Johan Ellmin

Elimin, Johan, f. 6 jan. 1797 i Varvs sn (Skarab.), d. 10 juli 1865 i Stockholm (Ad. Fredr.). Föräldrar: soldaten Anders Aling och Ingrid Eliasdotter. Elev vid Skara trivialskola 1811, vid gymnasiet där 1817; student 6 okt. 1820; teol. ex. 25 nov. s. å.; ekonomie ex. 2 juni 1821; fil. kand. 13 (ej 3) maj 1826; disp. progradu 11 nov. s.å.; fil. magister 16 juni 1827, allt vid Uppsala univ.; stipendiat i fältläkarkåren 3 mars 1828 och pensionär där 25 febr. 1830; underläkare å K. allm. garnisonssjukhuset 10 nov. 1828–1 febr. 1829; med. kand. vid Uppsala univ. 17 dec. 1830; tf. bataljonsläkare vid Dalregementet 6 sept. 1832–17 dec. 1833; med. lic. i Uppsala 14 dec. 1833; tf. prosektor vid Karolinska institutet 29 jan. 1834–28 sept. 1835; tf. provinsialkirurg i Stockholms län 6 okt. 1834–23 april 1835; fattigläkare i Stockholm i staden mellan broarna 27 dec. 1834–1844; kirurgie magister 5 jan. 1835; med. doktor i Uppsala 15 juni 1835; förestod Elektricitetsinrättningen i Stockholm 1835 och 1848; läkare vid sjömanshuset i Stockholm 19 dec. 1838–1850; läkare vid Stockholms skräddaregesällskap; initiativtagare till Bildningscirkeln, stiftad i Stockholm 26 okt. 1845; ordf. i arbetarsammanslutningen Skandinaviska sällskapet 1848; tjänstgjorde på Öland och i Döderhultsvik vid kolerafarsoten 1850; förordnad till provinsialläkare i Vemdalen (Härjedalen) 17 dec. 1850, utnämnd 7 maj 1851, tjänstledig från 1859, avsked 4 mars 1864.

G. 1) 24 okt. 1837 i Stockholm (Finska) m. Johanna Christina Raumolin, f. 11 maj 1816 där (ibid.), d. 8 dec. 1862 där (Tyska), adoptivdotter till vaktmästaren Mathias Raumolin och Sara Brita Sandberg; 2) 28 maj 1864 i Stockholm (Ad. Fredr.) m. Carolina Christina Forssberg, f. 13 dec. 1826 i Gävle, d. 1 dec. 1899 i Stockholm (Nik.), dotter av sjökaptenen Carl Julius Forssberg och Catharina Norgren.

E., som var soldatson från Västergötland, började sina studier i Uppsala först vid 23 års ålder och ägnade sig åt filosofiska ämnen samt tog magistergraden 1827. Han övergick sedan till medicinen och blev 1835 kirurgie magister och medicine doktor. År 1821 framträdde han med ett litet dikthäfte »Concert» på nio dikter, var och en med namnet på ett instrument. År 1834 utgav han ännu en diktsamling, »Dikter af E–n».

Efter en del kortare förordnanden, bl. a. som bataljonsläkare vid Dalregementet, prosektor vid Karolinska institutet och provinsialkirurg i Stockholms län, blev E. 1834 fattigläkare i Stockholm i staden mellan broarna. Han kom där att utöva sin egentliga livsgärning med ett rikt fält för sina utpräglade sociala intressen. Som läkare vid Stockholms sjömanshus och Stockholms skräddaregesällskap fann han ytterligare näring för dessa. Hans livliga sociala verksamhet följde den av honom uttalade grundsatsen, att det icke är tillräckligt att bota sjukdom och fattigdom, utan de böra förebyggas. Han klagade hos Överståthållarämbetet över att »bland hantverksklasserna en så stor mängd lärlingar skola leva av kostpengar» och därigenom tvingas att taga sina måltider på krogarna, så att dessa bli de skolor, där de huvudsakligen inhämta sin bildning. Som sjömansdoktor hade han, enligt vad sjömanshusdirektionens protokoll berätta, icke endast uppgiften att vara läkare, utan än mera att vara diakon, att anskaffa kläder till utskrivna sjömän, få redarna att tillse, att besättningsmännen hade skodon, eftersom den mest förekommande sjukdomen bestod i kylskador på fötterna. Liknande erfarenheter hade E. som fattigläkare, varför han livligt deltog i arbetet att få till stånd en kommunal nämnd till förebyggande av fattigdomen. I juli 1842 inlämnade han till nordiska naturforskarmötet ett förslag, att de tre nordiska länderna skulle samla erfarenheter till utrönandet av, »huruvida ett överhandtagande armod är orsaken till sjukdomar eller om sjukdomarna tvärtom alstra armodet». Under mycket motstånd lyckades han åstadkomma en arbetsinrättning i Stockholm, som kunde hysa 150 personer.

I egenskap av läkare i Skräddaregesällskapet kom E. i förbindelse med dåtidens mera vakna och politiserande arbetarkretsar. Härunder väcktes idén till Bildningscirkeln, som startades i E:s bostad den 26 okt. 1845 och som sedan fick efterföljare i ett trettiotal städer. Dessa cirklar kunna anses som de nutida folkbildningsrörelsernas förelöpare. En schism av klassmotsättningskaraktär i den mycket livligt frekventerade Bildningscirkeln i Stockholm, som framför allt bestod av framstegsvänliga akademiker och folk ur hantverkarklassen, förde E. över till arbetarsammanslutningen »Skandinaviska sällskapet», där han var ordförande 1848. Illvilliga rykten om detta sällskaps onda sociala anslag bringade sällskapet att upphöra på »behaglig tid». E. lämnade emellertid Stockholm 1850, då han erhöll provinsialläkartjänsten i Vemdalen i Härjedalen. Från 1859 var han på grund av sjukdom tjänstledig, och 1863 beviljade riksdagen honom hela lönen som pension. Sina sista år var han åter bosatt i Stockholm och avled efter att av misstag ha intagit en för stor dosis opium.

E. har efterlämnat intressanta rapporter, riktade till Sundhetskollegium, bl. a. rörande sina levnadsomständigheter och de svåra förhållandena i Härjedalen.