Severin Cavallin

2. Severin Cavallin, den föregåendes son, f. 24 sept. 1820 i Borrlunda, d. 30 maj 1886 i Vällinge. Student i Lund 9 aug. 1831; disp. 31 maj 1837 (Initia linguse syriacae, 13; pres. H. Kr. Tullberg); filol. kand. 21 dec. 1839; fil. kand. 22 maj 1841; disp. ¦16 juni 1841 (Ordbok, för att befordra studerandet af Hegels skrifter, 22; pres. E. S. Bring); fil. magister 23 juni 1841. Docent i grekiska vid Lunds universitet 27 sept. 1843; uppförd å andra förslagsrummet till adjunkt i grekiska därstädes 2 mars 1844; tjänstgjorde dels som -adjungerad lärare, dels som vik. v. rektor vid Lunds katedralskola 1844—45; en av de åtta äldsta docenterna vid Lunds universitet 19 aug. 1845; amanuens vid Lunds domkapitel vt. 1847; förklarades av teol. fakulteten i Lund kompetent till teol. adjunktur -4. apr. 1849; prästvigd .20 juni 1849;' tjänstgjorde upprepade gånger i Lunds domkyrkoförsamling och andra församlingar 1849 :—51; avlade pastoralexamen 19 dec. 1850; uppförd å andra förslagsrummet till kyrkoherde i Ausås och Strövelstorp 8 juni 1853 samt å första förslagsrummet till samma befattning 28 mars 1855 och till kyrkoherde i Raus och Välluv 21 okt. 1857; kyrkoherde i Vällinge och Fuglie 22 juli 1858 (tillträdde 1859); tf. kontraktsprost i Skytts härad 6 febr. 1878;, kontraktsprost 5 febr. 1879; ledamot av psalmbokskommittén 7 dec. 1883. Teol. doktor 24 mars 1868 (promoverad 28 maj 1868); LNO 1876.

Gift 22 juni 1859 med Emilia Gustava Vilhelmina Gleerup, f. 29 febr. 1832, d. 31 jan. 1900, dotter till universitetsbokhandlaren i Lund Kristian Vilhelm Kühl Gleerup.

Från fädernehemmet i Borrlunda medförde C. för livet bestämmande intryck. Det fromhetsliv, som här mötte honom, tillägnade han sig på personligt sätt. Han blev en from och god präst, som med välsignelse verkade i de församlingar »söder om landsvägen», Vällinge och Fuglie,. vilkas själasörjare han blev. Prästens kall hade han valt av inre böjelse, men för detta ägde han icke samma omedelbara fallenhet som den något äldre brodern, den tidigt bortgångne, såsom predikant begåvade Bernt Cavallin. För C: s personlighetsutvecklirig kom det akademiska inslaget att få en avsevärd betydelse. Relativt sent kom han in i den prästerliga gärningen. .Så mycket tidigare knöt han förbindelse med Lunds universitet. Tillsammans' med den nämnde brodern Bernt hade han i hemmet mottagit undervisning av fadern. När denne begav sig till Lund med den äldre sonen för att låta honom avlägga studentexamen, fick "den yngre Severin följa med. Av vederbörande professor blev den lille elvaåringen, i början mera på skämt, examinerad och befanns besitta sådana kunskaper såväl i latin och grekiska som i flera andra discipliner, att studentbrev utfärdades också för honom. Han återvände .dock till studierna i hemmet och inskrevs såsom student först tvenne år senare. Vid universitetet ägnade tian sig i begynnelsen åt de klassiska språken, men ehuru han blev docent i grekiska, skulle hans litterära verksamhet dock falla inom andra områden.

Borrlunda låg icke långt från Västerstad. När Peter Wieselgren satt som kyrkoherde i Västerstad, idkade han flitigt umgänge med prostfamiljen i Borrlunda. I någon mån övade han också inflytande på den gamle prosten, vilken kom att ägna nykterhetssaken ett intresse, som gick i arv på sonen Severin. Anknytningen till den Wieselgrensk-Ahnfeltska fraktionen var tämligen given för den sistnämnde, och P. G. Ahnfelt räknar honom till »mouvementspartieb, men någon partiman var han aldrig. På ett annat område fick Wieselgrens uppslagsrikedom större betydelse för honom.

Vid Lunds domkyrkas jubileum 1845 stiftades, med Wieselgren såsom ordförande, ett sällskap för »hållande och utgivande av bidrag till ett Lunds stifts herdaminne». C. blev sekreterare. I det enda av detta sällskap utgivna häftet, utkommet 1846, finnes visserligen icke något av hans hand, men det blev dock han, som på ett storslaget sätt fullföljde initiativet. Sitt intresse för personhistorisk forskning ådagalade han först genom utgivandet av Lunds universitets matrikel 1846, med bihang, innehållande förteckning på kanslerer, prokanslerer, professorer och bibliotekarier vid Lunds universitet från dess stiftelse. Sedan C. speciminerat för den adjunktur i teologiska fakulteten, som Vilhelm Flensburg erhöll 1849, gav han sig på allvar i kast med sitt livs storverk, »Lunds stifts herdaminne, efter mestadels otryckta källor utarbetadt» (fem delar 1854—58). Verket hedrar både författaren och förläggaren, Kr. V. K. Gleerup. I förordet till första bandet heter det: »Det intresse, som föranlett detta arbete, är icke intresset för namn och åratal... Arbetets ändamål är dels personal- och lokalhistoriskt, dels kyrkohistoriskt eller, om man så vill, allmänt kulturhistoriskt». Härmed är arbetet i själva verket på ett utmärkt sätt karakteriserat. Bland herdaminnen intager det alltjämt — vid sidan av L. Bygdens Härnösands stifts herdaminne — främsta rummet, ett imponerande vittnesbörd om sin författares oavlåtliga forskaremöda och vetenskapligt tillförlitliga noggrannhet. Ett värdefullt bidrag till Lundastiftets historia, avsett för en bredare publik, utkom 1878 under titeln »Ur skånska presthusens häfder». En fortsättning av herdaminnet gav C. genom minnesteckningar över avlidna prästmän vid prästmötena. Personkarakteristiken i dessa är genomgående god men har alltför mycket fått maka åt sig för noggranna biografiska data.

