David Nehrman Ehrenstråle

David Ehrenstråle, före adl. Nehrman, f. 14 juli 1695 i Malmö, d. 6 maj 1769 på Säby, Bäckaby sn (Jönk.). Föräldrar: handelsmannen Hans Nehrman och Ingeborg Faxe. Student vid Lunds univ. 30 jan. 1712, i Rostock okt. 1714, i Halle 19 okt. 1716 och i Leiden 1717; auskultant i Göta hovrätt 9 sept. s. å,; studerade juridik i Lund 1718–19; disp. där 1719; e. o. professor i svensk och romersk rätt vid Lunds univ. 13 mars 1720; ord. professor 4 okt. 1721; rector magnificus 1731; förvärvade adliga rättigheter 29 mars 1734; adlad 5 nov. 1746, men adelsbrevet, utskrevs icke förrän 16 juni 1756; revisionssekr:s titel 16 okt. 1749; utnämnd till jur. doktor 7 maj 1752; avsked från professuren 12 mars 1753 med bibehållen full lön.

G. 1 sept. 1724 i Lund m. Helena Maria (Linneria, 1717 adlad) Linnerhielm, f. 15 okt. 1702 i Lund, d. 11 juni 1790 på Hallsnäs, Ramkvilla sn (Jönk.), begr. 23 juni s. å., dotter av biskopen i Lund Jonas Petri Linnerius och Elisabeth (Swebilia, adl.) Adlerberg.

David E., i litteraturen mest känd under sitt ofrälse namn Nehrman, växte upp i en relativt förmögen borgarfamilj i Malmö, där han också mottog sin första undervisning. I Lund studerade han filosofi för professorerna Johan Lundersten och Andreas Rydelius och mottog av den senares undervisning bestående intryck. Då den akademiska undervisningen i Sverige till följd av krigstiden snart nog blev otillfredsställande för en skötsam yngling som E., fann sig demie nödsakad att fortsätta studierna utomlands 1714. Han besökte därvid åtskilliga universitet på kontinenten, ehuru han ej synes ha låtit immatrikulera sig vid alla. Viktigast för hans framtida utbildning synes vistelsen i Halle ha varit, där han mottog starka impulser från naturrättslärarna Chr. Thomasius och N. H. Gundling. Efter hemkomsten lät han inskriva sig i Göta hovrätt och fick på grund härav vikariera för häradshövding vid enstaka tillfällen. Han fortsatte emellertid sina juridiska studier i Lund för professorerna A. Möller och J. Hörling och disputerade för den förstnämnde sommaren 1719. Mot vanligheten synes E. själv ha författat sin dissertation (Östergren), och denna omständighet, tillika med de goda vitsord han fick mottaga för själva disputationsprovet, föranledde konsistoriet, att i dec. s. å. hos kanslern hemställa, att han måtte utverka K. förordnande för E. att tills vidare förvalta professuren i svensk och romersk rätt under Hörlings sjukdom. Sedan detta beviljats av K. M:t 1720, överenskom E. med Hörling påföljande år, att denne definitivt skulle taga avsked mot halva lönens bibehållande, och efter de akademiska myndigheternas tillstyrkan härtill utnämndes E. på detta villkor till ordinarie juris professor. Denna inskränkning i löneförmånerna ägde bestånd till 1728, då Hörling avled.

Under mer än trettio år skötte E. praktiskt taget ensam den juridiska undervisningen vid Lunds universitet. Han föreläste över juridikens samtliga dåvarande grenar, såsom romersk rätt, statsrätt, kriminalrätt, processrätt, civilrätt, ekonomirätt, kameralrätt och kyrkorätt samt har dessutom särskilt kommenterat samtliga balkar i 1734 års lag. Även om detta stora material fördelades på ett flertal år, måste hans arbetsbörda ha varit ofantlig. Själv berättar han, att han i början av sin professorstid brukade undervisa sju timmar om dagen. Fr. o. m. 1732 fick han på egen begäran ledighet från konsistoriegöromålen för att helt kunna ägna sig åt vetenskapen. Några tentamina i vår tids mening förekommo dock ej förrän 1749, då den första examensförordningen för blivande ämbetsmän med juridisk utbildning utfärdades. Initiativet härtill hade tagits av E. själv redan 1723. Detta hindrade dock ej, att förhör även före 1749 brukade anställas med studenterna i samband med själva undervisningen, och dessutom kunna de ej sällan förekommande, ehuru frivilliga disputationsövningarna sägas ha utgjort ett ytterligare medel att utröna lärjungarnas kunskaper.

E:s förmåga som lärare var utomordentligt stor. Knappast någon juris professor har åtnjutit ett sådant anseende som han. Hans föreläsningar, som delvis utgivits genom trycket och delvis äro bevarade i form av studenters anteckningar, utmärka sig också för en sällsynt förening av grundlighet och klarhet. I olikhet mot sina föregångare föreläste han på svenska, vilket bidrog till att underlätta förståelsen. Tidigare hade undervisningen lagts så gott som uteslutande på det teoretiska planet. E. däremot tillgodosåg även det praktiska syftet. Lagboken sattes i centrum, och studenterna fingo lära sig att i första hand studera denna med tillämpning av vetenskapliga principer. Systemet skulle enligt E. verka i den riktningen, att även om studenterna blott haft tillfälle att följa undervisningen i några balkar, de »tillika lärt att rätt förstå alla de övriga». Å de s. k. collegia examinatoria trädde E. i personlig kontakt med sina lärjungar och sökte därvid – för att begagna hans eget uttryck – »vänja dem att tänka och tala». E:s praktiska läggning tog sig uttryck bl. a. även däri, att han ansåg romersk rätt snarast vara till skada för en blivande ämbetsman, då den blott var ägnad att förvirra dennes begrepp om den nationella rätten. E. var också den förste, som tillämpade de från kontinenten härstammande naturrättsliga åskådningarna vid behandlingen av svensk privaträtt och därvid medvetet tog avstånd från den svenska rättsvetenskapens tidigare beroende av den tysk-romerska rättsskolastiken.

