Oskar Gustaf Eklund

Eklund, Oskar Gustaf, f. 8 juli 1861 i Arboga, d. 15 dec. 1940 i Stockholm (Maria). Föräldrar: byggmästaren Carl Christiansson Eklund och Lovisa Carolina Larsdotter. Genomgick Arboga fem-klassiga läroverk; medarbetare i Arboga-Posten 1880; redaktör och utgivare av Svenska Good Templar 1881–87; led. av Godtemplar-ordens svenska styr. 1881–1927 (ordenssekr. 1881–85; ordensrådgivare 1886–87, 1897–1906, ordenschef 1906–09, skattmästare 1909–26); led. av ordens internationella styr. 1883–85 och 1920–23 (skattmästare); redigerade Blå bandet 1883–88; eget boktryckeri och egen bokförlagsverksamhet i Stockholm 1884–1900; led. av styr. för Stockholms liberala valmansförening 1884–1908 (ordf. 1896–1908); redaktör och utgivare av Reformatorn 1888–1906 och 1920–25; startade Godtemplarordens självhjälpsförening 1889 (omorganiserad till Livförsäkringsbolaget I. O. G. T. 1915, uppgånget i Livförsäkringsbolaget Balder 1928, styr.-led. där 1930–40); led. av riksdagens andra.,kammare 1894–1905; verkst. dir. i a.-b. Svenska nykterhetsförlaget 1900—24 (namnet ändrat till Oskar Eklunds bokförlag och Tryckeri a.-b. 14 sept. 1923); ordf. i Allm. svenska boktryckeriföreningens stockholmsavdelning 1902–08; sakkunnig vid utarbetande av lag om understödsföreningar 1903–05; chef (stormästare) för Templars of Honor and Temperance (Tempelriddare-orden) för Skandinavien 1903–38, internationell chef 1938–40; ordf. i Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling 1904–22; led. av Stockholms stadsfullmäktige 1906–12 (led. i beredningsutskottet 1911–12); led. av riksdagens första kammare 1910–18 (led. i bankoutskottet 1911, i bevillningsutskottet 1912–16); led. av nykterhetskommittén 1911–20. RVO 1909.

G. 1) 7 sept. 1889 m. Alma Ottilia Maria Kumlin, f. 25 mars 1858 i Arboga, d. 6 april 1917 i Stockholm (Matteus), dotter av tunnbindaren Johan August Kumlin och Dorothea Bergström; 2) I dec. 1928 i Hälsingborg m. Anna Olivia Charlotta Jansson, f. 11 okt. 1890 i Risinge sn (Ög.), dotter av handlanden Frans Oskar Jansson och Hilma Charlotta Karlsson.

Ehuru Oskar E. var verksam på en mängd olika områden, bl. a. omkr. tjugu år som riksdagsman, gjorde han sin mest betydande insats som främjare av det folkliga nykterhetsarbetet, och som dess kanske främste organisatör; i idéfrågor däremot ha andra betytt mera.

Redan som ung kom E. att ansluta sig till The Independent Order of Good Templars. Den första logen i Sverige av nämnda ordenssällskap bildades hösten 1879 och några månader senare blev Ers hemstad Arboga sätet för logen nr 2, vari E. inträdde som medlem 17 jan. 1880. Från början deltog han med liv och lust i arbetet, och det dröjde icke länge, förrän han kom att räknas bland dess ledande krafter. Hans fader, byggmästaren Carl Eklund, vilken något senare än sonen anslutit sig till logen, blev våren 1881 sekreterare i den några månader tidigare instiftade storlogen, men i själva verket var det den unge Oskar som fick ombesörja de med uppdraget förenade göromålen. Efter ytterligare några månaders förlopp valdes byggmästare Eklund att som ordenschef efterträda ordens introduktör i Sverige, fd. baptistpastorn Olof Bergström, och i samband därmed kom E. att även formellt övertaga sysslan som ordenssekreterare. Redan före denna tidpunkt hade han i egenskap av »provinsdeputerad» för Västmanland nedlagt ett betydande organisatoriskt arbete, bildat flera loger och på egen bekostnad företagit föredragsresor i Västmanland, Västergötland och Södermanland.

Det blev också E. som fick ta hand om och redigera tidningen »Svenska Good Templar», vilken som ett organ för orden startats av Olof Bergström. Sina journalistiska lärospån hade E. dessförinnan gjort i tidningen Arboga-Posten. Vid årsskiftet 1881–82 flyttade E. från Arboga till Stockholm och fortsatte där utgivandet av »Svenska Good Templar» t. o. m. 1887, då tidningen, som dittills varit hans personliga egendom, inköptes av storlogen och nedlades för att ersättas med det nystartade organet »Reformatorn», som trycktes på ett av E. upprättat, eget tryckeri. Dessa transaktioner företogos, då de förut med varandra konkurrerande ordensgrenarna, den »hicktnanska» och den »malinska» (till vilken E. hörde), sommaren 1887 sammanslogos. Även ordens ungdomstidning, »Daggdroppen», tillkom på hans initiativ och redigerades under många år av honom. Detsamma gällde om jultidningen »Vid julbrasan».

Som tjänsteman i storlogen kvarstod E. på olika poster oavbrutet fram till 1927. Länge innehade han det viktiga uppdraget som ordenschefens närmaste man (ordensrådgivare). I denna egenskap måste han 1904–06 provisoriskt övertaga chefsposten under ordinarie innehavaren A. W. Styrlanders då iråkade sjukdom. Efter Styrlanders död valdes E. av 1906 års storlogemöte till ordinarie chef. När han tre år senare avgick, efterträdd av S. H. Kvarnzelius, övertog han den icke mindre viktiga posten som ordensskattmästare, vilken han oavbrutet bibehöll, tills han 1926 lämnade storlogens styrelse.

