Adolf Wilhelm Edelsvärd

2. Adolf Wilhelm Edelsvärd, den föregåendes son, f. 28 juni 1824 i Östersund, d. 15 okt. 1919 i Stockholm (Finska). Kadett vid Karlberg 17 april 1838; utex. 28 mars 1844; underlöjtnant vid Dalreg. 10 april s. å.; kommenderad officer vid Strömsholms kanalbyggnad s. å.; transporterad till Ingenjörkåren 18 aug. 1845; tjänstgjorde vid byggnadsarbetena å Vaxholms fästning och i Stockholms skärgård s. å.; tjänstgjorde vid fästningsbyggnadsarbetena å Karlstens fästning vid Marstrand 1849; tjänstgörande fortifikationsbefälhavare i Göteborg och på Nya Älvsborgs fästning 1850–51; undervisade i matematik och teckning vid åtskilliga skolor i Göteborg 1850–51; löjtnant i armén 1 juni 1854; arkitekt vid Sveriges statsbanor 1855–30 mars 1895; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1859–60, 1862–63 och 1865–66; avsked från kåren med tillstånd att som löjtnant kvarstå i armén 6 mars 1860; kapten 9 juli s. å.; avsked ur krigstjänsten med majors n. h. o. v. 16 febr. 1864; stadsfullmäktig i Stockholm 1867–87; erhöll ridderskapets och adelns stora guldmedalj för sina förtjänster om riddarhusgårdens ordnande 1872; deputerad i Stockholms stads brandstodsbolag 1881–1911; led. av Stockholms brandförsäkringskontors överstyrelse 1885–1911; vice preses i Akademien för de fria konsterna 22 jan. 1898; preses där 22 febr. 1902–03. RVO 1862; RNO 1866; LLA 1867; LFrKA 1871; RNS:tOO 1882; KVO1kl 1888; HedLLA 1891.

G. 14 dec. 1852 i Göteborg m. Emelie Ulrika Blidberg, f. 26 jan. 1829 där, d. 24 maj 1914 i Stockholm (Finska), dotter av handlanden Peter Blidberg och Ulrika Eleonora Hjelmberg.

E. började som infanteriofficer men fann ej tillräcklig tillfredsställelse i detta yrke. Under arbetskommendering 1844 till Strömsholms kanalbyggnad kom han att i stället intressera sig för byggnadsverksamhet samt begärde och erhöll 1845 transport till Ingenjörkåren. Efter olika fästningskommenderingar tog han 1860 avsked ur kåren och 1864 ur krigstjänsten som major. Av naturen konstnärligt begåvad hade han under militärtjänsten alltmer sysslat med arkitektur och studerade under resor 1850–56 på kontinenten och i England bland annat järnvägsbyggnader. Vid arbetet på de svenska järnvägarnas tillkomst 1855 anlitade Nils Ericson E. som arkitekt vid uppförandet av stationshusen med tillhörande magasins- och ekonomibyggnader. E. förblev statsjärnvägarnas arkitekt under hela fyrtio år, därav trettiofem sedan han avslutat sin militära bana. De flesta under denna långa period uppförda tidspräglade stations- och andra järnvägshusbyggnader äro utförda efter E :s ritningar eller under hans ledning, bland andra de stora stationsbyggnaderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Uppsala. Han visade därvid mycket förutseende och skicklighet. E. var emellertid även en konstnärligt inriktad privatarkitekt, och många privata och andra, offentliga byggnader uppfördes efter hans ritningar och delvis under hans personliga ledning. Som militär var han mot slutet av tjänstgöringen bosatt i Göteborg, där han uppmärksammades också i sin egenskap av lärare vid Slöjdföreningens skola. Vid stiftandet av Göteborgs konstförening 1854 blev han ledamot av dess direktion, och 1856 invaldes han också i Slöjdföreningens styrelse. Han fick i uppdrag att rita Hagakyrkan och Engelska kyrkan i staden, vidare barnhuset, cellfängelset och navigationsskolan samt flera andra skolhus. År 1861 byggde E. kyrkorna i Trollhättan och Jonsered, 1863 ritade han prinsessan Eugénies villa Fridhem på Gotland, var 1862 arbetsledare vid Nationalmusei uppförande i Stockholm samt ritade s. å. industriutställningsbyggnaden i Karlstad. E. skapade också 1866 års provisoriska utställningsbyggnad i Kungsträdgården i huvudstaden. När sammanbindningsbanan i Stockholm skulle utföras och Riddarhusets gård ordnas 1871 fick E. i uppdrag att utföra detta. Bekant är det hus nr 12 vid Smålandsgatan i Stockholm, som E. uppförde för egen räkning, och där han i fasadbehandlingen gjorde en ansats att återupptaga den nederländska stilen. E. gjorde ingående studier rörande de svenska lanthusen i allmänhet och hade tänkt publicera sitt samlade material härom men medhann ej detta. Dessa studier voro emellertid en av anledningarna till hans inval i Lantbruksakademien 1867. Inom akademien upptog han de länge fortsatta diskussionerna, om bränntorvens allmännare användning i stället för ved. Han deltog ivrigt i akademiens förhandlingar, bland annat genom föredrag i frågor rörande lantbruksbyggnader, arbetarbostäder och dylikt, ibland även föredrag om allmännare ämnen. Han väckte motion om utgivande av en handbok till bekämpande av ogräs, vilket föranledde en pristävlan och publicering av prisskriften. Åren 1876–91 ledde E. som föredragande akademiens mekaniska avdelning. Efter sin avgång som sådan blev han akademiens hedersledamot. I Stockholm var han verksam även som kommunalman. Som publicist verkade han bland annat i Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörsvetenskap. E. tillhörde länge Nationalmusei nämnd för inköp av konstverk. Han uträttade vid fyllda åttiotvå år ett betydande arbete för den 1906 i Konstakademien anordnade utställningen av material rörande Stockholms utveckling. Även för Föreningen för Stockholms fasta försvar verkade E. nitiskt.

E. var försynt och anspråkslös, utomordentligt arbetsam samt i sättet älskvärd och förekommande.