De utmärkande dragen i E:s personlighet voro hans starka pliktkänsla och djupa religiositet. Han var enligt samtidas vittnesbörd en mycket trägen kyrkobesökare, och det framhålles såsom något säreget, att han varje termin börjat och slutat sin undervisning med orden: »I Jesu namn I» Hans goda hjärta och känsliga sinne visade sig i förhållandet till lärjungarna, av vilka han var högt uppburen för sin humana inställning och vänliga hjälpsamhet. En viss godmodig skämtsamhet synes också ha hört till hans egenskaper.

Man vore frestad antaga, att E. varit tillfredsställd med sitt arbete i Lund, men så var ingalunda förhållandet. I ett bevarat brev från 1738 säger han sig ha hunnit bliva »rätt ledsen vid att lära ungdomen stava i lagfarenheten», och att han ej orkar »slita tungan på detta sättet längre». I stället önskade han ivrigt att få utbyta professuren mot något praktiskt ämbete eller eventuellt mot någon annan mindre betungande lärostol å annan ort. K. M:t avvisade dock alla hans olika ansökningar om transport av det skälet, att ingen lämplig efterträdare stod till buds, som kunde fylla hans plats i Lund. År 1740 gjorde han ett sista misslyckat försök. Han begärde därvid i ett bevarat brev till K. M:t »allerunderdånigst att efter ett så långligt och trälsamt arbete» vid akademien bliva »benådad» med den då lediga lagmanstjänsten i Tiohärads lagsaga. Nio år senare erhöll han i stället titel av revisionssekreterare, vilken hedersbevisning han i brev till regeringen ansåg förplikta »till så djup vördnads och underdånig tacksägelses betygande, att det i pennan ej kan författas men uti ett erkänslans underdånigt hjärta till min grav skall förvaras». Huruvida dessa, svassande ordalag i tidens stil voro ett uttryck för hans verkliga känsla låter sig numera ej avgöra. Hans heta önskan att komma bort från Lund och få pröva sin förmåga i det praktiska rättslivets tjänst hade ju icke blivit uppfylld genom denna gest från regeringens sida. Det är för övrigt förvånansvärt, hur sent E. fick mottaga de nådevedermälen, som bort vara tämligen självklara, då det gällde en av samtiden så uppskattad person. Först 1752 utnämndes han till juris doktor med anledning av konung Adolf Fredriks kröning. Även adlandet dröjde. Redan 1746 föreligger visserligen en K. resolution i ärendet, men först 1756, således långt efter avskedstagandet, utskrevs adelsbrevet. Endast ett av hans tryckta arbeten (det sista av år 1759) har utkommit med namnet Ehrenstråle å titelbladet, och han är därför som juridisk författare mest känd under namnet Nehrman. År 1753 erhöll E. på egen begäran avsked från professuren med bibehållen full lön såsom ett uttryck för myndigheternas uppskatt- ning av hans lärarverksamhet. Han bosatte sig då på frälsesäteriet Säby (Bäckaby sn), vilket utgjorde en del av hans hustrus arvegods, och ägnade sig under resten av sin levnad omväxlande åt lantbruk och litterära sysselsättningar.

E:s tryckta skrifter, av vilka den 1729 utgivna »Inledning til then swenska iurisprudentiam civilem» är den vetenskapligt sett förnämsta, ha utövat ett mäktigt inflytande på samtidens rättsutveckling. Ännu femtio år efter E:s död begagnades hans läroböcker vid Lunds universitet. För rättshistorikern äro de allt fortfarande oumbärliga, då det gäller att fastställa den auktoritativa rättsuppfattningen den närmaste tiden såväl före som efter tillkomsten av 1734 års lag.

Enligt en uppgift hos Weibull skulle E. ha varit anlitad som sakkunnig vid stora lagkommissionens utformning av de olika balkarna i Sveriges rikes lag, vilka tillsänts honom, allteftersom de blivit färdiga. När detta skulle ha skett namnes icke, men möjligen kan uppdraget tänkas ha haft något samband med de resor till huvudstaden, som han företog 1730 och 1734. Det var f. ö. just under denna period, som lagförslaget successivt trycktes för att därigenom lättare kunna bringas till allmän kännedom.

E:s litterära kvarlåtenskap i form av egenhändiga anteckningar är mycket ringa. Förmodligen gick det mesta förlorat vid den brand, som 1752 utbröt på Säby och som uppgivits ha förstört bl. a. hans stora värdefulla handskriftssamling (jfr dock nedan). Några av hans brev ha utgivits genom trycket. Studenters anteckningar från hans föreläsningar och kollegier finnas däremot bevarade i stor utsträckning i våra offentliga bibliotek, framför allt i Uppsala och Lund. Ej sällan påträffas dylika även i enskild ägo. Hans efterlämnade boksamling och ett antal av E: s handskrifter ingå numera i Linköpings stifts- och landsbibliotek. En katalog är upprättad över samlingen. – E. ligger med hustru begraven på Bäckaby kyrkogård.