Bernhardina Edling

Bernhardina (Dina) Edling, f. 25 april 1854 i Lund, d. 9 jan. 1935 i Djursholm. Föräldrar: fanjunkaren Christian Niehoff och Johanna Fogelberg. Elev i sång till Julius Günther vid Musikkonservatorium i Stockholm 1872–76; debuterade för första gången på K. teatern 1876, andra och tredje gången 1877; engagerad där 1 juli 1877–30 juni 1892; gästspelade där 1892–93; ägnade sig därefter åt konsertverksamhet och sångundervisning. LMA 1885; Litt. et Art. 1890.

G. 9 juli 1883 i Stockholm (Hedv. El.) m. ingenjören Johan Gunnar Albrekt Edling, f. 9 aug. 1851 i Tillinge sn (Upps), d. 12 jan. 1897 i Stockholm (Hedv. El).

Några år efter Dina E:s födelse flyttade familjen Niehoff till Ystad, där hon tidigt väckte berättigad uppmärksamhet genom sin utmärkta röst. Det blev också musikvännerna i staden, främst den musikaliske apotekaren Gustaf Smith, fader till den kände apotekaren och sångaren, professor musices Salomon Smith, som genom penningtillskott gjorde det möjligt för henne att vid konservatoriet i Stockholm få fortsätta och fullfölja sin utbildning. Även här drog hon snart intresset till sig vid de årligen återkommande elevuppvisningarna, liksom hennes sceniska debut betecknade en avgjord framgång. D. E. uppbar under sin femtonåriga anställning vid operan närmare ett femtiotal roller. Hon debuterade 1876 som Adina i »Kärleksdrycken» och 1877 som Alice i »Robert av Normandie» och Pamina i »Trollflöjten». Om hennes debut skrev Frans Hedberg: »Det låg över hela den lilla sångerskans personlighet någonting friskt, naturligt och omedelbart, som genast intog till hennes fördel. Rösten var ren och klangfull, omfångsrik och väl skolad, koloraturen vårdad och lätt, och den dramatiska begåvningen om icke så särdeles stor, dock tillräcklig för att icke verka störande vid de första stegen på den svåra konstnärsbanan. Lätt och ledigt rörde hon sig på scenen i den unga arrendatorskans roll, och skalken som log både i de klara mörka ögonen och i gropen på kinden, gav hela hennes utseende något pikant och näpet, som mer än väl kunde undvara den regelmässiga skönhetens mera sparsamt förekommande gåva...» Samtida bedömare ansågo hennes utomordentliga teknik, hennes omfångsrika, klangfulla och varma stämma (mezzosopran) och hennes uttrycksfulla, naturliga föredrag, fritt från varje förkonstling, som det signifikativa för hennes sångkonst. D. E. stod på höjden av sin konstnärsbana, då hon vid icke fyllda trettioåtta år lämnade scenen. Efter hennes avsked återfanns i Nya Dagligt Allehanda följande sammanfattande omdöme om hennes konstnärskap: »Det fanns hos henne en motsättning mellan den lilla figuren och den stora rösten, mellan hennes dramatiska begåvning och hennes röstbegåvning. Den förra hänvisade henne till opera-comique'n, den senare till opera-serian. Opera-comique'n blev den segrande, och det var där hon skördade sina första lagrar. För hennes begåvning lämpade sig särskilt uppgifter med naivt, okonstlat, skälmskt skaplynne; där fick hon vara sig själv, och hon återgav också dessa uppgifter enkelt och sant.» Hit hörde sådana roller som fru Ström i »Muntra fruarna i Windsor», Susanna i »Figaros bröllop», Zerlina i »Don Juan» och »Fra Diavolo», Rosina i »Barberaren i Sevilla», Berta i »Nürnbergerdockan», Marie i »Regementets dotter» med flera. Hennes stora ambition och säkra musikaliska stil- känsla gjorde dock, att hon även inom det patetiska och seriösa rollfacket intog en bemärkt plats. Som D. E:s främsta rollskapelser räknades tre så vitt skilda partier som titelrollerna i »Mignon» och »Carmen» samt Amneris i »Aida», vilken sistnämnda hon kreerade vid denna operas första framförande i Stockholm 16 febr. 1880.

D. E. räknades under den tid hon tillhörde K. teatern som en av dess bästa förmågor. Sålunda uppbar hon med glans den dåtida operarepertoarens mest krävande uppgifter och vann också publikens ynnest därför, liksom hon genom sitt okonstlade, älskvärda och intagande väsen och sin frihet från allt intrigspel omfattades av kamraternas tillgivenhet. Även som konsertsångerska, främst på oratoriets område, var hon högt uppskattad. D. E. hade även intresse för allmänna frågor och var en av dem, som i dec. 1905 undertecknade en skrivelse till konungen om rösträtt för kvinnor.