Johan Christopher Bring

5. Johan Christopher Bring, den föregåendes broder, f. 6 apr. 1829 i Össjö prästgård, d. 4 juli 1898 på Ersta. Student i Lund 20 nov. 1847; avlade teoretisk teol. examen 14 juni 1851, praktisk teol. examen 124 apr. 1852 och examen sacerdotale 26 juni s. å.; prästvigd 29 juni s. å. V. pastor i Tullstorp och Svenstorp 1852; avlade pastoralexamen 5 apr. 1859; kallad till föreståndare och själasörjare vid diakonissanstalten i Stockholm 14 sept. 1861 (tillträdde 1 maj 1862); e. o. tjänstgörande hovpredikant 7 apr. 1873; suppleant i Svenska kyrkans missionsstyrelse 11 sept. 1874; ledamot av samma styrelse från 1 jan. 1884 (vald av kyrkomötet 1883); hovpredikant och ledamot i hovkonsistoriet 23 mars 1891. LNO 1886; teol. doktor 6 sept. 1893.

Gift 1) 6 maj 1859 med Ingrid Laurentia Olivia Fredrika Billing, f. 16 jan. 1835, d. 8 jan. 1863, dotter till lanträntmästaren Magnus Billing; 2) 5 okt. 1866 med Ada Terserus, f. 3 nov. 1835, d. 15 nov. 1873, dotter till handlanden Johan Terserus i Gävle.

Påverkad av hemmets allvar och släktens traditioner säges B. tidigt hava erfarit en personlig inre kallelse till prästämbetet. Efter snabba studier, för vilka han var väl rustad, fick han under ett decennium så gott som utan avbrott utföra en fruktbringande herdetjänst som v. pastor i Tullstorps och Svenstorps församlingar. Han fick därjämte på grund av sitt allvar, sin måttfullhet och sin begåvning som andlig talare av biskop J. H. Thomander i uppdrag att genom föredrag söka hejda baptisternas propaganda inom stiftet. Det sätt, varpå han utförde detta grannlaga värv, stadgade ytterligare förtroendet för honom. Inom kort inträdde emellertid en för B. själv och svenska kyrkan betydelsefull förändring i hans liv, i det han erhöll och efter en viss tvekan mottog kallelse till föreståndar- och själasörjarbefattningen vid diakonissanstalten i Stockholm, vilken just vid denna tid överflyttade till Ersta på Södermalm. Denna hade år 1851 grundats efter mönstret av anstalten i Kaiserswerth, där pastor Th. Fliedner 1836 begynt sitt banbrytande arbete för kvinnlig diakoni inom den evangeliska kristenheten. Det var ingalunda något lätt värv, som med ledningen av diakonissanstalten lades på den blott trettiotreårige pastorns skuldror (1862). Institutionen hade alltjämt att kämpa både mot fördomar och ekonomiska svårigheter. Det gällde ej blott att allvarligt och grundligt fostra systrarna utan ock att, trots sociala olikheter, skilda bildningsgrader och skiftande kyrkliga riktningar sammanhålla dem i en familjär enhet inom det s. k. moderhuset, som jämväl skulle vara ett hem för dem under hela deras liv. B', ägde emellertid i personlig pondus, stilla kraft, besinningsfullhet och en sund märgfull förkunnelse förutsättningarna för uppgiften. Han förstod ock att å ena, sidan mot okyrkligt självsvåld främja kyrklig ordning och tukt och å andra sidan hävda ett visst oberoende åt den spirande kärleksverksamheten.

Före B:s tid hade den kvinnliga diakoniens uppgift i Sverige huvudsakligen varit pedagogisk, i det systrarna tjänstgjort som lärarinnor i olika bygder. Denna verksamhet kunde väl tack vare skolväsendets utveckling senare lämnas, men liknande uppgifter kvarstodo i den kvinnliga skyddshemsverksamheten, i vilken diakonissanstalten blev banbrytande, samt i barnhemsverksamheten. B. ägnade en faderlig och trofast omsorg åt anstaltens egna skydds- och barnhem. I samband med konfirmationsundervisningen åt hemmens barn mottog han även talrika enskilda konfirmander och vann därigenom ett vidsträckt och djupgående inflytande samt många trofasta vänner åt anstalten. Under hans tid blev emellertid sjukvården diakoniens stora uppgift. De första skolade sjuksköterskorna i vårt land voro diakonissor, och sjuksköterskeutbildning efter tidens krav bereddes i det sjukhus, som under B:s tid byggdes vid Ersta. Men även för den mera direkta församlingsvården bröts nu väg. Genom den växande skaran av diakonissor vann B. personlig anknytning till många församlingar i landet, och genom besök på systerstationerna blev han i vida kretsar känd och högt skattad.

B:s främsta begåvning var icke den organisatoriska i ordets vanliga mening. Vad som krävdes av organisation och fast husordning skapades i samråd med de styrande och ledande, män och kvinnor, som han ägde vid sin sida. Men hans gärning blev dock i hög grad patriarkalisk. Han växte med verket, och han lade grunden fast genom sin andliga vishet. I den banbrytande livsgärning, vilken blev hans, var tron hemligheten. Verket var Guds, icke människors. I nödens stund valde B. bönevägen till Gud, aldrig tiggarevägen. Inga snabba och osäkra resultat forcerades fram, men verket mognade säkert. B:s predikan och undervisning voro uppbyggliga, han var en bönens man och en orubblig samvetsmänniska. Utan att vara någon högljudd väckelsepredikant eller i vanlig mening intressant vältalare, kunde han som få nå sina åhörares samveten och mana dem till bättring. Som predikant samlade B. alltid talrika åhörare. Under sin tidigare period var han mera lagiskt betonad men genomträngdes med åren alltmer av evangeliets anda. Hans framställning var logiskt klar, och fastän talets form kunde vara något tung, märktes detta knappast vid det muntliga framförandet. I hög grad bidrog B:s själasörjarverksamhet till att giva realism åt hans förkunnelse. Kanske var han mest betydande som själasörjare. Han ägde djup människokännedom, och hans egen inre samling gav eftertryck åt hans ord. Han kunde straffa strängt men också bringa läkedom åt de i hjärtat förkrossade. I sitt omdöme var B. alltid mild. Strängheten var en tjänare i hans själavård, barmhärtigheten behärskade den.

Vid B:s tillträde 1862 ägde diakonissanstalten 71 systrar (elever och provsystrar inräknade), vid hans avgång 1897 ej mindre än 217. Under hans trettiosex tjänsteår uppväxte vid Ersta ej blott redan omtalade sjukhus samt skydds- och barnhem utan även ålderdomshem, kyrka, pastorshus m. m. och slutligen det nya, rymliga diakonisshuset. Mer än den kvantitativa tillväxten betydde dock verkets inre halt. Den första svenska diakonissanstalten sådan den utbildades under B:s ledning blev också i flera avseenden förebildlig för de diakonissanstalter, som sedermera grundades i Danmark, Norge och Finland, liksom även för den svenskamerikanska diakonissanstalten i Omaha, vilken tidvis erhöll husmoderlig ledning genom Ersta-systrar.