Tillbaka

Albert Ulrik Bååth

Start

Albert Ulrik Bååth

Museiman, Skald, Översättare

2. Albert Ulrik Bååth, den föregåendes kusins son, f. 13 juli 1853 i Malmö, d. 2 aug. 1912 å Gottskär i Onsala socken. Föräldrar: slottspastorn i Malmö, sedermera kyrkoherden i Hammarlöv. och Västra Vemmerlöv Lars (Lorentz) Andreas Bååth och Alfhilda Lundblad. Elev vid h. allmänna läroverket i Malmö ht. 1862; avlade mogenhetsexamen därstädes 27 maj 1871; student vid Lunds universitet ht. 1871; fil, kand. 31 jan. 1877; studerade vid. Köpenhamns universitet som Öhlenschläger-Tegnérsk stipendiat 1877—78 samt ånyo 1880—81, 1883 och 1885; fil. lic. 30 maj 1884; disp. 14 dec. 1885; fil. doktor 31 maj 1886; företog med understöd av von Beskows resestipendium en studieresa till Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien och Holland sommaren och hösten 1891. E. lärare vid Hvilans folkhögskola 1875; andre lärare därstädes 1876—79; höll på uppdrag av Göteborgs undervisningsfond föreläsningar ht. 1888—89; föreläsare vid Göteborgs arbetarinstitut vt. 1889—vt. 1892; föreläste dessutom på skilda orter inom landet; docent i fornnordisk litteratur vid Göteborgs högskola 2 dec. 1891—7 juni 1911; tillika intendent vid Göteborgs museum 14 dec. 1891; medlem av Göteborgs museums historiska nämnd från 1892. Erhöll Tegnérstiftelsens premium 1879, av Svenska akademien anslag för vittra författare 1880—82, 1884, 1886—92 samt av Vetenskapsakademien Letterstedtska priset 1889; LVVS 1889; ledamot av Sällskapet Gnistans nämnd 1891—92; RNO 1902; innehade från 1908 anslag ur de medel, som av riksdagen beviljats till fasta understöd åt »författare av utmärkt förtjänst» (se K. brev 21 febr. 1908).

Gift 30 sept. 1894 med Emma Charlotta (Lulli) Ahlberg, f. 2 apr. 1864, dotter till fabrikören Karl Gustav Ahlberg.

B:s barndom förflöt i ett skånskt prästhem, och han förblev hela sitt liv rotad i den skånska jorden och förtrogen med skånskt folkliv. I 1870-talets universitetsliv med dess sympati för en ny nordisk renässans i folklighetens och folkhögskolans tecken blev han därför också lätt hemmastadd och ägnade sig själv vid sidan av de akademiska studierna med intresse och framgång åt folkhögskolelärarens värv. Hans studier övergingo under intrycket av tidsriktningen från de klassiska språken till de nordiska och vände sig särskilt till Islands språk och litteratur. Det anses ock, att hans stil röjer intryck av den isländska diktens och sagans kärva, korthuggna uttryckssätt, även om hans naturell icke lät sig ombildas efter det heroiska draget hos de gamle. I studentvärlden gjorde han sig snart bemärkt genom sin poetiska begåvning, och han blev i det dåtida Lund den akademiska festpoeten framför andra, vars högtidsdikter för de samtida studenterna städse bevarade »något av den omedelbara tjusning och hänförelse, som fyllde dem, då de för första gången nådde deras öra» (kväden vid universitetets nordiska fester, den berömda sången till Skåne, föredragen vid Skånska nationens fest 1899 m. fl.).

