Baltzar Bäck

Bäck, Baltzar, herre till Horn och Piilois, d 1618. Föräldrar: ryttmästaren över hertig Karls ryttare Melker Bäck och Elin Henriksdotter (Speitz). Knekthövitsman; åtföljde överstama Axel Kurck och Henrik Brand till mötet med ryssarna i Viborg 1605; fogde över Västersjö lappmark och medlem av kommissionen till Finnmarken 1606 (instruktion 20 okt.) –1607; ståthållare över svenska Lappmarken och sjölapparna i Norge (»Västersjöfinnarna») 8 sept. 1607; överste över norrländska krigsfolket; krigsöverste över Västerbottens krigsfolk 1610; förestod proviantet i Norrland 1611–12; befälhavare över expeditionen till Jämtland och Härjedalen 1611 (instruktion 9 maj) –1612; hade 1611 .en ryttarfana under uppsättning i Österbotten (se K. brev 21 okt. 1611). – Ogift.

Son till en tysk adlig officer, som tjänat vid hertig Karls rytteri, blev B. en av Karl IX:s förtroendemän och medhjälpare särskilt i expansions- och organisationssträvandena inom Finnmarken. Han tillhörde den kommission, som 1606 avsändes med uppdrag att upptaga skatt av de s. k. sjölapparna i enlighet med de principer, som den svenske konungen efter Teusinafreden gjorde gällande, att skattlägga Vadsö vid Varangerfjord under svenska kronan, att bygga kyrkor och prästgårdar och anordna marknadsplatser samt vidtaga åtskilliga andra åtgärder. De utskickade stötte emellertid på svåra hinder, i det att lapparna på flera ställen på befallning av de danska myndigheterna vägrade att betala någon skatt och till och med gjorde våldsamt motstånd. Sedan kommissarierna i Stockholm avlagt berättelse över sin verksamhet, förordnades B. till ståthållare över Lappmarken, däri inbegripet kustdistriktet vid Västerhavet (8 sept. 1607) — en åtgärd, som uppenbarligen vittnar om svenska regeringens avsikt att mera effektivt än förut taga sig an denna landsända. Enligt den instruktion, som utfärdades för honom, skulle han i främsta rummet vaka över att den skatt, på vilken svenskarna gjorde anspråk, skulle ordentligt betalas och att därvid icke skedde vare sig Sveriges krona eller lapparna någon orätt från danskt håll. Han skulle tillsätta och ha tillsyn över fogdar, låta befästa Vadsö så starkt, att 100 mans besättning kunde rymmas där, påskynda kyrkobyggandet och förhindra danskarna att draga in i fjällbygden för att där upptaga skatt. B. utförde sitt uppdrag med mycken energi. Åtföljda av 16—20 väpnade män färdades han och hans fogdar längs kusten in i fjordarna för att uppbära den krävda skatten, icke som förr i pengar utan i fisk, vilket innebar en betydande förhöjning. I Alten och Tana lät han uppföra bodar och hus för fiskare och soldater i och för laxtorkning och i Alten tillika en skans. Själv bosatte han sig i Vadsö. Redan förut hade han låtit bygga kyrkor i Lycksele, Jokkmokk och Arvidsjaur, men då han nu ville bygga en i Titisfjord, hindrades han av norrmännen. Även i övrigt stötte han på motstånd: de danska myndigheterna förbjödo sjöfinnarna vid livsstraff att ge svenskarna den s. k. rysseskatten, och det lilla, som B. och hans fogdar lyckades få ut, måste de utpressa med våldsamma medel. Vadsö måste utrymmas av svenskarna redan hösten 1608, och redan före kriget var det svenska väldet i fjordarna på upphällningen.

I stället engagerades B. i början av 1609 i företaget att lägga de ryska gränslanden vid Ishavet under det svenska väldet. Han befalldes sålunda (13 febr.) att, samtidigt som en annan svensk befälhavare, Isak Behm (se denne), ryckte in på ryskt område, med 2 k 300 man på skidor draga raka vägen till Kolahus och besätta denna plats i den med Sverige förbundne tsar Vasilijs namn. Expeditionen kom. den gången av en eller annan anledning icke till stånd, men på hösten 1609, då Karl IX upptog sina Ishavsplaner med större eftertryck, försågos B. och Behm med värvat folk och ålades (13 okt.) att vid vinterns inbrott tåga mot Kolahus, intaga det, nu för Sveriges egen räkning, samt därefter företaga en ny gränsläggning. Även nu fördröjdes emellertid företaget, tills den lämpliga årstiden var förbi. B. satte sig visserligen i förbindelse med ståthållaren på Kolahus och träffade vissa förberedande anstalter för expeditionen, men han synes ha skött sig slappt och ådrog sig därigenom, ehuru säkerligen med orätt, beskyllning för att ha stått i hemligt förstånd med ryssarna. I varje fall hade han liksom Behm utsatt sig för Karl IX :s vrede. B. skulle — heter det i ett brev från denne 24 mars 1610 — fullborda resan till Kolahus, »eller du skall få sjutusen djävlar och Vi vilja låta springa dig över en klinga». Kort efteråt sattes nya befälhavare i spetsen för Kolaexpeditionen. På hösten 1610 fick B. emellertid i uppdrag att ännu en gång försöka sin lycka. Denna gång synes han ha kommit ända fram till Kola men misslyckats i sitt försök att intaga det, vilket lär ha berott på att han ej haft tillräckligt med ammunition och att en del av hans trupp svikit. Kungen skrev ironiskt (9 juni 1611), att B. sin vana trogen ställt det så, att »du får alltid begynnelsen på din resa men aldrig ände», och befallde honom (20 maj och 9 juni) att i förening med Anders Stuart göra ett nytt försök att framtränga till Soma.

