Carl Magnus Ehnemark

Ehnemark, Carl Magnus, f. 4 mars 1803 i Karlshamn, d. 18 jan. 1874 på Agdatorp, Nättraby sn (Blek.). Föräldrar: grosshandlaren Adam Ehnemark och Petronella Elisabeth Lorich. Kadett vid krigsakademien 28 sept. 1818; underlöjtnant vid örlogsflottan 5 nov. 1821; sekundlöjtnant efter flottornas sammanslagning 2 nov. 1824; premiärlöjtnant 17 sept. 1830; adjutant vid generaladjutantens för flottan expedition 1 maj 1837; kaptenlöjtnant 7 juli 1841; kapten 11 aug. 1846; chef för Sjöförsvarets kommandoexpedition 1 okt. 1847–30 dec. 1857; kommendörkapten 19 april 1853; statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet 30 dec. 1857; konteramiral s. d.; avsked från statsrådsämbetet 12 juli 1862; befälhavande amiral i Karlskrona s. d.; chef vid K. flottan 25 sept. 1866; avsked 24 maj 1868. LÖS 1835; RSO 1845; RDDO 1848; LKrVA 1855; KNS:tOO 1858; HedLÖS s. å.; KSO s. å.; KmstkSO 1861; innehade även andra utländska ordnar.

G. 11 okt. 1842 m. Hedvig Maria Charlotta af Klint, f. 10 aug. 1817 i Östra Boråkra, Nättraby sn (Blek.), d. 27 aug. 1870 i Karlskrona, dotter av konteramiralen Carl af Klint och Hedda Susanna Kihlgren.

När den unge Carl E. 1821 lämnade kadettskolan, befann sig det svenska sjövapnet i en vågdal. Fartygen voro föråldrade och illa underhållna, sjötjänsten starkt beskuren av anslagsbrist och stämningen inom officerskåren olustig och pessimistisk under ständiga gräl mellan »stora och lilla flottans» anhängare. Det var under sådana förhållanden naturligt, att unga dådlystna sjöofficerare, som ville lära sitt yrke ordentligt, sökte sig ut till främmande handels- eller örlogsflottor, så mycket hellre som.överheten regelmässigt beviljade permission med bibehållen befordringstur. Trots sin värdighet som underlöjtnant tog sålunda E. hyra som lättmatros på en nordamerikansk brigg och tjänade sig småningom upp till förste styrman. Efter några år i hemlandet ingick han i franska marinen och deltog med utmärkelse i krigsföretaget mot Alger 1830 och i blockaden av Lissabon följande år.

E., som under sin frånvaro befordrats till premiärlöjtnant, återvände till Sverige 1833 och erhöll efter ett flertal växlande kommenderingar sitt första fartygsbefäl på kronoångaren Odin 1836 med uppdrag att föra utrikesstatsministern greve G. af Wetterstedt till London. På hemfärden inträffade en katastrof, som hotade att sätta punkt för E:s karriär; fartyget strandade på Jyllands kust och blev vrak – »på grund av inverkan från en outredd naturkraft», enligt E:s egen, något olyckligt formulerade förklaring. Resans ändamål, en rekreationsresa för den impopuläre Wetterstedt, gav händelsen en politisk tillspetsning, och E. fick sin dryga del av oppositionens missnöje. Aftonbladet fordrade exemplarisk bestraffning för strandningen, som förklarades vara »resultatet av en systematisk kedja av överdrivet självförtroende och vårdslöshet» men nekade ej plats för insändare, som i varma ordalag försvarade E., »en i yrket uppfödd, under många år på världshaven danad, utmärkt och galant sjöman och officer». Efter långvarig rättegång blev E., huvudsakligen genom C. R. Nordenskjölds särskilda votum, frikänd från ansvaret för katastrofen, och senare undersökningar ha bekräftat, att ren olyckshändelse måste ha förelegat, vilket inte hindrade, att det länge skämtades om E: s »olyckliga försök att översegla Jutland».

Någon menlig inverkan på E: s befordran fick emellertid inte denna händelse. Redan året efter knöts han till sjöförsvarets centrala ledning som adjutant vid generaladjutantens för flottan expedition och 1847 utnämndes han till chef för den vid departementalreformen tillkomna kommandoexpeditionen. Under den långa tid E. uppehöll denna befattning, visade han så stora administrativa förtjänster, att hans utnämning till sjöminister vid C. H. Ulners avgång 1857 hälsades med allmänt bifall. Som departementschef förmådde E. visserligen icke resa flottan ur dess mångåriga förfall, men hans insatser voro dock ej obetydliga. Av honom tillsattes en utredning om fartygens tillstånd samt 1861 års stora sjöförsvarskommitté, men än viktigare voro de på hans initiativ tillkomna studieresorna till västra Europa och Amerika, som i väsentlig mån bidrogo till att inom svensk marin sprida kunskap om de nya revolutionerande uppfinningarna på sjökrigets område.

När sjöförsvarskommitténs ledande kraft, greve B. J. E. von Platen, lyckades vinna regeringens flertal för sin omstridda flottplan, trädde E. tillbaka för honom 1862. Efter sin avgång från statsrådsämbetet ägnade sig E. helt åt sina plikter som befälhavande amiral i Karlskrona och deltog ej i det politiska livet.

E. var en kunnig och erfaren militär och ägde enligt samfällda vittnesbörd stor administrativ begåvning; personligen var han enkel och flärdfri och allmänt aktad för sin rättrådighet.