Isak Börk

Börk, (Björk), Isak, d. troligen omkr. 1700 i Narva. Föräldrar: kronoinspektoren över Avesta bruk Anders Börk och Maria Hak. Student i Uppsala 22 febr. 1679; tillhörde den krets av studenter, som uppträdde på Lejonkulans teater i Stockholm 1686–91; kom därpå till Dorpat, vid vars universitet han studerade och där han vid ett par tillfällen framträdde som diktare vid akademiska festligheter; blev sedermera konsistorienotarie i Narva; rektor vid katedralskolan därstädes juli 1696.

De knapphändiga data, som i det ovanstående sammanfattats, giva oss endast de flyktigaste konturerna av en lovande, fastän i förtid avbruten lärd och vitter bana.

B. har tydligen varit en ung student med livliga litterära intressen och betydande gåvor, vilken tidigt uppmärksammats och fått inflytelserika gynnare; på annat sätt kan man väl knappast förklara hans snabba karriär från obefordrad studiosus — på våren 1693 kallas han ännu blott »iuvenis politissimus» och har tydligen ingen akademisk grad eller anställning — till konrektor, konsistorienotarie och rektor med 150 dlr smts lön. Till den sistnämnda befattningen rekommenderas han år 1696 av konsistorium i Narva med den motiveringen, att han »sig för sin trägen-och oförtrutenhet med ungdomen ett gott lovord vunnit», varjämte han givit goda prov på sin lärdom »medelst publique exercitien och därtill gjort sig känd för ett stilla och sedigt leverne. Närmare upplysningar om hans verksamhet i Narva ha emellertid ej stått att vinna. Några lyckönskningsdikter, som finnas av hans hand, skilja sig på intet sätt från den samtida officiella poesiens vanliga alster.

Vad som kommit forskningen att intressera sig för B. är sålunda icke hans gratulations- och festpoesi utan hans långt viktigare dramatiska författarskap. Som nämnt var B. medlem av den studenttrupp, som under åren 1686–91 uppträdde på den i drottning Kristinas gamla lejonbur i södra slottsgraven inredda teatern, och det är som truppens förnämsta dramaturg, han kommit att gå till eftervärlden. De svenska originaldramer, som stodo på truppens repertoar, finnas som bekant förvarade i tvenne handskrifter, den s. k. Löberödshandskriften i Lunds universitetsbibliotek (från De la Gardieska samlingarna å Löberöd) och den förmodligen därifrån avskrivna cod. Rålamb fol. 25 i Kungl. biblioteket. Dessutom finnes en handskrift av tragedien »Darius», vilken 1874 efter originalet i Bergshammars arkiv utgavs av K. Fr. Karlsson. Enligt i dessa handskrifter befintliga uppgifter skulle B. vara författare till tragedien »Darius» och det mytologiska dramat »Apollo», varjämte han skrivit första akten av festspelet »Lyckopris», epilogen »Valete theatren» och baletten »Ärans oförwisneliga okk lagerlijkt grönskande linder» (en hyllning för Erik Lindschöld, som tydligen var en av studenttruppens trognaste beskyddare). Senare anteckningar ha tillskrivit honom även de övriga till Lejonkulans repertoar hörande tragedierna »Orpheus», »Philomela» och »Phaeton», men någon faktisk grund för dessa attributioner förefinnes icke.

De dramer, som enligt handskrifternas uppgifter ha B. till författare, visa, att han i väsentliga delar stått i beroende dels av den samtida hovbaletten sådan den i Sverige representerats av Georg Stiernhielm, dels av det holländsk-tyska barockdramat, främst av Vondel och Gryphius. Hans språk är sådant som barocken älskade: tungt, omständligt och till övermått späckat med mytologiska allusioner och allmänna sentenser. Handlingen skrider långsamt framåt utan att avbrytas av episoder utom huvudmotivets ram, dialogens ton är genomgående densamma, sententiös, patetisk och högtidlig, och de uppträdande personerna röra sig ständigt i samma pompösa maner som figurerna på samtidens stora mytologiskt-allegoriska kompositioner. Man förstår, att den unge studenten, djupt imponerad av samtidens massiva konstnärliga stilideal, gjort sitt bästa för att i sina dramer nå liknande effekter. Att han rest utomlands och sett någon samtida teater synes knappast sannolikt, men otänkbart är icke, att han i Uppsala eller Stockholm sett något tyskt eller holländskt skådespelarsällskap uppträda. Alltsedan den berömde principalen Jan Baptista van Fornenbergh med sin ryktbara trupp år 1667 besökte Stockholm, hade holländska trupper där varit ofta sedda gäster, och efter allt att döma var Lejonkulans teater inredd efter mönster av scenen i Amsterdam, elnrru givetvis i långt blygsammare skala och med primitivare tekniska hjälpmedel. B: s viktigaste verk, sorgespelet »Darius», kan ej utan skäl antagas vara inspirerat av ett holländskt Dariusdrama, möjligen för vandrarscenens behov bearbetat efter en tragedi av Th. de Coningh medl titeln »De ondergangh van de monarchie der Persen» (1635); full visshet i denna fråga låter sig emellertid icke vinna. Att utgångspunkten för det sceniska framförandet av B: s drama varit de samtida holländska vandrartruppernas teknik, visas emellertid av en intressant detalj i Darius. Löberödshandskriften har nämligen före texten en lista på sjutton tablåer, vid vilka antecknats, att de skola visas »för själva actionerna». Dylika levande tablåer, vertooninghen, tillhörde den holländska 1600-talsteaterns mest omtyckta sceniska effekter, och tydligt är, att B. på denna punkt direkt tagit lärdom av den samtida vandrarscenens praxis. — Även ett par andra medlemmar av släkten Börk förekomma i tidens litteratur som författare till olika slags tillfällighetsdikter. Någon betydelse utöver den personhistoriska äga emellertid icke dessa alster.