Casper Wilhelm Michaël Ehrenborgh

1. Casper Wilhelm Michaël Ehrenborgh, f. 14 april 1786 i Nyköping, d. 5 jan. 1844 i Kristianstad. Föräldrar: kaptenen Johan Daniel Ehrenborg och grevinnan Wilhelmina Douglas. Student vid Uppsala univ. 4 okt. 1799; hovrättsex. där 2 juni 1803; auskultant. i Svea hovrätt 21 juli s. å.; e. o. kanslist i Justitierevisionsexpeditionen 29 jan. 1806; förordnad att förestå Hammarkinds domsaga i Östergötland 29 juni 1807 och 12 juli 1808; häradshövdings fullmakt 29 juni 1809; kammarherre hos drottning Hedvig Elisabeth Charlotta 10 aug. s. å.; assessor i Svea hovrätt 20 dec. s. å.; led. av Övre borgrätten i Stockholm 7 april 1812; tf. statssekr. vid Kammarexpeditionen 5 febr. 1817; friherre 7 okt. s. å. med namnet Ehrenborgh; statssekr. vid Kammarexpeditionen 11 maj 1818; president i den nybildade Hovrätten över Skåne och Blekinge 20 mars 1821; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1809 –10, 1815, 1817–18, 1823, 1828—30 (led. av lagutsk.), 1834–35 (led. av konstitutionsutsk.). RNO 1818; KNO 1823; led. av Nord. Oldskriftsselskabet 1841.

G. 1 maj 1823 på Marsvinsholm, Balkåkra sn (Malm.), m. friherrinnan Ebba Fredrika Charlotta Ruuth, f. 24 dec. 1802 på Gundralöv (nu Ruuthsbo), Bjäresjö sn (Malm.), d. 13 sept. 1887 i Kristianstad, dotter av hovmarskalken, greve Gustaf Erik Ruuth och Hedvis Eleonora Modée.

E:s levnadsbana torde ha bestämts av två faktorer, dels hans genom börd betingade tidiga hovtjänst med ty åtföljande hastiga avancemang på den civila ämbetsmannabanan, dels hans inlösen 1814 av Vegeholms dåförtiden stora gods söder om Skälderviken. Genom sin fader ägde E. nämligen åtskilliga fränder på herrgårdarna i Skåne. Som statssekreterare i Kammarexpeditionen hade han att föredraga administrativa, civila ärenden men synes knappast ha satt större spår i dess utveckling. Såvitt eftervärlden kan döma, var han en habil ämbetsman med en viss formell talang och i ungdomen förvärvad rutin men utan djupare begåvning, som hovman en person med prydligt, nästan ståtligt yttre, förbindligt sätt mot kolleger och överordnade, mot underordnade ej utan »motbjudande» översitteri (Ulfsparre). Som statssekreterare fick han av Karl XIV Johan »åtskilliga enskilda bestyr att uträtta» för dennes räkning som godsuppköpare och var väl anskriven hos monarken. Samtiden ansåg, att Skånska hovrätten av Karl XIV Johan skapats (1820; dess tillkomst var konstitutionellt olaglig eller i varje fall med tvivelaktig rätt) för att bereda E. den höga presidentlönen och därmed, upphjälpa E:s dåliga ekonomi. Han hade emellertid uppenbarligen goda representativa gåvor och fungerade vid flera sammankomster som ordförande, deltog med talfört, intresse i början av 1834 års riksdag och erbjöds ordförandeskapet i konstitutionsutskottet men avböjde och lämnade snart riksdagen. I brev till Jacob De la Gardie från riksdagen ställde sig E. mycket kritisk mot konungens politik vid sagda riksdag.

Ovannämnda inköp av Vegeholm, som avslöts just innan den ekonomiska fredskrisen efter Napoleonkrigen satte in, visade sig finansiellt vara mycket ofördelaktigt för E. Så länge E. var i tjänst och uppbar sin lön, kunde ställningen hållas uppe genom omfattande frånsäljningar av arrendegårdar under herrgården, där E. för övrigt långa tider vistades även under presidenttiden och förde stort hus, men efter hans död gick boet i en uppmärksammad konkurs (tillgångar 136,484 rdr b: ko, skulder 182,900 rdr b: ko). Å andra sidan blev E:s dåliga ekonomi (»själv stor jordägare med mycken skuld», enligt hans eget omdöme i brev 1833 till J. C. Askelöf) anledning till att han tog initiativ till bildande av Skånska hypoteksföreningen. Med anlitande av C. A. Agardhs stilistiska talang för en kringsänd reklambroschyr var E. 1833 och senare ivrigt verksam för tillkomsten av hypoteksföreningen 1836, och detta torde vara hans verkligt bestående insats i svenskt, samhällsliv.

Genom sitt gifte med en sondotter till Gustav III:s finansminister, drogs E. på 1820- och 1830-talen även in i den vidlyftiga och vacklande »Ruuthska massan» (Höganäs förnyade stenkolsverk m. m.), varav endast bekymmer skördades. Att E:s änka, som icke veterligen beklätt någon hovcharge, alltjämt stod väl hos konungahuset, torde framgå därav, att hon ännu vid sitt frånfälle 1887, fyrtiotre år efter mannens död, uppbar en årlig »gratifikation från Konungens handkassa» (enl. bouppteckn.) av 500 kronor.