B: s egentliga egendomlighet, som bestämde hans plats i svensk litteratur, ligger dock i den realistiska, skånskt eller socialt betonade genrelyrik, varmed hans debutbok »Dikter» (1879) gjorde en insats. Det var onekligen en ny sorts vers. Hos de vanliga versskrivarna hade vid denna tid det tegnérska och romantiska skedets poetiska uttryckssätt förtunnats till helt och hållet stereotypa bilder och vändningar och fått ett urblekt och abstrakt, ej sällan falskt retoriskt tycke, varemot, redan 1860-talets Uppsala-»signaturer», E. D. Björck, Karl Snoilsky m. fl. medvetet opponerat. Dessas egen realism hade dock varit moderat och ej släppt sammanhanget med traditionen. Då det icke låg för B. att som hans mera betydande samtida, Viktor Rydberg, Snoilsky, Karl David af Wirsén, dock egentligen fortsätta med personliga insatser i den stora idealistiska traditionen, vände han sig resolut till ett litet men eget område, som föll inom hans omedelbara erfarenhet. Till vår »stora» och klassiska diktning förhåller sig B: s ungefär som holländskt måleri med vardagens genremotiv och realistiska stämnings- och naturbilder förhåller sig till storstilad och skönlinig italiensk renässanskonst.

Men efter alla schablonmässigt korrekta jamber och trokéer utan personligt liv var detta åter levande vers, låt vara knaggliga och oavslipade. B: s omusikaliska form bör icke uteslutande bedömas som en brist. Den hörde ihop med kynnet i hans poesi, där motiv med kraftigt vardagliga detaljer ej lämpa sig för violinmusik. Hans poesi har likvisst en stämningssida, som dock i främsta rummet ges med måleriska men visserligen även med rytmiska medel: hans skånska landskapspoesi, som på 1870-talet och senare verkade ny. Det är väl icke sant, att romantiken aldrig bjudit konkret landskapspoesi, men hos småpoeterna utan egendomlighet hade landskapet alltmer förtunnats till stående personifikationer eller andra klichéer i fadd stilisering utan respekt, för verkligheten — ett falskt retoriskt landskap i renaste allmänhet. B. gav däremot undantagslöst en bestämd landskaplig situation med sammanhängande detaljer och levande staffage, där det mest vardagliga ingick likaväl som det högtidligare. »Sydskånsk sommarkväll» heter en typisk genrebild i denna »holländska» stil; den och dess gelikar ha sin fylliga stämningsskönhet med en provinsiellt skånsk »jordlukt», som ej förut funnits. B. ger ej den tidigare poesiens höga lyftning, han är robust och bastant i sitt uttryckssätt, fastän också ibland med skånsk jovialitet i botten, och han intager med bunden värme, med äkthet och intimitet.

B: s lyrik invarslade sålunda det litterära s. k. 1880-talet från en av dess lyckligare sidor, den som estetiskt och tekniskt medförde nytt blod. Också ur en annan synpunkt var B: s dikt tids-betecknande: genom sin sociala tendens. Arbetarrörelsens, socialdemokratiens uppmarsch lade oväderstämning och dunkelt hot i luften, och det är betecknande, att några bland dikterna av detta slag ingivits i storstaden Köpenhamn.

B: s debutbok gav redan det väsentliga av hans diktning och överträffades ej sedan, om också den ursprungliga knaggligheten i form något lindrades. Poeten fortgår på samma vägar i »Nya dikter» (1881) och »Vid allfarväg» (1884). Där finnas skånska landskap, där finns karaktärsfull människoskildring (t. ex. »Modern»,» gumman som snålat och sparat för att sonen-studenten skall komma fram), och allt oftare dikter med social betoning — än av världssituationens allmänna hot (»Ett socialistmöte»), än gisslande frasen och skenarbetet hos de akademiskt bildade gentemot dem, som arbeta tungt i tysthet (t. ex. »Syskon» — studenten, som sjunger om »sanning och ljus i livets vårar» men ej vill hälsa på sin syster tjänstflickan). Överhuvud är denna poesi sympatiskt stämd mot småfolket, de förbisedda, och lyckas ej sällan ge varmt mänskligt uttryck däråt. Också i senare lyriska samlingar, »På gröna stigar» (1889) och »Svenska toner» (1893), behöll B. sina egendomliga ämnen och sitt uttryckssätt. Ett patriotiskt inslag hade från början funnits i B: s diktning, men han hyllade ej den krigiska bragden utan troheten i det fredliga arbetets enahanda möda. Symboliskt och vackert gav han uttryck åt denna stämning i »Gustav Vasas krona» (Svenska toner). Han gjorde även försök att forma historiska ämnen till episka romanser: »Marit Vallkulla» (1887) från häxprocessernas tid i Dalarna, »Kärlekssagan på Björkeberga» (1892), som förtäljde om äventyrarpoeten Lars Wivallius' bekanta bedrägeri mot Gertrud Grip, samt »Ungmön från Antwerpen» (1900), en episod från Nederländernas frihetsstrid. Dessa diktcyklar sakna dock betydelse; epiker var B. icke.

