J Gustaf Ekehorn

Ekehorn, Johan Gustaf, f. 22 mars 1857 i Tjureda sn (Kronob.), d. 5 juni 1938 i Stockholm (Bromma). Föräldrar: lantbrukaren Johan Svensson och Johanna Persson. Mogenhetsex. i Växjö 1 juni 1878; student i Uppsala 9 sept. 1878; fil. kand. 21 jan. 1881; med. kand. 28 febr. 1885; med. lic. 26 maj 1888 vid Karolinska institutet; disp. i Uppsala 1890; med. doktor där 30 maj 1891; förordnanden i anatomi och kirurgi, vid Sätra brunn och som militärläkare; stipendiat vid Fältläkarekåren 1885–88; underläkare vid Allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm sommaren 1887; amanuens vid Serafimerlasarettets poliklinik och klinik 1888 och 5 sept. 1889–1 jan. 1891; underkirurg där 1 jan. 1891–1 juni 1892; docent i kirurgi i Uppsala 23 maj 1892–31 jan. 1893; tf. lasarettsläkare 15 dec. och ord. lasarettsläkare 30 dec. 1892 i Härnösand; ord. lasarettsläkare i Sundsvall 27 juni 1898–23 dec. 1909; professor i kirurgi vid Uppsala univ. 23 dec. 1909–9 juni 1916, vid Karolinska institutet 9 juni 1916–31 mars 1922. Från 1889 företog E. upprepade från 1898 i regel årliga studieresor till utlandet; ordf. i Svenska läkaresällskapet 1917–18; LVS1913; hedersled. i Berliner Urologische Gesellschaft 1925; RNO 1908; KNO2kl 1922; KFinlVR02kl s. å.

G. 14 mars 1895 i Härnösand m. Emma Marta Sofia Widén, f. 18 febr. 1872 där, d. 6 maj 1914 i Uppsala, dotter av lektorn, teol. och fil. dr Jonas Widén och Anna Catharina Sophie Fröberg.

Bland de duktiga landsortsläkare, som under decennierna kring sekelskiftet och i samband med framstegen inom medicinen och kirurgien väckte uppmärksamhet kring sin gärning, var Gustaf E. den icke minst betydande. Årligen såg man i skrifterna spåren av hans verksamhet. Hans tryckta arbeten beröra vitt skilda ämnen: hjärnskador, ögonlocksoperationer, lungsäcksinfektioner, blindtarmspro- blem, cystbildningar i bröst- och bukhåla samt benbrott. Flera skrifter rörde gränsområden mellan medicin och kirurgi eller avsågo statistiska, mekaniska eller kemiska frågor, för vilka E. alltid hade visst intresse. Hit höra arbeten om de vanliga ljumskbråcken, om mjölksyrejäsningens betydelse vid magkräftan, rön om urinens beskaffenhet och om blodkoncentrationen. E:s lärjungar från denna tid kunde berätta om hans märkliga tekniska, operativa handlag, som tävlade med K. A. Schillers i Falköping. Den oavlåtliga uppmärksamhet, som E. ägnade sitt lasarett, den föresyn han blev för dess personal och det koncentrerade, vetenskapliga sätt, varpå E. redovisade sin verksamhet, förde E. till den store kirurgen K. G. Lennanders lärostol inom Uppsala medicinska fakultet.

