Wilhelm Mauritz Carlgren

1. Wilhelm Mauritz Carlgren, f. 8 dec. 1833 i Grangärde, d. 22 jan. 1919 i Härnösand. Föräldrar: bruksförvaltaren, sedermera possessionaten Nils Carlgren och Johanna Henrika Sebaldt. Genomgick Uppsala katedralskola ht. 1844—vt. 1849 och ht. 1850—ht. 1851: student i Uppsala 1 okt. 1852; fil. kand. 29 maj 1857; disp. 21 maj 1860; fil. doktor 31 maj 1860. E. o. lärare vid h. elementarläroverket i Falun ht. 1858—vt. 1861; adjunkt i latin, grekiska och historia vid Växjö h. elementarläroverk 22 nov. 1861; vik. lektor i grekiska därstädes 1861—62; adjunkt i latin, grekiska, historia och geografi vid h. elementarläroverket i Falun 17 sept. 1862; vik. lektor därstädes ht. 1863—vt. 1865; lektor i historia, geografi och svenska vid Östersunds h. elementarläroverk 23 juni 1865 och i historia, geografi och latin vid Härnösands h. elementarläroverk 24 nov. 1865; ledamot av Härnösands konsistorium 1865; ledamot av Härnösands kyrko- och skolråd 13 mars 1869—1890 och av kyrkorådet 1891—1904; kyrkovärd 1901—04; inspektor för Härnösands h. elementarläroverk för flickor 1895—1903 samt för landstingets seminarium i Härnösand; erhöll 8 mars 1905 avsked från lektoratet från 1 juli. RNO 1885; fil. jubeldoktor 31 maj 1910.

Gift 12 aug. 1868 med Beda Emma Karlholm, f. 22 okt. 1847, d. 13 maj 1925, dotter till destillatorn Karl Anders Karlholm i Stockholm.

Genom sitt historiska författarskap har C. ej blott för den studerande ungdomen utan även för vidare kretsar av. den bildade allmänheten blivit vägledare in i historiens rika värld. Hans »Öfver-sigt af nya historien» (1889—98) betecknar en brytning med den sammanträngda, stundom schematiska stil, som kännetecknade ny--danarna Kl. T. Odhners, G. V. Schottes och J. R. Pallins historiska läroböcker. C: återupplivade den berättande framställningen hos Anders Fryxell och Jakob Ekelund men gallrade det historiska stoffet och lade huvudvikten på breda, sammanfattande karakteristiker av det »allmänna tänkesättet» under olika skeden. Hans källor för den politiska historien voro i stor utsträckning samlingsverk, som redan vid »Öfversigtens» tillkomst börjat bli föråldrade. Men för tids-och samhällsanalyserna, som utgöra det mest personliga inslaget i hans verk, hämtade han tankestoff såväl från de  historiska klassikerna (Ranke, Guizot, Macaulay) som från filosofiska och litterära studier. I C:s betraktelse över samtiden, som icke utan energi fullföljdes till hans höga ålderdom (1907), var grundtonen i uppfattningen av utvecklingens tendenser en stark pessimism, vilken redan före sekelskiftet utmynnat i tron på en förestående »stor omvälvning». Världskriget, vars utbrott C. sålunda fruktat, gav anledning till hans sista skrift »Gudomligt och mänskligt», där han från »lekmannateologiska utgångspunkter», som sagts återgå till Viktor Rydberg, sökt tolka tidens religiösa behov.

C:s mest betydelsefulla livsgärning torde dock vara att söka på undervisningens område. Vad han som lärare och fostrare för generationer av lärjungar under en sällsynt framgångsrik och impulsgivande fyrtioårig lärarbana betytt, låter honom framstå som en pedagog av mindre vanliga mått. Hans konkreta, skarpt utmejslade och ofta av fyndig humor färgade uttryck präglade sig i minnet och utgjorde en god hjälp för eleverna att fylla det av honom aldrig eftergivna kravet på ett samvetsgrant inhämtande av läxans fakta. Framför allt ville han emellertid söka bibringa sina lärjungar vad han kallade »den historiska blicken», vanan att i händelsernas brokiga mångfald efterspana det bärande sammanhanget. Hans fängslande belysning av rätt och orätt, av stort och smått i historien under ständig hänvisning till de mäktiga, dolda krafter, som han trodde på och sökte lära sina elever att se bakom företeelserna i folkens och människornas liv, gjorde också hans undervisning verkligt karaktärsdanande. Disciplinsvårigheter före-kommo ej för C, som sällan eller aldrig behövde tillgripa maktmedel. Hans ord, hans blick, hans tänkarhuvud ha givit hans lärjungar ett minne, som in i mannaåren icke förbleknat.