Edward Mårten Edholm

3. Edward Mårten Edholm, den föregåendes broder, f. 19 juli 1831 i Stockholm (Hovf.), d. 22 dec. 1913 där (Hovf.). Student vid Uppsala univ. 11 febr. 1850; med. fil. kand. där 17 nov. 1852; med. kand. där 13 dec. 1856; med. lic. 27 maj 1859; disp. 29 maj s. å.; med. doktor 1 juni s. å.; kir. magister 21 maj 1860; underläkare vid Allmänna garnisonssjukhuset 1 april—1 okt. 1854, därefter förordnanden vid olika förband, till sjöss eller lands, vid läroverk, anstalter eller vid Sundhetskollegium ett tiotal år, jämsides med eller mellan andra uppdrag; pensionär i Fältläkarkåren 1857; resestipendium för militärläkare 1862; studerade detta år samt intill april 1863 i olika europeiska länder, bl. a. hos F. Arlt och F. Hebra i Wien, hos Claude Bernard, Ch. L. A. Laveran, Jean Civiale och A. Nélaton m. fl. i Paris; deltog i oftalmologisk kongress där 1862; sommaren och hösten s. å. åter vid Garnisonssjukhuset, där han från 1 nov. 1860 förordnats till sjukhusläkare; 2: e bataljonsläkare vid Svea livgarde 25 nov. 1863; beordrad 24 febr. 1864 till danska kriget för sjukvårdsstudier under två månader; l:e bataljonsläkare vid Livgardet till häst 13 sept. s. å.; läkare hos änkedrottningen Josefina sommaren 1866; tjg. livmedikus hos Karl XV 27 okt. s. å.; medföljde som sådan på kungaparets resor i utlandet samt på konungens sista resa till Aachen sommaren 1872 och hemåt till Malmö; av Sundhetskollegium förordnad att under två månader studera hälsovården under fransk-tyska kriget okt, 1870; 1: e bataljonsläkare vid Pontonierbataljonen 9 jan. 1871 samt regementsläkare vid Livreg: tets dragonkår 9 juni s. å.; adjungerad led. i Sundhetskollegium 14 dec. 1871; förordnad t. v. att bestrida ett ledigt medicinalrådsämbete 2 maj 1872; medicinalråd 21 aug. 1874; överfältläkare vid armén 2 okt. s. å.; initiativtagare till bildandet av Svenska militärläkareföreningen 12 juli 1875; ordf. i dess centralkommitté 1876—1913; uttog tillståndsbevis för utgivande av Tidskrift i militär helsovård 15 jan. 1876; dess huvudred» 1877—1913; förordnad 18 mars 1876 samt utnämnd 8 juni 1877 till överfältläkare vid Allmänna garnisonssjukhuset samt vid Stockholms garnison; beordrad 28 april 1876 att i hygieniskt avseende inspektera härens och flottans etablissement; ordf. i kommitté för ordnandet av den militära hälsovården 24 nov. s. å.; direktor vid militärläkarkurs och lärare i militär hälsovårdslära där 27 dec. s. å., vilka uppdrag förnyades intill 1897; avsked från överfältläkarämbetet i Medicinalstyrelsen 25 sept. 1896 med generaldirektörs n. h. o. v.; avsked från befattningen vid Garnisonssjukhuset 31 dec. 1898; led. av Svenska läkaresällskapet 1860; RVO 1867; RNO 1872; LKrVA s. å.; HedLÖS 1882; KVO1kl s. å.; RCXIII:sO 1884; HedLN-Milmed Selskab 1887; HedLFinska läk:sällsk. 1890; KNS:tOO1kl 1895; led. av Svenska frivilliga sjukvårdsväsendets centralråd 1906; led. av utländska lärda sällskap och innehavare av utländska ordnar.

G. 26 okt. 1867 i Stockholm (Hovf.) m. hovfröken (hos änkedrottning Josefina) Lovisa Christina Charlotta (Lotten) von Heijne (se nedan), f. 18 april 1839 på Edeby, Helgarö sn (Söd.), d. 12 juli 1930 i Stockholm (Hovf.), dotter av ryttmästaren Georg Fredrik von Heijne-Lillienberg och Juliana (Julie) Charlotta Silfverstolpe.

Genom sin fars anknytning till konungahuset och de många tillfällen E. hade att träffa prinsarna under uppväxtåren och senare vid akademien i Uppsala, hade E. fått förbindelser, som gynnade hans läkargärning på mer än ett sätt. Jämte sin broder E. W. af E. (E. 2) kom han att tillhöra Karl XV :s närmaste omgivning. E. fick konungens förtroende och återgäldade som hans livmedikus och vän detta genom skicklig och trofast vård intill monarkens sista dag.

