Per Johan Böklin

Böklin, Per Johan, f. 22 mars 1796 i Osby, d. 5 aug, 1867 i Köpinge. Föräldrar: bonden Jon Andersson och Ingegerd Hemmingsdotter. Genomgick Växjö skola och gymnasium; student i Lund 5 okt. 1818; disp. 10 mars 1819 (Flora Hallandica, p. 1, sect. VIII; pres. E. M. Fries); filol. kand. 14 juni 1819; fil. kand. 10 maj 1820; disp. 13 juni 1820 (Principia calculi differentialis ex theoria functionum derivata, p. IV; pres. K. E. Kjellin); fil. magister 22 juni 1820. Kollega vid Kristianstads skola 18 sept. 1820; deltog i startandet av tidningen Skånska posten 1830 och medverkade i dess redaktion 1830—40; prästvigd i Lund 10 dec. 1830; avlade pastoralexamen 15 dec. 1830; redigerade Magasin för blandad historisk sällskapsläsning jan.—febr. 1831; rektor vid Kristianstads skola 24 okt. 1832; kyrkoherde i Köpinge och Lyngsjö 21 dec. 1840 (tillträdde 1843); medarbetare i Barnavännen 1841—43; prost 6 juni 1844.

Gift 23 okt. 1835 med Karolina Nilsson, f. 14 mars 1807, d. 3 nov. 1863, dotter till v. pastorsadjunkten Sven Nilsson i Bjärshög.

Som gymnasist i Växjö hade B. till lärare dåvarande lektorn i filosofi, sedermera biskopen K. J. Heurlin, om vilken en annan av hans lärjungar, P. Wieselgren, i »Biographiskt lexicon» berättat, att han »växlade med en och annan yngling meningar under föreläsningar om både filosofiens och livets högsta problem». Det är sålunda förklarligt, att B: s filosofiska intresse väcktes redan under skoltiden, liksom han då skaffade sig grundläggande insikter i de klassiska språken. Efter tvenne studieår i Lund promoverades han 1820. Sedan dess närde han ständigt i sitt bröst en låga, som, efter vad Fredrika Bremer berättar i ett brev till Esaias Tegnér 4 jan. 1843, tänts av dennes berömda epilog: »Livet i hela dess allvar och härlighet hade då strålat in i hans själ — hans högre liv, hans högre medvetande fick liv i denna stund, och du var solstrålen, som tände det.» Man får antaga, att han främst gripits av; de tegnérska orden om parnassen, som, vigd och renad, flyttat in i den kristna kyrkan. Ty han var en from natur, för vilken icke ens E. G. Geijer, av honom högt beundrad som skald och historiker, tedde sig nog religiös. Helt naturligt drogs han till den romantiska teosofiska spekulation, som var tidens filosofiska huvudströmning. Hans favorit var under tidigare år F. B. von Baader, längre fram gick han upp i studiet av Hegel, »tidevarvets tankställare», som han beundrande kallade honom. Hos båda sökte han stöd vid genomträngandet och uttolkandet av de kristna troslärorna. Att B. verkligen, som Fredrika Bremer säger, som ung magister mottagit ett varaktigt intryck av den fria och ädla tegnérska humanismen, betygas av hela hans följande verksamhet. Han blev en av de mest nitiska och framsynta skolman, vårt land ägt. Under hans tioåriga rektorat omdanades och utvecklades undervisningsväsendet i Kristianstad på ett enastående sätt. Lärdomsskolan, som arbetade under lokala och andra svårigheter, erhöll genom en på hans initiativ stiftad »skolförening» ett nytt skolhus, vilket invigdes 3 maj 1835 under namn av »Hertig Karls skola». I sin inbjudningsskrift hävdade B., »att staten icke utan fara för sitt självbestånd kan överlämna uppfostringen åt enskilt godtycke». För att fylla ett nyväckt behov av ordnad folkundervisning inrymdes i det nya skolhusets flygel en »allmän barnskola», förenad med ett seminarium för bildande av lärare för växelundervisningsskolor. Genom en storartad donation av handlanden J. H. Dahl i Kristianstad möjliggjordes upprättandet av en apologistskola för tillgodoseende av realbildningen. Denna öppnades på nyåret 1840, och samma år tillkom även ett gymnastikhus. Ännu märkligare är inrättandet av en borgarskola för hantverkslärlingar, vid vilken undervisningen började 1835 och som alltså är den första i sitt slag i vårt land. Det var B: s tanke, att människan bildas bäst inom en bestämd verkningskrets och att »skola och yrke måste sluta sig tillsamman», som han skrev till Fredrika Bremer 1836. Aftonbladet, som efter Skånska posten 18 nov. 1835 avtryckte B: s plan till borgarskolan, förklarade den förtjänstfulla idén »värd att omfattas av ett allmänt deltagande och efterföljd». B:s framstegsvänliga uppfattning i undervisningsfrågan kom även till uttryck i några artiklar »Om folkbildningen», utgörande en kritik av fattigvårdskommitténs betänkande 1839 i vad det rörde folkuppfostran (Skånska posten 1840, N:o 5, 7—8, 10—11). Sin liberalism lade han även annars i dagen. Sä var han med om att grunda den frisinnade tidningen Skånska posten, och när en »förening av sanna fosterlandsvänner» 1833 öppnade insamling till en hedersgåva åt kaptenen Anders Lindeberg, skrev B. sitt namn först på listan. Hans rykte som »arg radikal», som Tegnér säger i ett brev, torde ha försenat hans prästerliga befordran.

Mest känd har B. blivit genom sin förbindelse med Fredrika Bremer (se denna). Den fem år äldre skolrektorn blev 1831 den redan ryktbara författarinnans lärare i filosofi — en kurs som sträckte sig från Platon till Hegel — och därtill hennes litteräre rådgivare och nära vän. På samma gång som hans undervisning hjälpte henne till en djupare livsuppfattning, kom den hennes romaner att tyngas av filosofiska diskurser. Härtill har emellertid B. ingen direkt skuld. Han hade mycket klart för sig, att hon som berättare löpte fara antingen att komma lärostolen för nära, såsom i »Nina», eller också att få ombord en för dryg last av »romantisk spiritus», såsom i »Grannarna». Överhuvud visar han sig i brev till Fredrika Bremer och i anteckningar om henne som en sund kritiker. Det var hennes hopp, att han skulle kunna förmås att göra sin gedigna humanistiska bildning litterärt fruktbringande och så komma att inta en central ställning icke endast i sin orts utan också i sitt lands kulturella liv. Men han fyllde de plikter, som lågo honom närmast som skolman och präst, och den tid, han fick över, ägnades åt studier. »Han studerade under hela sin levnad, och studerade nästan allt», säger en hans biograf.