom rättsmedicinen. En soldat hade ränt värjan genom en bonde, som dog. E. påvisade, på uppdrag av häradsrätten, att döden berodde på själva såret, icke på att fältskär tillkallats för sent; E:s skildring är den första tryckta av ett rättsmedicinskt fall i Finland (tr. som akad. avh.). Att E. grundade sin lärar- och författarverksamhet samt sin praktik på egna observationer höjde väsentligt medicinens studium i Åbo. Hans första hustru dog före överflyttningen. E. ingick nytt gifte med professorsdottern från Åbo Christina Flachsén, med vilken han fick sonen Per E. (om E:s äldre son se s. 297). Detta äktenskap medförde prövningar, ty Christina Flachséns svägerska anklagade henne för otrohet, och saken kom inför konsistoriet, ehuru den slutade med förlikning. – Ex. av E:s skrifter om Nådendal med handskrivna tillägg rörande brunnsgäster m. m. under E:s tid tillhör med. dr E. Waller, Stockholm.