Nils Jacob Hugo Englund

Englund, Nils Jacob Hugo, f. 26 aug. 1856 på Saxared, Gällstads sn (Älvsb.), d. 13 jan. 1924 i Vänersborg. Föräldrar: lantbrukaren Nils Englund och Maria Christina Stomberg. Genomgick 1871 kurs för utbildning av småskollärare; anställd som ordinarie sådan 1872–73; bitr. lärare i P. Hedéns privatskola för gossar i Göteborg hösten 1874; elev i Göteborgs högre allm. läroverk 1875–80; mogenhetsex. där 26 maj 1880; student vid Uppsala univ. 6 sept. s. å.; med. fil. ex. där 25 maj 1881; med. kand. 30 maj 1885; med. licentiat 29 maj 1888; med. hedersdoktor i Uppsala 31 okt. 1917; legitimerad läkare 30 maj 1888; genomgick hösten 1893 vid Karolinska institutet kurs för vinnande av kompetens till förste provinsialläkarebefattning; kortare förordnanden vid kirurgiska och obstetriska klinikerna i Uppsala 1888–89 samt vid Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg; stadsläkare i Ulricehamn 15 maj 1889–1 juni 1893; överläkare vid Ulricehamns sanatorium 1890–92; provinsialläkare i Fjällsjö distrikt (V. norrl.) 19 maj 1893–13 mars 1899; förste provinsialläkare i Älvsborgs län och provinsialläkare i Vänersborgs distrikt 14 april 1899–30 dec. 1911 samt förste provinsialläkare i Älvsborgs län enbart 30 dec. 1911–27 aug. 1921; läkare vid anstalten för obildbara sinnesslöa Fredriksberg 1907–12. Led. av tuberkuloskommittén 1897, av jubileumsfondskommittén 1897–98, av hälsovårdsstadgekommittén 1909; led. av Vänersborgs stadsfullmäktige 1901–15 (ordf. 1912–14); led. av direktionen för Vänersborgs hospital och asyl. RVO 1895; RNS:tOO 1904; RNO 1909; KVO2kl 1920.

G. 1) 2 sept. 1890 i Borås m. Hedvig Wilhelmina (Lalla) Sundbeck, f. 13 sept. 1866 i Hjärtum, Göt, d. 17 april 1896 i Backe, Fjällsjö sn (V. norrl.), dotter av fabrikören Carl Alfred Sundbeck och Maria Wilhelmina Odenius; 2) 30 sept. 1898 i Linköping m. grevinnan Augusta Elisabeth Maria Mörner af Morlanda, f. 20 sept. 1871 på Lunnevad, Sjögestads sn (ög.), d. 10 juni 1938 i Vänersborg, dotter av kammarherren greve Claes Gustaf Ernst Mörner af Morlanda och friherrinnan Mathilda Lovisa Napoleona Palmqvist.

Med högsta betyg kom Nils E. från läroverket i Göteborg till Uppsala, där han blev god vän med bl. a. J. A. H. Hammar, G. Th. Mörner, Hj. Öhrvall och August Bondeson. E. utbildades även genom studier i hygien 1889–90 hos Max Gruber i Wien samt i Berlin, Frankfurt a. M., Sydtyrolen och annorstädes. E. studerade tuberkulin hos Robert Koch i Berlin hösten 1890 samt bastubadfrågan i Finland 1897.

E. fann sin stil som tjänsteläkare i Norrland – han var i blomman av sin ålder, hade lätt att ta folk och fick en betydande praktik. Provinsialläkeriets tillvaro kan hos oss räknas i århundraden och avser jämväl hälsovård. Denna hade genom nyheterna inom bakteriologien fått sina fält mångfaldigade, och E. skärskådade med ogrumlad blick vad gammalt och nytt innebure för landsbefolkningens hälsa. Redan från 1893 hade han uppdragit vissa riktlinjer för smittornas bekämpande, till en början kanske mest med tanke på difteri och tuberkulos, senare omfattande farsotsåtgärderna i hela deras vidd. Han började 1894 en kampanj för sjuksköterskors anställande på landsbygden; året därpå inledde han – efter utländska uppslag – en serie undersökningar rörande formaldehydens och dess vattenlösningars användning som desinfektionsmedel. År 1896 börja E:s energiska framstötar för folkbad i formerna bastubad och skolbad samt för brunnars sanering.

Hälsovården ingriper på många sätt i vardagslivet, varvid ständig avvägning måste ske mellan medicinska, sociala samt allmän- och privatekonomiska synpunkter med därmed följande motsättningar mellan oliktänkande. E. hade i Vänersborg, dit han flyttade 1899, gott utgångsläge för sina förslag genom sin erfarenhet, ämbetsställning som läkare och stadsfullmäktig. Han satte oförtövat i gång med utomordentlig kraft, med hela registret, år efter år, i tal och tryck, på egen eller myndigheters bekostnad eller för insamlade medel. Han påverkade personer och föreningar, talade på sammanträden och årsmöten med patos, envis saklighet och humor, stridsglad och obekymrad i sitt inre, utåt en god reklam för sina program. E. intresserade sig mycket för de döva och dövstumma; han hade här gott stöd genom sin vänskap med Elisabeth Anrep-Nordin och hennes make Fredrik Nordin. E. utförde en även av samtiden högt skattad gärning, av betydelse också för riket. År 1902 fick han Svenska läkaresällskapets stora pris för sitt arbete för folkhygienen. Flera av hans uppslag vänta än i dag på sin lösning, många viktiga fördes redan under hans livstid i hamn. E. skrev en vårdad svenska. Han var en hemkär, harmonisk människa, utan splittrande intressen, en god såningsman i vår karga nordiska mylla.