Nils Johansson Enequist

1. Nils Johansson Enequist, f. 1 dec. 1794 i Visby, d. 3 april 1862 i Christiansfeld, Slesvig. Föräldrar: kalkbruksägaren Johannes Enequist och Birgitta Maria Fåhræus. Utbildades bl. a. under resor utrikes; innehade informatorstjänst; föreståndare för evangeliska brödraförsamlingen i Karlskrona 1824–39; inspektör för en flickskola i Montmirail, södra Frankrike, några månader 1839–40; pastor vid brödraförsamlingen i Montauban nära Nîmes från juni 1840; slutligen pastor i brödraförsamlingen i Christiansfeld.

G. 1) 16 maj 1824 m. Mette Christine Ebbesen, f. 12 sept. 1801 på Hameleff i Slesvig, d. 29 nov. 1843 i Montauban, dotter av en pastor i brödraförsamlingen i Christiansfeld; 2) 28 juni 1844 m. Charlotta Henrietta Hanemann, f. 1818 i Gnadau, Sachsen, d. 18 aug. 1888 i Herrnhut.

Nils E. är ett av de framträdande namnen inom den herrnhutiska verksamheten i Sydsverige på 1820- och 1830-talen. Om hans ungdom synes intet närmare vara bekant; någon självbiografi för honom finns ej bevarad i brödraförsamlingens i Stockholm rika arkiv, men väl för hans första hustru. Hans verksamhet som herrnhutisk diasporaarbetare börjar 1824, då han tillträdde platsen som föreståndare för brödrasocieteten i Karlskrona. Han hade samma år hemfört sin första hustru från Danmark, där hon från 1820 varit lärarinna vid en flickskola i den bekanta herrnhutarkolonien i det slesvigska Christiansfeld. Hon fortsatte som pedagog, i det att hon från 1824 ledde en flickskola i Karlskrona. År 1828, då hon fick sitt första barn, lämnade hon denna post. Själv bedrev E. en intensiv verksamhet, icke blott i den blekingska residensstaden. Under de femton år han verkade där, gjorde han nämligen (utom 1826) varje sommar även predikoresor i Skåne. Tack vare hans i församlingsarkivet i Herrnhut förvarade reseberättelser kan man följa hans arbete och rörelsens utveckling år från år, såsom Newman i stora drag skildrat den. I de nordskånska bygderna fanns att börja med mycken resonans för E:s förkunnelse, och han mottogs ibland välvilligt även av prästerskapet, trots tidens stränga lagstiftning mot konventiklar. Den kring E. framväxande rörelsen visade ett starkt sedligt och religiöst allvar. Den varning länsstyrelsen i Kristianstad gav honom redan 1825 medförde intet längre avbrott. Småningom växte emellertid motståndet från prästerligt håll. En annan väckelserörelse, den från H. Schartau utgångna, var nämligen antiherrnhutiskt färgad och slog ganska snabbt igenom; redan 1835 klagar E. över motståndet. Han fick iaktta allt större försiktighet. Efter sista resan 1838 gav han upp, begärde och erhöll förflyttning. Därmed upplöstes brödrasocieteten i Karlskrona.

I början av maj 1839 lämnade E. med maka och fyra barn Karlskrona för att i ett så främmande land som Sydfrankrike tillträda sin nya, honom anvisade arbetsplats. Det var i närheten av Nîmes. Först verkade han några månader som inspektör för en flickskola i Montmirail, men kom i juni 1840 till staden Montauban, där han fick sin egentliga verksamhet som pastor vid därvarande brödraförsamling. Samtidigt öppnade hustrun en flickskola där, som fick beröm även av de franska myndigheterna. En dotters bortgång 1841 blev en svår prövning, och hösten 1843 avled även fru E. Han blev senare, efter 1844 ingånget nytt gifte, pastor i Christiansfeld. En hans son i första giftet, fil. doktor Ludvig Christian Fredrik E. (f. 1828), blev senare herrnhutisk pastor i Basel. Familjen Nils E:s historia ger således en livlig bild av den dåtida herrnhutismens internationella orientering och verksamhet.