Lukas Breda, von

1. Lukas von Breda d. ä., f. 18 apr. 1676 i Stockholm, d. 9 apr. 1752 därstädes. Föräldrar: köpmannen Pieter van Breda och Alice Hidding. Erhöll utbildning i målarkonsten hos Martin Meytens d. ä., troligen från 1690-talets förra hälft; reste 1704 över Tyskland och Nederländerna till Frankrike och vistades därefter i Paris till år 1712; utbildade sig därstädes till historie- och porträttmålare, bl. a. under Nicolas de Largillière; innehade sidenmanufakturi i Stockholm.

Gift 1718 med Elisabet Buchholtz, f. 1692, d. 21 juli 1729, dotter till K. kapellmästaren Gottfrid Buchholtz och änka efter sidenfärgaren Arnold Ziese i Stockholm.

Efter en långvarig förberedelse hemma och i utlandet (1704–12) ägnade sig B. några år åt konstnärlig verksamhet i Stockholm. Huvudsakligen framträder han som porträttör. Den ekonomiska situationen i landet var emellertid under krigsåren föga ägnad att uppmuntra den konstnärliga produktionen, och mer än en av de yngre artisterna emigrerade därför. I motsats till dessa kvarstannade B. till sin död i Sverige, men han fann också snart nog tillfälle att övergiva den konstnärliga banan för industriell verksamhet. Med sin hustru Elisabet Buchholtz hade han nämligen blivit ägare till ett sidenväveri (privilegierat 6 maj 1712). Redan 1721 angives han i mantalslängden som »manufakturist» och torde då helt upphört med måleri som förvärvsarbete. Ett vittnesbörd om hans konstintresse var emellertid hans tavelsamling, som blev grundstommen till det berömda Breda-galleriet.

Av B. äro ganska få arbeten kända. Utom enstaka mytologiska målningar (»Venus och Adonis»), som nämnas i litteraturen, utgöras dessa av porträtt. Hans måleriska egenart är klart skönjbar, om också varken särskilt fin eller originell. Intrycken från Meytens synas ha verkat bestämmande på utbildningen av hela hans stil. I denna återfinna vi något av Meytens diskreta, litet stela människouppfattning och sobra färgval. Hans bästa bilder, t. ex; självporträttet på Gripsholm eller Tessinska familjegruppen (Aske), besitta trots sin hårda distinktion i uppställning och komposition en livlighet och en enkel elegans, som föra tanken på fransk konst och särskilt erinra om B:s lärare de Largillière och dennes samtida. Koloristiskt söker man däremot förgäves intryck från Largillière's rika, levande färgkonst.