Även i det internationella godtemplararbetet gjorde E. betydelsefulla insatser. År 1883 bevistade han för första gången internationella storlogens årsmöte, som den gången hölls i Halifax, Canada. Där invaldes han 22-årig som Right Worthy Grand Marshal i internationella storlogens styrelse. Han var den förste svensk och den förste representant för en icke engelsktalande nation, som hedrades med dylikt uppdrag. Efter mötets avslutning kvarstannade E. någon tid i Amerika och besökte bl. a. några svensktalande loger i Chicago.

På återresan hem gjorde E. uppehåll i London och stiftade där bekantskap med blåbandsrörelsen, vilken av honom infördes i Sverige. Genom denna religiöst betonade sammanslutning av nykterhetsvänner hoppades han att för absolutismens idé kunna vinna en del personer, vilka på grund av religiösa betänkligheter icke velat ansluta sig till Godtemplarorden. Under senare hälften av 1884 gjorde E. ett försök att införa Godtemplarorden i Finland och lyckades bilda en finsktalande loge i Åbo. Denna verksamhet förbjöds emellertid senare av de ryska myndigheterna.

På förslag av E. bildades 1888 Godtemplarordens självhjälpsförening, som därefter i många år under hans ledning drev försäk-ringsArerksamhet och vann en betydande anslutning. Föreningen omorganiserades senare til] Livförsäkringsbolaget I. O. G. T, vilket omsider uppgick i Lifförsäkringsbolaget Balder, i vars styrelse E. länge satt.

Även den bokförlagsverksamhet som Godtemplarorden bedriver tillkom på E:s initiativ. Företaget organiserades som aktiebolag med storlogen som ende aktieägare och benämndes från början a.-b. Svenska nykterhetsförlaget. Vid sin tillkomst 1900 övertog bolaget även den förut av E. bedrivna tryckeriverksamheten. Företagets namn ändrades 1923 med hans medgivande till Oskar Eklunds Bokförlag och Tryckeri a.-b.; i slutet av 1924 avgick han som chef.

Inom Stockholms godtemplarvärld spelade E. länge en ledande roll. Den första »distriktslogen» i landet, »Stockholms huvudloge», bildades 1882 med honom som ordförande. Även längre fram i tiden grep han rodret, särskilt vid mera kritiska tillfällen då en fast hand och ett klokt omdöme krävdes för att avvärja hotande katastrofer.

Det är icke möjligt att här redogöra för alla de uppdrag av skiftande slag, som E. innehade inom nykterhetsrörelsen, eller för alla de initiativ till rörelsens fromma han tagit. Emellertid må nämnas, att han var ordförande i den kommitté, som omhänderhade förberedelserna till den första svenska förbudskongressen, vilken sammanträdde i Stockholm 6–7 febr. 1896, samt att han under många år var ordförande i Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling.

Ordenssällskapet Templars of Honor and Temperance, som bildats i Amerika 1845, introducerades i Sverige 1888 men hade länge ganska svårt att vinna någon mera avsevärd anslutning i vårt land. Först sedan E. 1903 blivit dess stormästare – en post som han behöll till sin död 1940 – vidtog en period av stora och allt sedan dess oavbrutna framgångar. E. nedlade i detta sällskaps tjänst ett utomordentligt stort arbete; bl. a. är dess rika rituella och ceremoniella utrustning väsentligen ett verk av honom.

Politiskt tillhörde E. liberala partiet och var 1894–1905 dess representant för Stockholms stad i Andra kammaren samt satt 1910–18 i Första kammaren. Också i riksdagsarbetet var det främst nykterhetsfrågan, som intresserade honom. Redan som redaktör för Svenska Good Templar hade E. 1885 framställt nykterhetsrörelsen som »en gren av liberalt strävande». I Reformatorn, som dock var politiskt neutral, ägnade han under sina första riksdagsår stort utrymme åt nykterhetsfrågor i riksdagen och åt riksdagsmannavalen. Under E:s senare år som riksdagsman var frågan om det lokala rusdrycksvetot brännande. Han tillhörde den statliga nykterhetskommittén av 1911, för vilken Kvarnzelius var ordförande, anslöt sig i vetofrågan till denne samt förordade i fråga om taktik den reformistiska linjen. Eljest var totalförbudet E:s önskan och mål. Vid rusdrycksförbudets genomförande i U. S. A. skrev E. jan. 1920 en entusiastisk artikel, hävdande, att förbudet bildade epok ej blott i nykterhetsrörelsens utan i hela mänsklighetens historia, »början till kulturomdaning». E. var även suppleant i det tillfälliga utskott, som hade till uppgift att behandla ett av regeringen framlagt förslag till ny lag om försäkringsrörelse. Det lyckades honom att avvärja det hot mot nykterhetsföreningarnas och småfolkets försäkringsverksamhet, som förslaget i fråga ansågs innebära, och han blev ledamot av den K. kommitté, som utarbetade förslag till särskild lagstiftning för de ifrågavarande försäkringsföreningama.

Även i det kommunala arbetet deltog E., bl. a. som ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1906–12. Ett par av dessa år tillhörde han fullmäktiges beredningsutskott och från 1907 fungerade han som ordförande i den av stadsfullmäktige tillsatta kafékommittén.