C., som 1859 ingick äktenskap med en dotter till sin förläggare Gleerup, flyttade samma år till Vällinge. Det prästhem, som sålunda grundades på Söderslätt, blev ett av de förnämligare i stiftet, ett vackert exempel på aristokratisk skånsk prästgårdskultur. Söndagens gudstjänst ocb den dagliga husandakten gav hemlivet dess fasta ram. Husfadern höll icke inne med sitt rika vetande. Gärna berättade han om det ena och andra, ur grekisk mytologi, och ur kyrkans historia. Med intresse följde han dagens händelser, varom inlägg också i dagspressen buro vittne. Mönstergillt skötte han expeditionsarbetet. Mindre kom han att handlägga det rent pastorala församlingsarbetet. Dels begärde man ej så mycket dylikt på denna tid, dels lade en redan under Lundatiden framträdande dövhet hinder i vägen därför. Han höll dessutom under hela sin kyrkoherdetid ämbetsbiträde, ehuru pastoratet var jämförelsevis lättskött. Under de sista årtiondena kunde hans dövhet betraktas som absolut. Märkligt och betecknande för hans vitalitet, hans intresse för den prästerliga uppgiften och hans förmåga av intelligent anpassning efter förhållandena är, att han oaktat sin dövhet förmådde predika och även i övrigt fungerade vid gudstjänsterna. Han undervisade även intill de sista åren konfirmander. På barnens läppar såg han svaren på de frågor, han givit dem. Många av dem blevo honom djupt tacksamma för denna undervisning. C:s arbetsintensitet fann emellertid företrädesvis utlopp på annat håll. Familjeförbindelsen med Gleerups förlag gjorde sitt till, att han kom att syssla med översättningsarbete, varvid han i främsta rummet inriktade sig på den klassiska uppbyggelselitteraturen, Johan Arndt, Bengel m. fl. Mycken spridning vann Magnus Fredrik Roos' husandaktsbok, med vilken en av C. gjord översättning av den, likasom Roos till den Wtirttembergska pietismen hörande, andlige diktaren Ch. Fr. Hillers sånger för var dag i året införlivades.

Med åren koncentrerades C. intresse alltmer på den religiösa poesien. Sedan länge hade psalmboksfrågan varit aktuell. På sina håll hade man funnit, att den Wallinska psalmboken icke var renlärig. Man klagade över att där förekommo rent av pelagianska psalmer, i vilken läran om rättfärdiggörelsen genom tron var bortskymd. C: s äldre vänner, J. H. Thomander och Wieselgren, lutade åt denna ståndpunkt. Själv fann han mycken överdrift i dessa påståenden, och i en skrift om den svenska psalmboken (1873) sökte han »om ej försvara, så dock förklara åtskilliga klandrade uttryck på det mildare sätt, som enligt vår tanke själva orden och sammanhanget medgiva». Arbetet innehåller också ett antal nya psalmer, dels översättningar, vilka visa översättarens stora kring-synthet i den evangeliska psalmskatten, icke minst den danska, dels några originalpsalmer. Någon psalmdiktare av Guds nåde var C. förvisso icke, men vad han kom med var av gedigen natur, på sitt försynta, förnäma och stillsamma sätt var han angelägen om att vid psalmbokens revision skillnad skulle göras mellan psalm och: andlig visa. Själv hade han fint öra för vad han ansåg vara denj. rätta psalmtonen. 1882 utgav han ett fullständigt förslag till reviderad psalmbok, och hans namn var nu så känt, att han 1883 insattes i i den då inkallade psalmbokskommittén. Med psalmboksarbetet sysslade han in i det sista. Bläcket hade icke hunnit torka å hans koncept till en psalm, när han oförmodat, 30 maj 1886, kallades hädan. Först 1889 utkom kommitténs psalmboksförslag, som upptager fyra originalpsalmer av C. och sjutton psalmer, översatta eller bearbetade av honom. Bland nya psalmer, som 1921 blevo medgivna att brukas, finnas av C. tvenne originalpsalmer n:o 527, »En vingård Gud planterat har», och n:o 529, missionspsalmen »Upp, var ljus, ty ljuset lyser», samt trenne bearbetningar av hans hand, däribland den ytterligare omarbetade översättningen av den berömda »Dies irse, dies illa». — C:s homiletiska kvårlåtenskap förvaras i Lunds universitetsbibliotek.