Johan Gustaf Edgren

4. Johan Gustaf Edgren, f. 9 okt. 1849 i Åmål, d. 17 sept. 1929 i Stockholm (Hedv. El). Föräldrar: sadelmakaren Johan Segerberg och Beata Christina Edgren. Student vid Uppsala univ. hösten 1.871; med. fil. kand. där 1872; underläkare vid Allmänna garnisonssjukhuset 1873; amanuens vid fysiologiska institutionen i Uppsala 1875; med. kand. där 8 sept. 1876; tf. laborator i experimentell fysiologi och medicinsk fysik vid Uppsala univ. 1877 samt vid Karolinska inst. 1879–80; med. lic. där 15 okt. 1879; disp. där 27 nov. 1880; underläkare vid Serafimerlasarettet 1880–81; med. doktor i Uppsala 31 maj 1881; docent i medicin vid Karolinska inst. 1884; tjänstgjorde som tf. e. o. professor i medicin där under åren 1885–86; under vakans från 1 maj 1887; 2:e överläkare vid med. avd. vid Serafimerlasarettet 1888; konung Oskar II:s livmedikus 1888–1907; e. o. professor vid Karolinska inst. 30 nov. 1889–1909; led. av kommittén för omarbetande av gällande farmakopé 1894 och i permanenta farmakopékommittén 1902–20; led. av den av H. M. Konungen förordnade kommittén för avgivande av förslag till inrättande av sanatorier för lungsjuka 1897; Sveriges ombud vid tuberkuloskongressen i Berlin 1899; ordf. i Allmänna svenska läkarföreningen 1899–1903; ordf. vid Allmänna svenska läkarmötet i Örebro 1901; ordf. i Svenska läkaresällskapet 1901–02; led. av styr. för livförsäkringsa.-b. Nordstjärnan 1902—27; ordf. i Stockholms läkarförening 1905–11; led. av styr. för Stockholms hospital 1905–21; led. av kommittén för jubileumsfondens användande 1907; konung Gustav V:s läkare 10 jan. 1908–14; led. av överstyr, för Oscar II:s jubileumsfond 1908–22; ord. professor vid Karolinska inst. 1909–9 okt. 1914; medlem av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1913–14; medlem av styr. för Solna sjukhem 1914–18; en av stiftarna av Svenska föreningen för invärtes medicin; vetenskapliga studieresor till Norge, Tyskland, Frankrike, England, Italien och Schweiz. RNO 1898; GVJmt 1906; KNO2kl 1907; KNO1kl 1910; KmstkNO 1915; innehade även utländska ordnar.

G. 4 aug. 1886 i Stockholm (Hedv. El.) m. Emmy Liljewalch, f. 15 maj 1863 i Visby, dotter av grosshandlaren konsul Edvard Olof Liljewalch och Emilie Vilhelmina Grubb.

Johan E. växte upp hos hemmansägaren Olof Eriksson i Korsbyn i Åmåls landsförsamling och togs efter moderns död om hand av brukspatron J. Åberg och E: s morbror, fältläkaren P. A. Edgren, som adopterade honom och vars namn han antog. Efter skoltid i Åmål och Vänersborg blev E. student i Uppsala.

Redan i sin installationsföreläsning 1889 betonade E. vikten av att »de friska bevaras från sjukdomar» och att »ju klarare vår insikt blir i de normala livsprocessernas förlopp», desto bättre äro möjligheterna att nå detta mål, ett uttalande, som måhända var frukten av hans intresse för fysiologien och kan stå som motto för E:s största insats, hans verksamhet för tuberkulosens bekämpande. Tuberkulosens framträdande berodde, framhöll E., på ett flertal omständigheter: förutom på smitta och kroppsbeskaffenhet även på trångboddhet och dåliga arbetsförhållanden, bristfällig föda, dålig beklädnad, underhaltig kroppsvård; tuberkulosen vore ett socialt ont, som måste bekämpas med tidigt igenkännande, lämpliga vårdformer och rationell samhällshygien. I Svenska läkaresällskapet väckte E. 1896 förslag om en diskussion om tuberkulosfrågorna; denna diskussion gav första uppslaget till Oskar II:s donation till jubileumsfond och sanatorier. E. var huvudtalare vid bildandet av Svenska nationalföreningen mot tuberkulos och höll vid Allmänna svenska läkarmötet i Stockholm 1897 ett uppmärksammat orienterande föredrag »Om lungtuberkulosens utbredning och botlighet». Mot de av och till uppträdande nyheterna på behandlingsområdet iakttog E. en intresserad men kritisk återhållsamhet, både berättigad och otacksam. I dåvarande allvarliga tuberkulosläge mottog allmänheten exempelvis meddelandena om »Kochs lymfa» – tuberkulinet av år 1890 – med utomordentliga förhoppningar. E. betonade i detta och andra sammanhang, att växlingar i förloppet av en sjukdom, icke minst hos tuberkulosen, utan varje åtgärd från omgivningens sida, kunde medföra anmärkningsvärda förbättringar; man måste här på det varsammaste överväga om detta vore ett fenomen post eller propter. E. upphörde icke att sedermera i tal och skrift, i in- och utlandet sprida kännedom om sina föreställningar och rön. Visserligen var tuberkulosbekämpandet denna tid en internationell företeelse, men för vårt land och i nämnda avseenden var E. en banbrytare och föregångsman.