På grund av hustruns sjukdom (njurlidande) och andra skäl kom E:s intresse att under årens lopp röra sig kring uiinvägssjukdomarnas, enkannerligen njurarnas kirurgi. Uppkomsten av hydronefros – njurbäckenets säcklika utvidgning med förändrad njurvävnad och smärtor – ville E. i åtskilliga fall förklara genom ej sällan förekommande njurkärl med irreguljärt förlopp och i samband därmed uppstående tillklämningsfenomen under av E. närmare angivna förutsättningar. Undersökningar (S. W. Bergendal) av ett par hundra fall i vårt land ha visat, att de sjuka efter operationen blevo bra, att njurbäckenet krympte och smärtanfallen försvunno. Någon skadlig inverkan av E: s behandlingsmetod synes icke ha förekommit. Den andra stora fråga E. tog upp till bedömande var njurtuberkulosen. Bland kirurgerna vid sekelskiftet var den allmänna uppfattningen om dennas uppkomst, att bacillerna utsöndrades med blodet till njurkanaler och njurbäcken och härifrån infekterade njurens körtelsubstans. E. ansåg å sin sida, att de giftiga stavarna, liksom i åtskilliga andra organ, följde med blodströmmen som en liten sammanlödd bildning; en sådan kunde fastna i någon minimal pulsådergren i endera njurens substans, gärna mellan bark och märg, där kärlförgreningen är rikast. Här uppstode så en mikroskopisk primärhärd, och från denna spredos bacillerna genom t. ex. en fistel till njurbäckenet för att där sekundärt infektera detta. Den täckning E. själv kunde bjuda sin teori var mer än torftig, något enstaka, ofullständigt fynd. Redan under E:s livstid kunde emellertid hans föreställningar styrkas genom några fall (Louis Bazy, och framför allt hans lärjunge Gustaf Söderlund) och torde numera, åtminstone i Amerika, vara tämligen allmänt godtagna. Åter och åter fullständigade E. sina undersökningar på nu nämnda områden och blev småningom inom urologien en i den stora vetenskapliga världen känd auktoritet.

Ej att förglömma är E:s behandling av frågor rörande ileus och volvolus (tarmstopp och tarmvred), särskilt med hänsyn till mekanismen för uppkomsten av dessa rubbningar. Utom talrika kasuistiska meddelanden skrev E. det hithörande embryologiskt-anatomiska arbetet »Om tarmlägets utveckling hos människofostret», vari han särskilt sökte belysa utvecklingsanomalier, som gynnade dylika lidanden. E. förbättrade operationsmetoderna för tarmframfall hos barn och för en del benoperationer; han redogjorde för sina ingrepp vid struma, vid en del lungsjukdomar, vid prostatabesvär och för behandlingen av vissa slag av cancer; han gav historiska återblickar och till det sista även statistiska översikter.

E. var en framstående lasarettsbyggare och sjukhusadministrator. Som lärare saknade han den vältaliga förmågan att klargöra och motivera sina framställningar, att – utom då. det gällde njurtuberkulosen – fånga åhörarnas intresse genom tankeväckande jämförelser och livgivande framåtblickar. Han ersatte denna begränsning genom ytterlig noggrannhet, genom intensivt, tystlåtet bedömande av den sjukes tillstånd och av vägarna för hans återställelse. Han var ett föredöme genom sitt personliga intresse för den hjälpsökande; detta var icke slut med utskrivningen från sjukhuset, än mindre med den dramatiska höjdpunkten för en kirurgs ingripande: operationen. E. hade visst icke sin rörlige föregångares aktiva, utåtvända energi, men han kom lika långt som läkare med sin sparsammare behandlingsklaviatur och hade lika stränga fordringar på eget och omgivningens kunnande.

E. hade en vetenskapligt avpassad fantasi. Han tänkte arkitektoniskt och matematiskt-mekaniskt och hade en sträng logik. Sin vitalitet lät han framför allt komma sitt kirurgiska yrke till godo. Orsaken till hans intresselöshet för ovidkommande samspråk under sjukhusarbetet är att söka i hans plikttrohet mot yrket och rädslan att komma bort från tankegångar, som så ofta inställa sig vid utövandet av ett svårt hantverk. Härmed stod i samband hans fåmäldhet, hans likgiltighet för mera ytliga ting, hans envisa, småhumoristiska syn på omvärlden. Hans arbetstimmar voro tyngda, han ville, om patienterna icke annorlunda fordrade, ägna återstoden av dagen åt sitt hem. Hans deltagande i övliga representationsplikter var väl närmast ett lidande. E. hade en särpräglad litterär smak. Egyptologien, som under hans uppväxttid hade en högkonjunktur (K. F. Piehl), förblev han trogen hela sitt liv. Han läste Horatius och andra latinska skalder och älskade svenska psalmboken. E. gav i det fördolda upprepade prov på sin generösa hjälpsamhet mot medmänniskor och var djupt religiös. Det ligger något gripande i den ordkarge bondsonens arbetande på vetenskapernas och läkekonstens tegar, en anspråkslös pliktmänniskas livsinsats. Denne rundvuxne, orubblige man med sin skarpsynta och analyserande sidoblick blev en i gamla och nya världen känd specialist och var en mycket stor läkare.