Christian Adolf Engeström

7. Christian Adolf Engeström, f. 6 dec. 1788 i Visby, d. 22 dec. 1843 där. Föräldrar: handlanden, rådmannen och kämnerspreses Jonas Engeström och Catharina Gren. Konditionerade 1804–13 hos köpmän i Lybeck; efter återkomsten till Visby en kort tid handelsbokhållare hos handelsmannen Charles Chasseur där; egen handelsrörelse i Visby fr. o. m. hösten 1813; led. av Visby stads handelssocietet 20 dec. 1813–43; burskap i Visby 23 febr. 1814; led. av Sällskapet D. B. V. 25 juli s. å., ordf. två gånger, dess vice ordf. tre gånger; led. av direktionen för Sällskapet D. B. V:s sparbank från 1 dec. 1829–43; sextonman 1821–26; led. av Visby stads (första) hamnbyggnadsdirektion 18 april 1842–43.

G. 1817 i Lybeck m. Julia Emilia Voigts, f. 5 okt. 1797 i Lybeck, d. 23 febr. 1858 i Visby, dotter av en tysk köpman.

Christian E. hade sin salubod i Visby i den fastighet vid Donners plats och Hästgatan, som nu äges av Gotlands hypoteksförening och har gatuadressen Hästgatan 2. Denna fastighet inköpte han 1816 av sin fader rådmannen Jonas E., och två år senare förvärvade E. även ett par angränsande tomter. Han hade stor framgång i sin handelsrörelse, och redan i början av 1820-talet var hans handelshus i storleksordning det tredje i Visby. Blott de för eftervärlden mera kända Dohnerska och Dubbeska affärshusen hade då större omsättning. I början av 1830-talet nådde E:s inkomster av handelsrörelsen som högst – 1832 taxerades han sålunda till allmän bevillning för 3 500 rdr bko i inkomst av handel – men därefter gick omsättningen på grund av försämrade konjunkturer tillbaka. Trots detta var han i början av 1840-talet den för handel högst taxerade borgaren i Visby.

E:s affärsarkiv är veterligen icke bevarat, och man kan därför icke på den vägen få upplysningar om orsakerna till E:s framgång. En samtida berättande källa, P. A. Säves anteckningar, ger emellertid besked. Säve, vars halvbroder Gustaf Säve 1817–22 var handelslärling hos E., omtalar nämligen, att E. var den förste, som i Visby »etablerade den förföriske handeln av tyskt kram och glitter, vilket sedan tvang eller förförde andra köpmän att göra detsamma». Härigenom kom enligt Säve »först det usla och värdelösa tyska kramet av silkesdukar, speglar, glashalsband, tusentals kattuner och mussliner, glitter och skräp i full gång här på Gotland till oersättlig skada för folkets lynne och självbestånd samt till ödeläggelse av all husflit». Säve omtalar vidare, att i E:s bod fanns allt det modernaste och grannaste, som stod att få, och därför handlade alla människor där. Som synes var Säve synnerligen kritiskt inställd till E:s affärsverksamhet, vari han rentav såg en fara för den gotländska folkkaraktären och den gotländska hemslöjden. Hans bekymmer var givetvis överdrivet, men det är uppenbart, att E:s verksamhet väckt både uppseende och oro. E. var synbarligen en banbrytare på den gotländska minuthandelns område, i det att han öppnade denna marknad för framför allt billiga, fabrikstillverkade manufaktur-, mode- och prydnadsvaror från utlandet men även från det svenska fastlandet. Det vid hans död befintliga varulagret innehöll också stora mängder dylika varor, men där funnos även komsumtionsvaror av andra slag. E. specialiserade sig nämligen icke på några bestämda varuslag utan drev som dittills varit vanligt minuthandel med alla slags artiklar. Han idkade även exporthandel med framför allt trävaror.

Genom sin långvariga handelsutbildning i Lybeck och genom sitt giftermål med en tysk köpmansdotter kom E. i första hand att göra sina inköp hos tyska grossister, och till Tyskland företog han, sedan han etablerat sig som affärsman, under årens lopp flera, ofta långvariga resor. Åtminstone tio sådana äro kända, och under fem av dessa medföljde hans hustru och barn, tydligen för att gästa släktingarna i Lybeck. Sina varor transporterade E. delvis på egna fartyg. Vid sin död ägde han sex fartyg om sammanlagt över 350 skeppsläster.

E. förvärvade även andra fastigheter än de förut nämnda vid Donners plats. Den största och värdefullaste var den 1826 inköpta s. k. Planlagen strax söder om staden, sedermera (av konsul L. N. Enequist, se denne) kallad Länna. Här drev E. en omfattande trädgårdsrörelse.

Under sina sista år hade E. trots den stora handelsomsättningen och den lysande yttre ställningen att kämpa med ekonomiska bekymmer. Han förlorade stora summor på konkurser och på en trävarulast i Rio de Janeiro. Vid hans oväntade och hastiga död – dödsorsaken var slag – såg sig hans änka ingen annan utväg än att begära dödsboets avträdande till konkurs. Vid bouppteckningen hade tillgångarna visat sig uppgå till 222 000 rdr, därav utestående fordringar 63 000, och de kända skulderna till nära 200 000 rdr bko. Under de närmaste åren realiserades fastigheterna, fartygen, varulagret och övriga tillgångar huvudsakligen genom Visby stads auktionskammare. Änkan drev sedan till den 1 april 1854 en bodrörelse i blygsammare omfattning på affärens gamla plats.

I stadsförvaltningen deltog E. underligt nog föga. Han valdes visserligen till sextonman 1821 men lämnade redan 1826 på egen begäran detta förtroendeuppdrag. Däremot togs hans duglighet i anspråk på annat sätt i staden. Han var sålunda med i direktionen för D. B. V:s sparbank från dess start 1830 till sin död och var därvid mycket verksam.

Som ledamot av handelssocieteten gjorde E. också viktiga insatser. Visby hamn befann sig under hans tid i miserabelt skick. Den var trång och grund, och 1812 hade t. o. m. föreslagits, att den skulle nedläggas. E. var livligt verksam för en förbättring av hamnförhållandena. Han framhöll 1831 inom societeten nödvändigheten av hamnens och inloppets uppmuddrande till åtminstone 12 fots djup. De övriga ledamöterna funno också detta vara av högsta vikt men ansågo arbetet överstiga handelssocietetens resurser. E. framhöll då, att en väckelse vore av nöden. En kommitté blev också tillsatt för ändamålet, men dess arbete avsatte inga resultat. Bättre framgång hade E. 1836. Han fäste då ånyo societetens uppmärksamhet på hamnen och föreslog, att åt en sakkunnig person skulle uppdragas att undersöka, huruvida och i så fall till vilken kostnad en god hamn skulle kunna byggas. Denna gång fick han societeten med sig. Denna beslöt nämligen att genom magistraten göra en framställning hos K. M:t om en sådan undersökning. E:s initiativ fick vittgående följder, ty framställningen blev upptakten till det stora hamnbygge, som tog sin början 1842 och småningom resulterade i den nuvarande yttre hamnen med vågbrytaren. I den hamnbyggnadsdirektion, som skulle ha tillsyn över arbetet, och som tillsattes på våren 1842, blev E. medlem, och han deltog till sin död i så gott som alla dess många sammanträden.

E. beskrives av samtiden som en älskvärd och god människa, som var frikostig, hjälpsam och uppoffrande.