Erik Edlund

Edlund, Erik, f. 14 mars 1819 i Edsberg (Ör.), d. 19 aug. 1888 på Ekudden vid Vaxholm. Föräldrar: lantbrukaren Anders Jonsson och Stina Ersdotter. Elev vid Örebro apologistskola 1831–32, vid Örebro elementarläroverk 1834–40; student vid Uppsala univ. 13 okt. 1840; disp. 16 april 1842 och pro gradu 6 juni 1845; fil. mag. 16 juni s. å.; docent i mekanik vid Uppsala univ. 7 jan. 1846; erhöll byzantinska stipendiet för utrikes studieresa 1847–49; fysiker vid Vetenskapsakademien 9 jan. 1850–14 nov. 1888 och vid Telegrafverket 1854–75; professors n. h. o. v. 11 mars 1852; ordf. i styr. för Tekniska högskolan 1871; led. av riksdagens andra kammare 1872; led. av kommittén för granskning av stadgar för rikets allmänna läroverk 1858, av kommittén för den tekniska undervisningens ordnande 1872–77, av kommittén för granskning av läroverkens läroböcker i matematik och naturvetenskaper 1869 och av kommittén för mått och vikt 1877. LVA 1851 (preses 1874–75); LVS 1858; RNO s. å.; LLA s. å.; LFS 1862; korrespLVVS 1866; led. av Danske Videnskabernes Selskab 1867; korresp. led. av Vetenskapsakademien i S:t Petersburg 1870; KNO 1871; hedersled, av Finska vetenskapssocieteten 1875; HedLLA 1878; led. av Tyska Leopoldino-Carolinska akademien för naturforskning 1882; KNS:tOO 1883; KmstkNO s. å.; hedersled, av Societé française de physique 1884; innehade även andra utländska ordnar. – Ogift.

E. visade redan tidigt en utpräglad håg för matematiska och naturvetenskapliga studier. De knappa ekonomiska tillgångarna i barndomshemmet fördröjde emellertid till en början hans skolgång, och det var endast på grund av moderns uppoffrande intresse, som denna utveckling efter hand kunde fullföljas. En partiell förlamning, av vilken han drabbades genom en sjukdom 1832, övervann han visserligen, men en krökning av ryggraden kvarstod som ett märke för livet. Hans hälsa var på grund härav alltid svag och vacklande.

De impulser, som skulle bli bestämmande för E:s vetenskapliga verksamhet, hämtade han från ett besök hos den berömde tyske fysikern Wilhelm Weber i Leipzig 1847–49, ett besök, som möjliggjordes genom ett honom av Uppsala universitet tilldelat resestipendium, det byzantinska. I Weber fann E. en lärare efter sitt kynne, känd bland annat för sina tillsammans med K. Fr. Gauss i Göttingen utförda undersökningar över elektriciteten och magnetismen samt en av pionjärerna inom elektrodynamiken (Webers elektrodynamiska grundlag). I Leipzig påbörjade E. sitt första, mera självständiga arbete (»Undersökning öfver de induktionsströmmar, som uppkomma vid öppnandet och slutandet av en galvanisk kedja», i VA Handl. 1848), behandlande de av Michael Faraday 1831 upptäckta s. k. extraströmmarna. Genom en sinnrik men enkel försöksanordning lyckades han också som den förste att mäta dessa strömmar, en metod, som redan några få år senare skulle bli av teknisk betydelse.

Ehuru ännu föga känd som vetenskapsman utsågs E. på grund av sina personliga kvalifikationer till Vetenskapsakademiens fysiker 1850. Han blev därigenom den förste chefen för den enligt K. brev 3 juli 1849 inrättade fysiska institutionen (vars chef 1852 fick professors namn) och erhöll på så sätt ett gynnsamt tillfälle att fördjupa sig i de forskningsuppgifter, som öppnade sig, framför allt genom de stora upptäckterna på elektricitetens och den mekaniska värmeteoriens områden. E. kom därigenom också att verksamt bidraga till de stora uppgifter elektriciteten vid denna tidpunkt började få i samhällets tjänst, bland annat genom en 1854 på ovan nämnda metod för observerandet av extraströmmarna baserad uppfinning rörande samtidig telegrafering från motsatta håll längs en och samma kabelledning (»Beskrifning på en ny telegrafapparat, etc», i VA Öfversigt af förhandl., 12, 1855). Metoden, vilken först prövades på linjen Stockholm–Uppsala 1854 och Stockholm—Göteborg 1855, demonstrerades framgångsrikt s. å. vid världsutställningen i Paris. E:s metod torde även ha påverkat andra enligt samma princip utarbetade uppfinningar på området, bland andra av Siemens & Halske i Berlin. En ganska hetsig prioritetsstrid med Siemens (i Annalen der Physik, Bd 98 och 100, 1856, 57) vittnar om den betydelse, som tillmättes frågan härom. Tyvärr var linjebyggnadstekniken vid denna tidpunkt föga utvecklad, varför hans metod då ännu icke ägde någon praktisk betydelse. Först sedan ett av amerikanen Stearn utarbetat liknande dubbelskrivningssystem 1872 blivit infört vid flera viktigare telegraflinjer i Amerika, återupptogs problemet här i Sverige. Under mitten av 1870-talet utfördes försök med duplextelegrafering, först på linjen Stockholm–Sundsvall, och några år senare var metoden i allmänt bruk vid våra viktigare telegraflinjer (Heimburger). Under en lång följd av år (1854–75) fungerade E. också som Telegrafverkets fysiker. En annan uppgift av mera praktisk natur var den justering, av rikslikarna för mätt och vikt jämte kopior härav, som han tid efter annan utförde i enlighet med sin uppgift som Vetenskapsakademiens fysiker (beskrivna i VA Handl. 1856 och 1859). En bestämning av viktförhållandet mellan det svenska skålpundet och det franska kilogrammet, utförd 1868 (i VA Handl. s. å.), förberedde övergången till det nya systemet tio år senare. Som ordförande i den härför tillsatta kommittén bidrog E. verksamt till ordnandet av Sveriges justeringsväsende (se Dahlanders nedan under Källor nämnda förteckning, nr 7).

