Isak Brenner

1. Isak Brenner,. f. 1 jan. 1603 i Mustasaari, d. 31 juli 1670 i Väntälä by, Stor-Kyro. Föräldrar: kyrkoherden i Mustasaari, prosten Henricus Martini Brennerus och Margareta Knutsdotter Porshank. Åtnjöt 1616–17 undervisning av Johan Messenius på Kajaneborgs slott tillsammans med dennes son Arnold; elev vid Åbo gymnasium 1618; student i Uppsala 11 juli 1625. Prästvigd 1627; kapellan i Mustasaari 1628; kyrkoherde i Stor-Kyro 1644; prost i södra Österbotten; riksdagsman 1650; respondent vid prästmötet 1656.

Gift 1629 med Susanna Gabrielis Werenberg, f. 1609, d. 10 febr. 1685, dotter till lagläsaren i Österbotten Gabriel Pavelsson Werenberg.

B. har blivit känd genom den framgång, varmed han på sin prästgård i Stor-Kyro praktiserade en med de primitiva brukningssätten svedjande och kyttning (bränning av upphackad ängsmark) befryndad mosskultur. Metoden har varit av stor betydelse för Södra Österbotten, och otvivelaktigt har B:s föredöme kraftigt bidragit till dess spridning i detta landskap, även om det torde ligga överdrift i det traditionella påståendet, att han varit den, som »allra först upptäckt och i verket ställt detta odlingssätt och de andra invånare (i Södra Österbotten) därtill igenom sitt eget eftersyn styrkt och retat» (Urban Hjärne). Odlingsmetoden hade nämligen praktiserats i Karelen redan betydligt tidigare och synbarligen därifrån överförts till Savolax. Med visshet kan därför antagas, att B. lärt känna kärrodlingskonsten i dessa trakter eller inhämtat den genom därifrån invandrade personer. Vår kunskap om B:s tillvägagångssätt återgår på meddelanden, som hans son, fornforskaren och målaren Elias Brenner lämnat till Urban Hjärne för andra flocken av dennes arbete »Den korta anledningen til åthskillige malm och bergarters ... efterspörjande ...» »Detta landet Österbotten», heter det här, »är merendels ett slätt och plant land och mångenstädes med stora och onyttiga moraser uppfyllt..., varandes denna trakten av sådan beskaffenhet, att där först löper en stor och fiskrik älv eller å genom landet, som har sitt utlopp till det Bottniska havet vid Vasa stad. På bägge sidor intill älven ligger deras åkrar, till åkrarna stöta deras ängar, sedan taga deras skogar, björklundar och moraser emot, och allt på ett plant land, som gör om sommaren ett mäkta lustigt och härligt utseende.» »För att avleda vattnet ifrån de sumpiga och dyaktiga morasen in till älven» lät B. gräva avfallsdiken, som av det bortrinnande vattnet självt nedskuros till erforderligt djup. Sedan marken sålunda torrlagts, brändes torven och därpå även de träd, rötter och buskar, som motstått den första elden. I askan blandades något jord eller gödsel, och därpå var jorden beredd att mottaga utsädet, råg om hösten eller korn påföljande vår. »Detta förekom många så sällsamt och ovant, att de höllo det alldeles för ett fruktlöst arbete, som ej annat än åtlöje förtjänte; men emot all deras förmodan gav Gud härtill en sådan välsignelse, att man då aldrig i den fetaste och bäst gödda åker fått så ymnig, strid och härlig säd, som i dessa på ovansagda sätt tillredda moraser (oavsett detta landet eljest är en förträfflig sädesort), så att åtta tunnors utsäde gav 130 tunnor säd; det kontinuerade så två eller tre år på rad utan någon särdeles gödning. Sedan stod enom fritt att efter behag använda denna marken antingen till åker, äng eller mulbete.» Även eljest var B. en energisk jordbrukare. Så upptog han av öde hemmanet Laurila i Väntälä by i Stor-Kyro och erhöll efter ansökan genom drottning Kristinas brev av 8 mars 1648 livstids skattefrihet därå. — B. sysselsatte sig även med måleri. En frukt av hans konstfärdighet har man trott sig finna i det här avbildade porträttet av honom själv (daterat 1661).