Johan (Hans) Ehrenpreus

2. Johan (Hans) Ehrenpreus, son till E. 1, f. 11 nov. 1664 i Stockholm, d. 22 april 1740 där (Klara) och begr. 25 april s. å. i Eds sn (Sth.). Student vid Uppsala univ. 22 juli 1676; faktor vid Örebro gevärsfaktori 17 april 1690; inspektor över stora sjötullarna; överdirektör vid Stora sjötullen i Stockholm 29 juli 1712; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1719, 1720, 1723, 1726–27, 1734, 1738–39.

G. 1) 16 juni 1691 m. Catharina Linderoth, adl. Linroth, f. 22 aug. 1666, d. 16 aug. 1721, dotter av brukspatronen Elias Linderoth och Catharina Danckwardt; 2) 20 mars 1725 m. friherrinnan Brita Christina Clerck, f. 30 okt. 1676 i Stockholm, d. 3 mars (begr. 22 mars) 1757 där (Hedv. El.), dotter av K. rådet och presidenten i Göta hovrätt friherre Hans Clerck och Anna Bure, samt förut g. m. amiralen friherre Anders Appelbom, f. 1652, d. 1721.

E:s kortfattade meritförteckning ger ingen föreställning om den dominerande roll han tidvis spelade inom det svenska tullväsendet. Liksom fadern och brodern Joachim var han till att börja med verksam vid de under det stora nordiska kriget mer än vanligt viktiga gevärsfaktorierna. Som överdirektör vid Stora sjötullen i Stockholm fick han ett verksamhetsområde, som snart förde honom i kontakt med den alltmera penningbehövande rådsregeringen och slutligen med konungen själv. Hans skarpa kritik mot de alltför protektionistiska tullsatser, som bibehållits i 1715 och 1718 års tulltaxor, blev delvis resultatlös. Å andra sidan förstod han förträffligt att utnyttja sin ställning och sina goda förbindelser till vinstgivande affärer med kronan. E., som själv var en förmögen man och åtnjöt god kredit hos Stockholms borgare, upplånade vid flera tillfällen stora summor åt kronan med sjötullsinkomsterna som säkerhet. Karl XII hade 1715 för avsikt att åt honom uppdraga en upplåning i stor skala, förenad med ett mera fast och organiserat utbyggande av de förut mera tillfälliga av E. förmedlade förbindelserna med kapitalstarka Stockholmsborgare. Projektet verkställdes aldrig men från initierat håll (J. Thegner, ledamot av deputationen) uppgavs några år senare, att E. i detta sammanhang skulle ha givit uppslaget till den följande år av Goertz inrättade Upphandlingsdeputationen. År 1715 framlade E. för konungen ett utförligt förslag till ökande av kronans inkomster genom utarrenderande av sjötullarna till ett konsortium. Konungen föredrog emellertid denna gång lokala arrenden. Då publikation om ett hela riket omfattande arrende utfärdades 1718, anmälde sig E. som ende spekulant och slöt kontrakt därom med kronan för tiden 1 juli 1718–30 juni 1719. Hans förvaltning gav utmärkta resultat för både honom själv (127,660 dlr smt) och kronan, varvid utom de under 1718 väsentligt förbättrade villkoren för utrikeshandeln även hans egen driftiga ledning och noggranna kontroll över tulluppbörden torde ha medverkat. Sitt kontrakt fick han trots begäran icke förnyat av ständerna 1719; man fann, att han »på en så kort tid en ansenlig båtnad haft» men erkände samtidigt, att han genomfört mänga nyttiga reformer inom tullväsendet. Man måste i detta sammanhang även räkna med vissa ämbetsmannakretsars ovilja mot den utpräglat självständige E. och borgarnas förargelse över den skärpta kontrollen.

Under frihetstidens första riksdagar, särskilt 1719 års, uppträdde E. vid flera tillfällen på Riddarhuset mot sina ståndsbröders allför egoistiska hävdande av de egna privilegierna; sålunda vägrade han ensam att biträda en försäkran av samtliga närvarande adelsmän, att de icke skulle sälja frälsegods till någon ofrälse. Han bevakade städse sina och tullverkets intressen och självständighet mot Kammar- och Kommerskollegierna. Vid 1723 års riksdag, då han förgäves sökte få arrendera sjötullarna, anklagade man honom för att vilja vara »souverain» över tulltjänstemännen. Det hjälpte ej, att han framlade ett utförligt statistiskt material för att bevisa, att kronans tullinkomster väsentligt sjunkit efter arrendets upphävande. Till E:s harm och besvikelse utarrenderades tullarna 1726 av K. M:t på samtliga kollegiers tillstyrkande till en »generaltullarrendesocietet», av vilken E. själv ej var medlem men i vilken en del högre ämbetsmän synas ha deltagit. E. ändrade nu position och riktade jämte borgarståndets flertal en skarp kritik mot arrendeformen. Hans angrepp mot kollegierna för bristande omtanke om kronans finansiella intressen voro så häftiga, att ständerna på kollegiernas begäran hos K. M:t anhöllo om en kommission över E.; en sådan synes dock ej ha blivit tillsatt. Tullarrendet ägde bestånd under E:s hela återstående livstid.

På ett för denna tid ej ovanligt sätt bevakade E. sina egna intressen vid riksdagarna som ägare till Vedevågs bruk och »perpetuell arrendator» till Kvarnbacka och Stensta bruk (jfr ovan s. 304); de två förstnämnda hade under en längre tid betydande leveranser av sidogevär till kronan. För den järnmanufakturtillverkning, som där bedrevs, fick han ampla lovord av Bergskollegium.

E. får nog sägas representera en i viss mån ny ämbetsmannatyp. Hans planer på att som sitt privata företag driva tullverket, vid vilket han var anställd som tjänsteman, erinra om förhållandena på detta område i de västeuropeiska staterna.