Christina Wilhelmina Enbom (g. Lindeberg)

Enbom, Christina Wilhelmina, f. 19 aug. 1804 i Stockholm (Allmänna B. B.), d. 14 febr. 1880 där (Hedv. El.). Föräldrar: arklihantlangaren Johan Enbohm och Christina Catharina Norrmann. Elev vid K. teatern 1 juli 1819; anställd i operakören 1 okt. 1821–1 juli 1824; debut 1823; aktris vid teatern 1 juli 1824–1 juli 1826 och 1 okt. 1830–1 juli 1841; anställd vid Mindre teatern 1843; turnerade med Djurströmska sällskapet; åter vid K. teatern 1 febr. 1850–1 juli 1856.

G. 1826 (skilsmässa 9 april 1833) m. kapten Anders Lindeberg, f. 1789, d. 1849.

Vid femton års ålder blev Wilhelmina E. elev vid K. teatern, var några år aktris där, innan hon 1826 gifte sig med den inom Stockholms dåtida teater- och tidningsvärld kände kapten Anders Lindeberg. Äktenskapet upplöstes snart, enligt gängse uppgift på grund av missämja, enligt konsistoriets protokoll på grund av otrohet från hennes sida. Hon återinträdde några år före den formella skilsmässan som aktris under sitt flicknamn.

Fru E. hade före sitt äktenskap ej haft några större roller men fick i april 1831 efter förnyade debuter sjunga Donna Annas parti i Mozarts »Don Juan». Sitt egentliga genombrott gjorde hon hösten s. å. i en mansroll, rebellen Malcolm i Rossinis »Sjöfröken», skriven för altstämma, och lyckades i rollen med kraft i spel och sång ge god illusion. För hennes skull återupptogs våren 1832 Rossinis »Tancred», där hon likaledes med stor framgång framförde en mansroll. Hon sjöng titelrollens altparti, vilket vid ett tidigare framförande med ej så lyckat resultat transponerats till tenorstämma. Hennes röst med dess metalliska klang var stark och omfångsrik. Den sträckte sig över så gott som tre oktaver men var vackrast i altläget. Med det röstmaterial hon förfogade över hade hon med ordentlig skolning kunnat gå långt. Nu fick hon ej någon sådan men var dock mycket anlitad under 1830-talet i ett flertal större både sopran- och altpartier, t. ex. som Donna Anna och Elvira i »Don Juan», Agatha i »Friskytten», titelrollen i »Jessonda», grevinnan Almaviva i »Figaros bröllop», Nattens drottning i »Trollflöjten» m. fl.

Fru E:s framträdanden voro ojämna, och hon mötte även kritik. År 1838 slog Jenny Lind fullständigt igenom som Agatha i »Friskytten», där skillnaden mellan fru E:s tidigare onyanserade rollgestaltning och Jenny Linds innerligt lyriska och dramatiska temperament skarpt belystes. E. klagade 1841 hos teaterdirektionen över att hon ej fick några roller och begärde att få alternera med Jenny Lind som »Norma». Fru E. lät klagomålen gå vidare till K. M:t men hade ingen framgång. Kapten Lindeberg fortsatte dock att med en intill det komiskas gräns driven ridderlighet och tillbedjan höja »f. d. fru Lindebergs f. d. röst» (Orvar Odd) till skyarna på Jenny Linds bekostnad. Lindeberg »levde och dog» på att »Enbom» ej blott var Nordens utan »ganska säkert» en av Europas i allo största sångerskor. Orvar Odd har för egen del följande ampra omdöme om fru E.: hon fyllde »sitt parti, vad man än gav henne, men hon fyllde det utan synnerligt behag, och hon mindre utförde ett stycke än slog sig igenom det. Hennes framträdande hade alltid något av en pukslagare och när hon dunkade igenom en bravurscen, var man alltid rädd att hon av lutter duktighet skulle tappa någon av trumpinnarna på golvet.» Samme skribent talar om hennes »manhaftiga, stundom nästan hojtande föredrag». Fru E. lyckades med sitt häftiga humör också ett par gånger ställa till skandal. En gång spottade hon på en av de yngre sångerskorna under en repetition av »Vestalen», en annan gång råkade hon och Henriette Widerberg i gräl inför öppen ridå i »Figaros bröllop», där publiken under toalettscenen i andra akten ej kunde undgå att märka deras sidorepliker. Båda gångerna fick hon erlägga plikt.

Under 1840-talet uppträdde fru E. även på talscenen, tillhörde en tid Mindre teatern, hade en roll på Nya teatern och turnerade med Djurströmska sällskapet i landsorten. Till K. teatern återvände hon på 1850-talet. Hon tycks tidvis ha haft det ganska svårt. »På grund av bevekande omständigheter» gavs redan 1835 en föreställning till hennes förmån. Under sina senare år levde hon, som hennes bouppteckning visar, till stor del på underhåll från sonen och på en liten pension.