Vid denna tid hade emellertid redan danska kriget lett Karl IX :s uppmärksamhet från detta företag, och detta inverkade även på B:s öde. I kungens plan ingick bland annat att göra en offensiv mot Jämtland och Härjedalen, och i spetsen för detta företag hade B. redan satts. Han hade nämligen 9 maj 1611 (alltså före kungens lynnesutbrott med anledning av den misslyckade Kolaexpeditionen) erhållit befallning att med en del trupper bege sig till Jämtland, »där du gör det mesta avbräck du kan på den sidan», och åt detta uppdrag ägnade han sina krafter. Till en början ansåg sig B. dock icke tillräckligt stark att gå till anfall mot de som han trodde betydligt överlägsna norska trupperna utan avvaktade förstärkningar och gjorde under tiden tillrustningar i Gävle, Hudiksvall, Härnösand och Dalarna. Sedan norska hären emellertid dragit sig tillbaka och B. genom kunskapare underrättats om oenigheten mellan norrmän och jämtar, lät han sina trupper överskrida gränsen och uppmanade i hemlighet genom brev jämtarna att i åtanke av sitt svenska ursprung giva sig under svenska kronan. Då norrmännen av brist på proviant drogo sig tillbaka över fjällen, besatte B. landskapet omedelbart och utan svärdslag. Såsom den svenske kungens befallningsman började han ordna det erövrade landet som en svensk provins. Han fick invånarna att svärja svenska kronan tro och lydnad, han drev ut ur landet alla danskar och alla präster utom dem, som voro svenskar, och han anlade två befästningar, Mörsils gamla skans och Frösö skans, den senare till skydd för sitt residens, Kungsgården å Frösön. Det var kungens avsikt, att B., sedan han utskrivit nytt krigsfolk i de norrländska landskapen, skulle rycka in i själva Norge (jmfr K. brev 17 sept. 1611). För att vara förvissad om jämtarnas trohet begärde kungen vidare, att några fullmäktige från dem skulle nedsändas till Stockholm och å sina landsmäns vägnar svärja trohetsed inför kungen personligen. I enlighet härmed sändes på hösten 1611 fyra bönder och två präster till Nyköping. Dessa förde inför den nye konungen, Gustav Adolf, klagan, över landets nöd, och småningom framkommo även andra klagomål över förhållandena i Jämtland. En av de svenska ämbetsmännen, sekreteraren Karl Berg, reste personligen till Stockholm för att å allmogens vägnar besvära sig över de svenska truppernas vilda framfart. Jonas Palma, som insatts som svensk superintendent, och Olof Ingemarsson, en av de svenska befälhavarna, klagade över B: s hårdhänta behandling av invånarna, särskilt genom betungande skatter. Alla dessa klagomål föranledde skarpa förmaningsbrev till B. från kungens sida. B. skulle befordra alla skalkar, som förfördelade allmogen, till förtjänt straff, så framt han själv icke ville bli straffad och mista sin post. B. försvarade sig och riktade motanklagelser mot sina vedersakare. Slutligen blevo B. och Olof Ingemarsson kallade inför riksrådet i Stockholm och där förlikta (juni 1612). Redan dessförinnan hade Gustav Adolf, som väntade ett stort angrepp från danske kungen mot rikets hjärta, befallt B. att med största delen av sitt krigsfolk bege sig söder ut för att komma till användning på krigsskådeplatsen i södra Sverige (mars och apr. 1612). Därmed var B:s långa, av växlande framgång och misslyckande utmärkta verksamhet i norra Skandinavien avslutad. — B. blev ganska rikt doterad med gods och gårdar. Så t. ex. erhöll han Piilois säteri i Vemo socken, vartill han skrev sig, samt åtskilliga andra gårdar i Finland (13 sept. 1607), Svensare by i Torne socken, 7 1/4 hemman jämte ett laxfiske och den behållna tiondespannmålen i Luleå (30 sept. 1609), samt (31 okt. 1610) Burträsks socken, som han dock miste redan 1612. Från honom härstammar adliga ätten Bäck i Finland.