Jonas Albin Engeström

6. Jonas Albin Engeström, f. 29 mars 1787 i Mjällby sn (Blek.), d. 17 juli 1846 i Lund (Domkyrkoförs.). Föräldrar: prosten fil. magister Carl Engeström och Sophia Maria Albin. Student vid Lunds univ. 30 sept. 1802; fil. magister där 23 juni 1808; e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket där 20 april 1809; docent i matematik och astronomi vid Lunds univ. samt amanuens vid astronomiska observatoriet 10 mars 1810; studier i Köpenhamn 1810–11; adjunkt och laborator i kemi vid Lunds univ. 27 juni 1811; förordnad att förestå den kemiska delen av professuren i naturalhistoria 14 sept. s. å.; professor i kemi och fysik 9 sept. 1812; befriad från att leda undervisningen i fysik 1813; sekreterare i Malmöhus läns hushållningssällskap 5 nov. 1814–1826; universitetets rektor 1820–21, 1828–29 och 1837–38; kyrkoherde i Hardeberga och Sandby prebendepastorat (Malm.) 3 juni 1824; prästvigd 5 juni s. å.; kontraktsprost 9 mars 1825; diskontrevisor i Malmö 1826–33, direktör där 1835–41; teol. doktor 10 nov. 1830; led. av revisionen av stats-, banko- och riksgäldsverken 1832; led. för Lunds stift av prästeståndet vid riksdagen 1834–35 (led. av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet). LFS 1815 (ordf. 1823–24); korresp. LLA 1815; LNO 1837.

G. 30 nov. 1823 i Lund (Domkyrkoförs.) m. Margrethe Sophia Faxe, f. 5 juli 1799 där (ibid.), d. 29 nov. 1854 där (ibid.), dotter av biskopen doktor Vilhelm Faxe och Agneta Sophia Lindman.

Albin E. utgick från ett barnrikt och fattigt blekingskt prästhem men omhändertogs vid sin ankomst som student till Lund 1802 av sin faders kusin biskopinnan Maria Beata Hesslén, född von Engeström, och hennes make samt fick sin bostad hos biskopens; även sedan biskopinnan 1811 blivit änka kvarbodde E. som ungkarl hos henne. Då hennes broder Lars von Engeström 1810 blev universitetets kansler, har denna familjeprotektion betytt mycket för E:s ställning, framkomst och inflytande. Vid universitetet var E. lärjunge till P. Tegman och A. J. Retzius och promoverades, jämte bl. a. B. M. Bolméer och C. I. Heurlin, till magister 1808. E. började sin akademiska bana vid universitetsbiblioteket följande år men fick redan 1810 docentur i matematik och astronomi, för vilka ämnen hans ingalunda ringa begåvning främst torde varit ägnad. När Retzius 1811 fått tjänstledighet, började emellertid det intrigspel – skildrat av Agrell – som medförde den i och för sig berättigade delningen av Retzii professur i naturalhistoria i tre professurer. Det var motsatsen mellan C. Fr. Fallén och C. A. Agardh, som bl. a. ledde till, att den senare förde fram sitt och E:s namn som kandidater till de två nya professurerna. E. var nämligen från hösten 1811 förordnad att föreläsa i kemi, och såväl Agardh som han gjorde nu gällande, att de medelst kommande studieresor skulle göra sig än mer kompetenta. Spelet lyckades, och vid Retzii avgång 1812 fick Fallén professuren i naturalhistoria, nu koncentrerad till zoologi, medan Agardh fick den ena nya lärostolen, i botanik och ekonomi, och E. den andra, i kemi och fysik (fysiken avskildes redan 1813). Den sistnämnde hade då förkovrat sig genom studier för Ørsted i Köpenhamn 1810–11. Det stod emellertid klart för alla, att utnämningen till professor av en 25-årig yngling, som E. då var, utan större produktion, främst var ett utslag av kanslerns välbekanta släktkänsla. Tyvärr infriades icke förhoppningarna på E. Från flera håll är visserligen betygat, att han icke var någon dålig föreläsare utan läste »redigt och med omsorg». Hans bevarade föreläsningskoncept vittna även härom, och hans anteckningar äro fulla av matematiska problemlösningar. Men E. blev aldrig annat än en slät kemist, utan tillräckliga fackkunskaper, och var som experimentator helt enkelt rädd, särskilt för explosioner, och därtill opraktisk. Vid misslyckande kunde han trösta sig själv och studenterna med ord som »Herrarna veta i alla fall, hur det skulle ha varit, om experimentet lyckats»! Berzelius, som i själva verket hade tillstyrkt E:s ansökan och utnämning 1812, hade senare mycket skarpa ord om hans bristande intresse och oduglighet för uppgiften. Sin utlovade studieresa till England förverkligade E. aldrig utan kvarstannade med tillfredsställelse i de glada akademikretsarna i Lund. Universitetsbibliotekets lånejournaler visa honom som en av det dåtida akademiska Lunds flitigaste läsare av rövarromaner.

Det är icke heller som kemist som E. är mest bekant utan som Tegnérs nära vän och medlem av dennes intima krets, det berömda Härbärget, tillsammans med bl. a. promotionskamraterna Bolméer och Heurlin samt C. A. Agardh. Tegnér, vars vänskap gick ända till direkta uppoffringar för E., som hade kroniskt dålig ekonomi, skämtade gärna med denne och framhöll, att hans kemiska kunskaper främst tjänade ändamålet att blanda toddy. Emellertid var E. visst icke utan inflytande inom Härbärget och användes av denna krets samtidigt ibland som lämplig förmedlare av förslag till sin höge frände universitetskanslern. Tegnérs stora ansträngningar att förbättra E:s kassa genom att skaffa honom prebendepastorat lyckades 1824, då E. fick Hardeberga och Sandby prebende. Att E. i yngre år ändock varit en tillgång, framgår bl. a. av hans kallelse till posten som den förste sekreteraren i Malmöhus läns hushållningssällskap 1814, en plats som han behöll ända till 1826. Även sedan han som äldre haft olyckan komma i offentligt krakel (1832) med en annan prästman, utsågs han till riksdagsman och insattes då (1834) även i utskott. E:s flitiga umgänge i biskopshuset under V. Faxes tid, där han uppvaktade först den äldre, sedan den yngre dottern, ledde till giftermål med den senare, Margrethe Faxe, 1823. För svärfadern var han genom sin delvis oregelbundna livsföring, som i längden tärde starkt på hans krafter, samt sin konkurs 1826 en källa till rätt stora bekymmer. Som sällskapsmänniska var emellertid den elegante E., som såg »kunglig» ut och var en kvick konversatör, mycket uppskattad i lundensiska kretsar, även om man skrattade åt hans såsom rektor ådagalagda drag av kuriös fåfänga eller förargade sig över hans naiva spefågelsupptåg att på vårmornarna blåsa gök för att »dåra» den av honom (och även av andra) föga uppskattade filosofiprofessorn F. J. Cederschiöld. I det nuvarande Lund är E. även ihågkommen genom sitt kvarstående ståtliga bostadshus. När P. H. Ling måst lämna sitt husbygge ofullbordat, övertogs och fullföljdes detta av E., och huset är det nuvarande s. k. Herrehuset å Kulturhistoriska museets tomt, vilket visserligen vid museets övertagande därav 1890 något omdanats till sitt yttre.