Trogen sin huvuduppgift fördjupade sig emellertid E. allt mera i den vetenskapliga forskningen. Mönstergilla voro hans undersökningar över de fasta kropparnas volymförändring och det därvid utvecklade värmet (i VA Öfversigt af förhandl., 18, 1861, och 22, 1865). De vid sträckningen av metalltrådar uppkomna små temperaturändringarna mätte han under skickligt utnyttjande av den termoelektriska effekten. Ännu i våra dagars läroböcker i fysik anföras dessa undersökningar bland de klassiska bevisen för den mekaniska värmeteorien. Till samma problemställning, ehuru från andra utgångspunkter, återkom han i sina undersökningar över induktionsströmmarna och det av dessa producerade värmet (i VA Öfversigt af förhandl., 21, 1864, och 23–24, 1866, 67), undersökningar, vilka även varit av betydelse för utvecklingen av dynamo-maskinens teori. Ej mindre beaktande förtjäna hans undersökningar över den elektriska ljusbågen (se Dahlanders nedan under Källor nämnda förteckning nris 22, 50, 51, 52, 53, 75, 97), vilka påbörjades 1867 och som efter hand utvidgades till att omfatta även urladdningsföreteelser i förtunnade gaser (Dahlander nris 20, 31, 62, 64, 73, 74, 76, 77). Till de märkligaste resultaten från dessa undersökningar räknas hans upptäckt av ljusbågens motelektromotoriska kraft, en upptäckt, som ensam för sig skulle ha givit honom internationell berömmelse.

I likhet med många andra framstående experimentalfysiker under 1800-talet försökte E. uppställa en teori för de elektriska företeelserna. Utgångspunkten för denna teori var den så kallade unitariska, vilken går tillbaka till B. Franklin år 1747. Uppträdandet av positiva och negativa elektriska laddningar tolkades i denna, teori såsom ett över- eller underskott av ett enda fluidum, vilket enligt E. skulle vara identiskt med den så kallade världsetern (se Dahlanders bibliografi nris 9, 16, 18, 21, 23, 24, 33, 35). Uppenbarligen helt fången i det gammalmodiga olektrodynamiska föreställningssätt, som han insupit från ungdomsåren i Leipzig, utvecklade och försvarade E. sina idéer med vad som ibland kunde förefalla som hårdnackad ståndaktighet. Detta vidhöll han även, sedan det allmänna intresset sakta men säkert hade börjat orientera sig i riktning mot den teori, som redan en generation tidigare hade utvecklats av den store engelske fysikern M. Faraday och som nu förelåg matematiskt utformad av J. C. Maxwell. De utomordentligt betydelsefulla relationerna mellan de optiska och de elektromagnetiska fenomenen, som Maxwells teori förutsade, bekräftades kort därefter (1887) genom Heinrich Hertz' glänsande upptäckt av de elektromagnetiska vågorna – framtidens radiovågor.

E:s vetenskapliga verksamhet omslöt emellertid även andra områden. Redan 1856 hade han till Vetenskapsakademien inlämnat ett förslag till upprättandet av meteorologiska stationer på olika ställen i landet; och sedan regeringen beviljat anslag härtill, åtog han sig också organiserandet och skötseln härav. Under en lång följd av år övervakade han denna verksamhet, och under hans ledning bearbetades observationerna ända fram till 1872, då den nyinrättade Meteorologiska centralanstalten övertog densamma. E:s »Bidrag till kännedomen om Sveriges klimat» (i VA Handl. 1873) utgör den första på omfattande vetenskapliga undersökningar vilande klimatologiska undersökningen av vårt land.

Från de trånga uppväxtåren hade E. bevarat en djup respekt för de uppgifter, söm åvilade skolan och yrkesutbildningen. Som vuxen blev han också en varm förkämpe för den reala linjens utveckling inom det svenska skolväsendet. Sålunda deltog han alltsedan 1858 i upprepade kommittéer, vilka tillsattes för granskning av stadgar och läroböcker för de högre allmänna läroverken och utarbetandet av förslag till reorganisation av de tekniska läroanstalterna. Han bidrog därigenom verksamt till den betydande utveckling Tekniska högskolan genomgick under denna epok liksom också till den fastare och mera tidsenliga organisationen av de tekniska skolorna. Som ett bevis för det oavlåtliga intresse han ägnade folkbildningen bör nämnas, att han under många år var ledamot av Adolf Fredriks församlings skolråd. Han hyste också varmt intresse för Stockholms högskola, som räknar honom bland sina grundare och första styresmän. Många voro hans insatser till fromma för den vid denna högskola framspirande matematiska och naturvetenskapliga forskningsverksamheten. Den donation av 30,000 kronor, som redan under hans livstid av honom överlämnades till Vetenskapsakademien för den vetenskapliga forskningens främjande, vittnar slutligen om hans tillgivenhet för akademien.