Edward E. — av skolkamraterna kallad »Mårten» och i Karl XV: s hovkrets »Måns» — kom eljest att göra sin mest betydande insats som militärläkare. I dansk-tyska kriget deltog han från 1 mars 1864 som underläkare i danska hären, var med vid Dybböl och på Als samt tjänstgjorde särskilt vid Augustenborgs fältlasarett. Tiden var det internationella Röda korsets, Florence Nightin-gale levde och verkade ännu, minnena från Solferino (1859) voro levande, men ännu var det långt till sårfebrarnas behärskande. Under det amerikanska inbördeskriget hade man dock för första gången i historien sett fördelarna av ett genomtänkt, förebyggande sani tetsväsende vid en härsmakt, och tyskarna hade i kriget 1870 —71 tagit lärdom härav. Själva lämnade amerikanerna uppfordrande redogörelser i sin berömda Report on the Hygiene of the United States Army o. s. v., Circular n:o 8, dat. Washington 1 maj 1875. E. hade på resor i likasinnades sällskap eller ensam skaffat sig betydande erfarenheter från fred och krig, hemma och ute. Han hade 1860 åtföljt generaldirektör M. Huss under dennes inspektionsresor i Sverige. År 1863 väckte E:s meddelanden utrikes ifrån ett visst uppseende i Svenska läkaresällskapet; i samband därmed blev han redaktör för dess tidskrift Hygiea under åtta år. I det egna landet besökte E. därefter de flesta militära förläggningsorter, förde flitiga anteckningar och nedskrev på platsen sina önskemål. Som överfältläkare vid armén från 1874, vid Allmänna garnisonssjukhuset och Stockholms garnison från 1877, förberedde E. sina arbeten mycket noga. Medveten om de svårigheter, som väntade honom, utan eget administrativt organ, stiftade han med hjälp av förstående kamrater, bland andra regementsläkarna C. A. Haak och C. M. Appelberg, 1875 den Svenska militärläkareföreningen, en av de första fackliga sammanslutningarna i vårt land. Föreningens tillkomst och syfte väckte allmänt intresse. Sällan har en K. kommitté haft friare händer än den, som 1876 tillkallades för att handlägga viktiga militärmedicinska uppgifter. E. var ordförande; som sekreterare hade G. J. A. Dunér (se denne) förordnats. Allteftersom E: s kommitté — man kan lugnt kalla den så — hann avverka avlämnade eller ingivna ärenden, matades den med nya uppgifter. Faktiskt tjänstgjorde den under flera år som ett slags halvperma-nent ämbetsverk, med militärläkarföreningen och dess tidskrift som rådgivande organ och propagandamedel. Redan i sitt för nordisk militärmedicin klassiska arbete »Om svenska arméns helsovård» (1880) hade E. avslutningsvis kunnat säga: »Så hava i garnisons-orterna, vid fästningarna och mötesplatserna åtskilliga byggnader blivit uppförda med större hänsyn till hälsovårdens anspråk än förr, och dylika byggnader, även militärsjukhus, äro f. n. under arbete. Proviantstaterna och beklädnaden äro även förbättrade.» Man märke E: s anspråkslösa ordval. Hans översyn gällde vitt skilda områden. Genom E:s initiativ förbättrades militärläkarnas usla löner. En särskild militärläkarkurs höjde deras fackliga utbildning; på allt sätt sökte E. främja samarbetet och förståelsen mellan den aktiva militärpersonalen och läkarna. I ett förbryllande antal fall lyckades kommittén eller E. personligen åstadkomma en bättre tingens ordning på tämligen obrukade marker.

E. införde inom Röda korsets ram 1884 samaritidén i Sverige; på sex år hunno 7,000 personer genomgå fullständig undervisning i första hjälpen. Han var med i en mängd, här ej särskilt nämnda kommittéer, konferenser, kongresser, nämnder, sammanslutningar, studieresor och övningar. Sista åren i tjänst hade E. besvärligheter av rätt brydsam art. Myndigheterna önskade ett till materia och liv nyskapat garnisonssjukhus i Stockholm, utan att dock härför vilja anvisa erforderliga medel, ett motsatsförhållande, som ännu i tjugu år eller mer efter E. skulle i hög grad sysselsätta hans efterträdare.

E. hade i sitt inre en farlig medtävlare till sina ämbetsupp-gifter. Han var en hängiven naturvän, hade i ett par omgångar stu- derafc botanik i Uppsala under Elias Fries och samlat ett betydande herbarium. Han fällde vid något tillfälle ett omdöme, som förvisso innehåller väsentligheter: »trädgårdsmästare och bibliotekarie äro de bästa sysslor i världen». E. hade en vacker boksamling. Han läste historia och vitterhet. Han var också en referent som få och en antecknare som ingen. Särskilt Tidskrift i militär helsovård innehåller av hans hand ett myller av referat av allt upptänkligt tidens medicinska och militärmedJcinska vetande. Han började också där den serie minnesteckningar, som ännu fortsätter. E. förde från tidigaste tonår en underbar dagbok, där hans klara, lugna språk återfinnes i prydligaste handstil. Hans fina vett, hans rädsla att såra ha väl gjort hans litterära saker, närmast då hans memoarbok »Från Carl XV: s dagar», mindre givande i fråga om personkarakteristiker än vad en kunskapsgirig nutidsmänniska skulle önska; de förbliva dock värdefulla miljöskildringar (jfr även E. 2 ovan).

Karl XV-vännen var en god iakttagare och en genombildad världsmedborgare. Han var intresserad av frimureri. För ytligare blickar syntes han väl allvarlig, men var ändå fylld av intresse för aktuella ting, njöt av ungdom och rolighet. E. var lyckligt gift, och hans kvicka, musikaliska, litet raljanta, socialt företagsamma hustru, Lotten af E., född von Heijne, som 1865—67 var hovfröken hos änkedrottning Josefina, torde med sitt lynnes läggning både ha dämpat ned och friskat upp makens otroliga nit. Lotten af E. tillhörde den änkedrottningens och drottning Lovisas krets, som tog initiativ till kvinnornas deltagande i Svenska Röda korset, vars ordförande fru af E. var 1865—1906 (ordf. för dess sjuksköterskehem till 1918). Hon tog även initiativ 1886 till att i Arvfurstens palats ordna den första matlagningskursen i Stockholm. År 1919 utgav hon de självbiografiska anteckningarna »Från barndom till ålderdom».