Sitt största intresse som forskare ägnade E. sedermera hjärt-och kärlsjukdomarna, särskilt åderförkalkningen. Hans »Kliniska studier öfver arterioskleros» var för sin tid ett betydande arbete, som flitigt studerades och livligt uppskattades av elever i in- och utlandet. Även åt de s. k. nervösa hjärtsjukdomarnas studium lämnade E. tid och möda.

Jämväl neurologien uppmärksammade han. Före någon annan lyckades E. i ett fall av amusi – tondövhet – påvisa skador i första och andra vindeln i stora hjärnans vänstra tinninglob, ett fynd av betydelse för lokalisationsläran inom hjärnan.

Även om E. som forskare sålunda visade vackra ting, måste man nog medge, att han saknade en del forskningsförutsättningar. Han var varken idérik, energisk eller pådrivande. Ängslan att skada-torde ha avhållit honom från att fördjupa sig i den under hans tid frambrytande funktionella diagnostiken; inför den experimentella delen av sitt ämne blev han främmande. Icke heller som föreläsare var han riktigt lyckad; vilka kloka ord han än hade att säga, hur rätt han än hade i sak, gick åtskilligt förlorat på grund av den hos svensken så vanliga oförmågan att fritt tala och medryckande återge sina tankar. Hans samarbete med sina stora samtida inom läkarvetenskaperna, såsom den snillrike Salomon Eberhard Henschen, kunde vara som det ville. Likväl var E. vid sekelskiftet en av våra förnämsta sjukhusläkare. Han ägde sina sjukas och sina elevers sympati, förtroende och tacksamhet. En av hans lärjungar, H. C. Jacobaeus, säger om E. i sin minnesteckning, att den »fasta grund på vilken E. byggde, icke blott som forskare utan måhända i än högre grad som lärare, var den prövade kliniska erfarenheten. Kliniskt omdöme och klinisk vederhäftighet utgjorde hans förnämsta karaktäristika. Reda och klarhet och blick för det väsentliga präglade hans framställning och en kraftig humor gav icke sällan liv och krydda åt de ganska torra sjukdomshistorierna.»

Själv förklarade E. redan i början av sin bana: »För oss läkare ligger dock största vikten däruppå, att vi äro våra patienter till nytta.» Han blev förvisso vid sjuksängen ett föredöme för de unga. Trygghet och lugn, medkänsla och humanitet, anspråkslöshet och fåordighet präglade hans väsen. Han uppmuntrade och var överseende. Den av honom och S. Jolin utarbetade fickhandboken, »Läkemedlens användning och dosering», kom till som en följd av hans intresse och erfarenheter vid sjuksängen och användes flitigt under många år av praktiserande läkare. Där E. gjorde sina ronder, stannade vid varje bädd, lätt andfådd, med frisk, rödblommig hy, rätt vårdslösad klädsel, var han en avhållen, djupögd och lyhörd, erfaren originell läkare, med en sällsynt förmåga att på enklaste sätt giva sina sjuka deras hälsa åter.

E. testamenterade 100,000 kr. till Svenska läkaresällskapet, av vilken fond räntorna skulle utdelas till behövande läkare och läkaränkor; han donerade också 10,000 kr. till sin hembygd. Avkastningen skulle användas till understöd åt begåvade, behövande ynglingar för utbildning i lärda eller praktiska yrken »varvid i främsta rummet någon yngling från Korsbyn i Åmåls landsförsamling bör komma i fråga». Denna donation var en tacksamhetsgärd till minnet av hans barndoms välgörare.