Olaus Jonæ Ekman

Ekman, Olaus Jonae, f. 1639 i Fellingsbro (Vm.), d. 23 jan. 1713 i Falun. Föräldrarna voro bondfolk. Skolstudier i Arboga och Västerås; student vid Uppsala univ. 18 febr. 1663; två disp. 1672; fil. magister 12 dec. s. å.; prästvigd 22 febr. 1675 i Västerås till adjunkt vid Storkyrkoförsamlingen i Stockholm; efter en tid hovpredikant hos riksrådet och fältmarskalken frih. Henrik Horn; fältsuperintendent i Livland; domprost i Strängnäs 1681, tilltr. 1682; preses på prästmötet i Strängnäs 1685; kyrkoherde i Falun 15 febr. 1688, tilltr. 1689; utnämnd superintendent i Visby 1692 men undanbad sig denna befordran, och återställde fullmakten.

G. 30 nov. 1681 i Stockholm (Nik.) m. Catharina Fabricia, d. 3 febr. 1724 i Falun, dotter av en för övrigt obekant Nathanael Fabricius; modern uppges ha. varit en syster till biskop C. Carlsson.

E. har framför allt blivit bekant genom sitt 1680 utgivna »Siönödzlöffte» och sina i detta uttalade kyrkoreformatoriska tankar. På hemresan från Livland hösten 1676 hade E. lidit skeppsbrott och härvid avgivit ett löfte att uträtta något till »Guds ära, Guds församlings förbättring och människornas salighet». Lyckligen hemkommen till Sverige avböjde han anbudet om en förmånlig plats och ägnade de följande två åren åt att infria sitt löfte genom att i samma anda som Rostockteologen Theophil Grossgebauers »Wächterstimme aus dem verwusteten Zion» (1661) skriva sin bok med ovannämnda titel. Den innehåller både en kritik av samtidens kyrkoliv och ett program till dess förbättrande. I mörka färger tecknas ortodoxien, som väl lett till ett yttre deltagande i det offentliga gudstjänstlivet och till en ytlig observans av borgerlig anständighet men icke medfört någon sinnelagets förändring eller avhjälpande av okunnigheten, som är så stor, att många ej ens känna de »första bokstäverna av Guds ord». E. har också en öppen blick för de sociala missförhållandena; den gemena hopen är så utarmad och förtryckt, att den ej ens äger de materiella förutsättningarna för att leva ett kristet liv. Skulden ligger hos de styrande inom kyrkan. Prästerna ge vackra och väl utformade, stundom djupsinniga utredningar, men de lämna »den invärtes människan orörd och ouppbyggd» och »största delen av de arma fåren få icke veta, varuti deras kristendom består eller huru de sin kristendom uti sann gudaktighet öva skola».

I sitt positiva program stannar E. icke vid kravet på en ny anda i de gamla kyrkoformerna. Han kräver, liksom Grossgebauer och P. J. Spener, till vilken senares »Pia desideria» E:s Sjönödslöfte betraktats  som ett motstycke, lekmännens deltagande i församlingsarbetet, dock ej konventiklar. Men framför allt är E:s program märkligt, då hos honom för första gången kravet reses på en särskild skolundervisning – en skola i varje församling – vid sidan av kyrkans kateketiska verksamhet och som en förberedelse till denna, och denna linje kom sedan att följas av folkskolesträvandena under frihetstiden. På samtiden utövade E. icke något stort inflytande, men hans bok är ett ytterst intressant uttryck för de nya religiösa behov och tankar som började röra sig inom Sveriges kyrka vid denna tid, och den blev längre fram .det dokument, som både kyrkomän och pietister åberopade. – E:s övriga författarskap utgöres av kateketiska och uppbyggliga arbeten samt ett stort antal likpredikningar. Som församlingslärare verkade han nitiskt och plikttroget i sina egna kyrkoreformatoriska tankars anda.