Gustav Gideon Börje

Börje, Gustav Gideon, f. 21 febr. 1891 i Stockholm. Föräldrar: grundläggaren. Andreas Pettersson och Johanna Pettersson. Elev vid Katarina folkskola jan. 1897–juni 1905 och vid tekniska skolans afton- och söndagsskola i Stockholm läsåret 1906–07; idkade självstudier; genomgick en kurs vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut 30 jan.–30 maj 1914. Innehade under åren 1907–20 anställning bl. a. som bodbiträde, kontorist, ritare, biträde vid lantmäteriförrättningar och skogsstämplingar samt verkmästare; började ägna sig åt målarkonsten 1917 och utställde första gången år 1918 tillsammans med Erik Hallström i Nya konstgalleriet; genomgick reservbefälsutbildning vid Göta livgarde 1920–21; studerade målarkonsten i Italien, särskilt i Rom, Neapel, Florens och Siena 1921–24.

Gift 10 aug. 1919 med Irma Matilda Ellioth, f. 15 mars 1898, dotter till fabrikören Erik Ferdinand Ellioth i Stockholm.

Efter att ha prövat sina krafter på många banor fann B. en uppgift, som tillfredsställde honom, då han år 1917 började utföra landskap med motiv från Stockholms utkanter samt figurtavlor och stilleben. Endast genom stora umbäranden, kunde B. bereda sig tillfälle att måla. Han var också ren autodidakt, och då han redan 1918 framträdde offentligt, blev det allmänna omdömet, att han var en naivist i detta ords sämre bemärkelse. Hans teknik var synnerligen trevande och osäker, och någon personlig stil kunde man ej tala om. Men sedan han blivit satt i tillfälle att resa till Italien, vidtog här ett intensivt arbete och studerande. Det naiva i sin konst bibehöll han, men det blev i en ny form, skapad särskilt efter det äldre italienska måleriets fasta uppbyggnad samt parad med det mest vakna naturstudium. Hans figurer påminna ej sällan om Giotto's säkert modellerade gestalter, och detta gäller i viss mån även om koloriten, men denna arkaism verkar likväl ej eftergjord utan upplevad. B. väljer gärna sina motiv från italienska städer, där de i geometriskt skarpa vinklar byggda husen klänga över varandra uppför bergssluttningarna, medan i tavlans förgrund vanligen ett torg breder ut sin ödsliga tomhet. Lika ofta är motivet hämtat från någon liten hamnstad eller ett fiskläge, där fonden bildas av ett klarblått hav i stilla ro, medan mellanplan och förgrund utgöras av en sandstrand med spridda stugor, mellan vilka män och kvinnor med korgar på huvudet äro skickligt insatta. Hållningen i dessa senare dukar kan kallas rent klassisk med deras lugna linjer och ett episkt föredrag med homerisk stämning. Koloriten är sparsam som i äldre, sienesiska fresker, med vitt och en rikedom av valörer i grått, ofta skimrande som pärlemor. Även om teckningen någon gång verkar petig och lätt förlorar sig i detaljer, rymmer dock kompositionen verkligt stor linjeföring av betagande verkan. Frihet från olater samt klarhet och innerlighet i uppfattningen göra B: s arbeten till en av de mest sympatiska yttringarna inom den modernaste svenska konsten. — B. har anslutit sig till gruppen Falangen och har deltagit i dess utställningar. Vidare har han framträtt med tio representativa tavlor i Göteborg 1923 samt exponerat separat i svensk-franska konstgalleriet 1923 och tillsammans med en del andra modernister i Malmö 1925. Han är representerad med Porträtt av en ung dam i nationalmuseum, med Italienskt landskap i nationalgalleriet i Oslo samt med en tavla med samma namn i Göteborgs museum.