B:s konkret lyriska stil var väl ej alldeles utan föregångare (A. T. Gellerstedt) men i stort sett hans egen insats och har i sin ordning påverkat senare poeter, särskilt hans skånske landsman Ola Hansson. Stor poesi voro hans små genrebilder ej, nära bundna till motiven som de voro, men tryggt vederhäftiga; och det valhänta och korthuggna i behandlingssättet tillhör dock deras egendomlighet.

Efter sin överflyttning till Göteborg fortsatte B. sina studier i den fornnordiska litteraturen och bidrog alltjämt genom sina översättningar och bearbetningar i ej ringa grad till att göra en bredare allmänhet förtrogen särskilt med de isländska sagorna och den värld, som återspeglas i dem. Till samma mål syftade ofta den energiska verksamhet som populär föreläsare, varåt han ägnade sig. Icke minst hans arbete för den fornnordiska litteraturens popularisering inbringade honom upprepade gånger anslag av de statsmedel, Svenska akademien fördelar. Hans skånskt joviala väsen och omfattande intressen gjorde honom i Göteborg omtyckt både i intelligenskretsar och andra, och han fullföljde, vid sidan av sin ovan karakteriserade lyriska och episka diktning, även en tradition från studentåren, då han ej ogärna strängade sin lyra vid högtidliga tillfällen (Linnéfesten 1907, högskolans nya byggnads invigning samma år, Karl X Gustavsfesten 1910 m. fl.).

Ett nytt verksamhetsområde öppnade sig för B., då han 1891 fästes vid Göteborgs museum som intendent. G. Brusewitz (se denne) hade genom sitt samlarnit riktat museets historiska och etnografiska samlingar, med en mångfald nyförvärv, vilka både genom sin omfattning och sin delvis heterogena beskaffenhet gjorde en uppdelning av den av honom förvaltade avdelningen önskvärd. En sådan kom också till stånd, då Brusewitz år 1891 drog sig tillbaka, och därvid skapades en konstindustrien och etnografisk avdelning, vars chef B. vid sitt inträde i museets tjänst blev. Då det genom tillkomsten av Röhsska konstslöjdmuseet på ett mera storslaget sätt sörjdes för en av de uppgifter, som tillämnäts B:s avdelning, förvandlades denna 1903 till en kulturhistorisk-etnografisk avdelning, men ej heller denna organisation blev länge bestående. Sedan museet förvärvat läroverksadjunkten i Skara Anders Nilssons ansenliga samlingar, ombildades år 1905 avdelningen med avskiljande av samtliga kulturhistoriska föremål från de högre klassernas liv till en etnografisk avdelning, avsedd att omfatta allmogeföremål samt utländska etnografika. Båda grupperna tillväxte under B: s tid starkt. De utländska etnografiska samlingarna, som riktades genom förvärv av flera betydande kollektioner, ordnades av B. i nya lokaler (1906 och 1910) och populariserades av honom genom årliga föreläsningar för arbetarinstitutets publik. De svenska allmogeföremålens antal var vid B:s tillträde ej stort, men även denna grupp tillväxte och utvecklades under hans tid till en särskilt för Bohuslän, Västergötland och Halland representativ samling, vilken 1905 kunde ordnas i nya lokaler.

P. Vetterlund.


Svenskt biografiskt lexikon