Barthold Ennes

2. Barthold Ennes, den föregåendes son, f. 1 jan. 1679 i Landskrona, d. 31 jan. 1773 på Vedby rusthåll, Backagården, Vedby sn (Krist.). Kom i militärtjänst 1703; kvartermästare vid Norra skånska kavallerireg. 16 maj 1705; sekundkornett där 2 mars 1708; premiärkornett där 10 okt. s.å.; fången vid Perevolotjna 1 juli 1709; fördes till Smolensk och Moskva, 1710 till Simbirski och 1711 till Tobolsk; hemkom juni 1722; löjtnants karaktär 13 juli 1727 med rang från 26 juni 1722; löjtnant vid nämnda reg. 1732; ryttmästares avsked 11 nov. 1741.

G. 1727 (okontrollerbart) m. Anna Magdalena Seth, f. 1704 (okontrollerbart; ej i Malmö), d. 12 dec. 1789 på Vedby, dotter av borgmästaren i Malmö, häradshövdingen Bengt Seth och Ingeborg Adlerstierna samt brorsdotter till generalguvernementssekreteraren Johan Seth, adlad von Seth.

Karolinen Barthold E. hörde aldrig till de militärt ledande, men. hans öde är likvisst både intressant samt känt genom de efter E:s egna anteckningar givna underrättelser, som sonsonen B. A. Ennes meddelat i sitt stora biografiska arbete om Karl XII:s krigare. E. erhöll sitt elddop i slaget vid Posen 1704, då han fick en muskötkula genom livet och på valplatsen upptogs som död. Hans intime vän och regementskamrat, dåvarande löjtnanten, sedermera majoren Georg Mallien lät förfärdiga E:s likkista, men denne kvicknade till. Han deltog sedan i striderna vid Kalisch 1706, där han blev illa stucken i vänstra knät av en kosackpik, vid Fraustadt s. å. och slutligen vid Poltava; efter slaget tillfångatogs han vid Perevolotjna den 1 juli 1709. Medan större delen av de anteckningar, som E. flitigt förde i fångenskapen, dessvärre gingo förlorade vid en eldsvåda några år efter hans död, är hans »dagbok», egentligen några notiser 1709–11 samt itinerarium 1721–22, bevarad och trycktes av sonsonen i nämnda verks andra del. Först förd till Smolensk och därifrån den 16 nov. till Moskva, deltog E. i det bedrövliga »triumfintåget» där den 22 december, varav Heidenstam givit en så gripande bild i »Karolinerna». Den 12 jan. 1710 gick färden vidare till Simbirski, och 11 april 1711 fick han på nytt bryta upp för att fara till Tobolsk i Sibirien, dit E. enligt egen uppgift ankom 18 september, efter att, såsom E. räknat ut, ha från Poltava tågat till fots en väg av inalles 455 svenska mil. Den svenska fångkoloniens i Tobolsk öde är ju på mångahanda sätt väl belyst. Guvernör i Sibirien var den mot fångarna välvilligt stämde furst Matvjej Petrovitj Gagarin. E., som var allmänt händig och bl. a. svarvade och slöjdade, visade sig ha anlag också för konstnärlig virkning och andra textilarbeten – Heidenstam har uppmärksammat saken i kapitlet »Fångarna i Tobolsk» i andra delen av »Karolinerna». E. utförde bl. a. virkade penningpungar och schabrak, vilka Gagarin fick se. Denne beställde då hos E. tapeter av silke med invirkade guld- och silverblommor, avsedda för en stor sal på en fursten tillhörig egendom. Vid detta tidsödande arbete biträddes E. av tre regementskamrater, nämligen den nämnde ryttmästaren Mallien samt kornetterna Johan Barij och Gustaf Horn af Rantzien, den sistnämnde känd också som lärare, bl. a. i teckning, vid den pietistiska skolan i Tobolsk. Gagarin lämnade allt arbetsmaterial och betalade E. en rubel per aln i arbetslön. Efter några månaders träget arbete härmed lyckades E., Mallien, Horn och Barij starkt förbättra sina villkor. De sista fångenskapsåren voro de i stånd att varje söndag ge middag för tolv av sina fattigaste kamrater och medfångar, vilka icke kunde något hantverk eller fått annan möjlighet till utkomst. Under tio långa år fick E. kvarbli i Tobolsk, till dess, som han skriver, den 21 nov. 1721, »som var en söndag kl. 7 om morgonen ankom den hugneliga och glada tidningen till Tobolski, att fred var sluten emellan Sverige och Ryssland och vår därav följande förlossning ur vårt långvariga fängelse i Sibirien». Tillsammans med 33 svenska officerare och två officersfruar avreste E. den 30 jan. 1722 i släde från Tobolsk och kom längs en noggrant specificerad resroute den 6 april på morgonen till Lappstrand (Villmanstrand), där han vilade ut. Den 18 for han vidare, gick i Borgå ombord på fartyg och var på e. m. den 22 juni äntligen i Stockholm, efter 18 års frånvaro från hemlandet. Han återinträdde vid sitt gamla regemente, gifte sig 1727 och fick ej mindre än tolv barn. Begåvad med en verklig berghälsa, så att han ännu som 80-åring gjorde sina flesta resor till häst, uppnådde Barthold E. den vördnadsvärda åldern av 94 år. Han dog på sitt boställe Vedby i socknen av samma namn och begrovs i Vedby kyrka. Då man finner, att av hans Tobolskvänner Mallien också dog på Vedby 1756 och Gustaf Horn på sin gård Vallaröd i den strax bredvid belägna Björnekulla sn, kan man förstå, att de tre olyckskamraterna från de tunga åren i Sibirien förblivit oskiljaktiga in i det sista. I den lugna Skånebygden på ömse sidor om Klippan har talet säkert mer än en gång länkats in på arbetet med silkestapeternas guld- och silverblommor för furst Gagarins praktsal. – Det bevarade manuskriptet till E:s ovan anförda »dagbok» tillhör hans ättling (jfr släktart.), fd. häradshövdingen S. S. F. Landergren, Kungälv.