Fredrik Enblom

4. Fredrik Enblom, f. 17 april 1865 i Rönö sn (Ög.), d. 4 sept. 1939. i Djursholm. Föräldrar: överstelöjtnanten Carl Fredrik Enblom och Charlotta (Lotten) Norman. Elev vid h. allm. läroverket i Linköping 1874–82, vid Tekniska högskolan 1882; utexaminerad från dess fackavdelning för väg- och vattenbyggnadskonst och för maskinbyggnadskonst 1886; genomgick militärkurs för inträde i Väg-och vattenbyggnadskåren s. å.; ingenjör vid Spånga–Lövsta järnvägsbyggnad 1887–89; löjtnant vid Väg- och vattenbyggnadskåren 23 maj 1890; ingenjör vid Stockholms stads gas- och elektricitetsverk 1890–93; arbetschef där 1893–1906 och byggnadschef (vid Untra vattenkraftstation) 1911–22; bitr. ingenjör vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1895–97; tf. byråingenjör där 1898–99; byråingenjör vid Stockholms stads byggnadskontor 1897–98; tf. distriktsingenjör vid mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1899–1901; distriktsingenjör 1901–05; kapten vid Väg- och vattenbyggnadskåren 23 nov. 1900; major 13 april 1905; distriktschef i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1905–08, i mellersta distriktet 1908–22; överstelöjtnant i Väg- och vattenbyggnadskåren 31 dec. 1918; tf. byråchef i Väg-och vattenbyggnadsstyrelsen 1918–22; byråchef 24 nov. 1922; tf. överdirektör och chef 18 juni 1926–17 april 1932; överste i Väg-och vattenbyggnadskåren 10 dec. 1926 och tf. chef s. å.; avgång ur kåren 18 april 1932. Led av kommissionen för ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland 1906—08, av fiskehamnskommissionen 1908, av byggnadskommittén för Tekniska högskolan 1912–22; sakkunnig i regementsförläggningsfrågor 1912; led. av arméns kasernbyggnadsnämnd 1914–23, av kanalkommissionen 1916–23; ordf. i kommittén för järnkonstruktionsbestämmelser 1916–18; vägsakkunnig 1920–21; led. av ostkustbanekommittén 1920–22; sakkunnig i kommittén angående maskinell vägtrafik 1920–23; en av automobilsakkunniga 1921–22; v. Ordf. i Statens arbetslöshetskommission 1923–26. Utländska studieresor till ett flertal europeiska länder samt till Förenta staterna och Kanada vid skilda tillfällen 1893–1907; stadsfullmäktig i Djursholm och led. av drätselkammaren där 1911–16. RVO 1904; RNO 1912; KVO2kl 1923; innehade även utländsk orden.

G. 1) 14 okt. 1898 i Stockholm (Maria) m. Elin Clara Edlund, f. 30 mars 1869 i Västra Eds sn (Kalm.), d. 1 aug. 1911 i Danderyds sn (Sth.), dotter av godsägaren Sven August Edlund och Maria Christina Nyström; 2) 29 okt. 1917 i Stockholm (Joh.) m. Klara Paulina Herrström, f. 25 jan. 1885 där (Jak. o. Joh.), dotter av byggmästaren Bengt Herrström och Maria Eleonora Ohlson.

Efter genomgången kurs vid Tekniska högskolan samt några år som ingenjör vid Spånga–Lövsta järnvägsbyggnad blev E. 1890 löjtnant vid Väg- och vattenbyggnadskåren och s. å. ingenjör vid Stockholms stads gas- och elektricitetsverk, i vars tjänst han kvarstod i olika befattningar i över trettio år. E. började som byggnadskonstruktör för de nya gasverksanläggningarna vid Värtan, ett arbete av för den tiden ovanlig omfattning. Hans förslag, utredningar och konstruktioner gåvo redan då tydliga bevis på ovanlig teknisk begåvning, konstruktiva anlag och sund ekonomisk blick. Det var därför naturligt, att E. – ehuru endast 28 år gammal – 1893 utnämndes till arbetschef för de nära nog ständigt pågående utvidgningsarbetena vid Stockholms gasverk. Hans arbetsuppgifter blevo väsentligt utökade, då han 1900 fick i uppdrag att även taga ansvaret för Stockholms elektricitetsverks stora nybyggnader, som skulle utföras för hela stadens förseende med elektrisk energi för ljus och kraft. Härför erfordrades nytt ångkraftverk, Värtaelektricitetsverket, som utfördes i verkets egen regi, samt ett flertal byggnader för understationer inom stadens område. Såsom byggnadschef från 1911 hade E. ansvaret såväl för konstruktionsarbetet som för byggnadsarbetenas utförande vid Stockholms vattenkraftstation vid Untra. De säregna förhållandena där krävde uppförande av för den tiden ovanligt höga och långa jorddammar. Arbetet var av betydande omfattning.

Jämsides med sin verksamhet vid Stockholms gas- och elektricitetsverk avancerade E. inom Väg- och vattenbyggnadskåren och var från 1895 även knuten till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Han blev där distriktschef först för södra, sedan för mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet och 1922 ordinarie byråchef. Få år därefter förordnades E. till överdirektör och chef för Väg- och vatten-byggnadsstyrelsen samt var även överste i kåren och dess tillförordnade chef under sex år. Bland de många av E. uppgjorda och utförda anläggningarna, som omfattade vägar, järnvägar, broar, byggnader, hamnar, kanaler, vattenkraftverk m. m., märkes kanske främst konstruktionen av ångfärjehamnen i Trelleborg.

I sina olika verksamhetskretsar ägde E. en förmåga att skapa mycket gott samarbete; han hade också solida tekniska kunskaper och ett utpräglat ekonomiskt sinne. E. erhöll naturligt nog ett flertal uppdrag som sakkunnig och skiljedomare. Inom väg- och vattenbyggnadsfacket var han en auktoritet av rang, vars ord vägde tungt på grund av teknisk kunnighet och erfarenhet samt genom den objektivitet, som präglade hans inlägg.