Clas Ekeblad

3. Clas Ekeblad, den föregåendes son, f. 20 febr. 1669, d. 23 febr. 1737 i Stockholm. Volontär vid Livgardet 1683; förare där 1684; fänrik vid M. Vellingks. reg. i Stade 1686; grenadjärkapten där 27 juni 1691; kapten vid Drottningens livreg. till fot 9 febr. 1697;. överstelöjtnant vid Östgöta tremänningsreg. till fot 19 juli 1700; kommendant i Elbing juni 1703; överste för Elbingska infanterireg. 12 dec. s. å.; chef för Upplands reg. 27 april 1710; generalmajor av infanteriet 11 nov. s. å.; friherre 22 maj 1711; kommendant i Stralsund s. å.; överkommendant i Pommern 1713; landshövding i Närke och Värmland 2 jan. 1714; riksråd 9 maj 1719; greve 31 dec. s. å.

G. 20 april 1692 på Stockholms slott m. hovfröken friherrinnan Hedvig Mörner af Morlanda, f. 13 juni 1672, d. 2 mars (sept.?) 1753, dotter av generallöjtnanten och guvernören Hans Georg Mörner, friherre Mörner af Morlanda, och Beata Schulman.

E. deltog i stora nordiska kriget. I febr. 1702 var E. med ett detachement från tre olika regementen i Birsen i Kurland, varifrån han gjorde en expedition för att möta Oginski ganska långt från Kurlands gräns. Då hans trupper egentligen stodo till förfogande för guvernören C. M. Stuart, klagade denne hos konungen, att trupperna drogos bort. Som överstelöjtnant vid Östgöta tremännings-regemente till fot gjorde E. emellertid insatser av värde, förde med utmärkelse en bataljon vid Kliszöw 1702 och deltog därefter i belägringen av Thorn 1703. Åren 1703–10 var han med ett av honom själv värvat infanteriregemente kommendant, i Elbing. Efter stadens erövring av ryssarna överlämnades han jämte andra fångar till danskarna och utväxlades, varefter han som nyutnämnd generalmajor blev kommendant i Stralsund. Det föll på hans lott att förbereda stadens försvar, då denna 1711 belägrades av en stor dansk-rysk-sachsisk armé. Av en dansk historiker får E. det betyget, att han »med stor Dygtighet havde sat Faestningen i Forsvarsstand», och C. G. Dücker, hans närmaste chef, ansåg honom vara den ende verkligt duglige av de högre officerarna i Pommern. Efterlämnande fästningen i bästa skick följde han 1712 M. Stenbock i fält och förde vid Gadebusch vänstra flygeln av centern. Han följde ej armén till Tönningen men sökte förgäves förklädd taga sig in i den belägrade fästningen och måste resa hem över Holland.

Som så många andra av Karl XII:s högre officerare placerades E. i den civila förvaltningen, visserligen på en militärt ej helt oviktig post som landshövding över Närke och Värmland. För gränsförsvaret stodo blott obetydliga reguljära styrkor till hans förfogande jämte uppbådad allmoge. Till försvar för gränsen lät han, dock ej på eget initiativ, iståndsätfa Eda skans. E:s län fick helt naturligt mer än de flesta andra känna tyngden ay förberedelserna till det norska fälttåget 1718, och han förde vid flera tillfällen energiskt dess talan inför konungen och upphandlingsdeputationen. En anklagelse mot honom av en häradsskrivare Pryss för lagstridigt förfarande befanns efter undersökning fullständigt grundlös.

Utan att, som det vill synas, direkt deltaga i de hessiska och holsteinska partiintrigerna under de sista åren av Karl XII:s regering stod E. i ett personligen gott förhållande till arvprinsen Fredrik. Antagligen finns det ett bestämt samband mellan detta faktum och hans utnämning till. riksråd 1719, sedan han av ständerna uppförts på endast 19:e förslagsrummet. Det finns icke anledning att jäva C. G. Malmströms omdöme om E. såsom »tämligen obetydlig», i vad det gäller hans verksamhet på denna höga post. Han tjänstgjorde omväxlande inom rådets olika avdelningar och stödde gärna, ehuru icke kritiklöst, Fredrik I i fråga om dennes personliga önskemål. Vid holsteinska partiets uppkomst ställde han sig deciderat på Horns sida, röstade för anslutning till den hannoveranska alliansen och var en av de kommissarier, som 1725 utsagos att förhandla med de franska och engelska ambassadörerna. Tio år senare hade han emellertid vunnits för den gyllenborgska politiken och beskylldes t. o. m. för att ha tagit mutor av Frankrike. Vid ett par tillfällen riktades mot E. mindre anmärkningar av sekreta deputationen; bl. a. hade hans utpräglade släktkärlek tagit sig uttryck i rekommendationer för anförvanter vid ämbetstillsättningar. I övrigt, skildras han som en man med markerat verklighetssinne och stort samlarintresse. Han jordfästes i Klara kyrka i Stockholm febr. 1737 (betalning för klockringning m. m. 28 febr.) och begrovs i Fröslundagraven i Sunnersbergs kyrka. E. ägde, utom stamgodset Stola, även Fröslunda i Sunnersbergs sn och Ströberg i Strö sn (båda i Skaraborgs län) samt Mauritzberg i Östra Husby sn (Ög.). E. skrev sig greve till Stola och friherre till Mauritzberg. Sistnämnda gods, ett arv från morfadern Hägerstierna och fadern, ökade E. med tillköp av jord, och sedan gården 1719 härjats av ryssarna, återställde han densamma 1725. Sedan han 1713–19 låtit uppföra en ny, slottsliknande byggnad på Stola, flyttade han alla sina samlingar dit.