Jöns Bromée

Bromée, Jöns, f. 10 jan. 1841 å hemmanet Vårdrolet i Östnårs by. Hackas socken. Föräldrar: bonden Jöns Jönsson och Kristina Johansdotter Preusenberg. Åtnjöt under en kort tid folkskoleundervisning. Anställd hos Tunadals a,-b. 1859–62; inköpte n:o 1 Billsta, Hackas socken, 2 febr. 1864 och bedrev därstädes jordbruk och kvarnrörelse; fjärdingsman 1864–70, ledamot av kommunalnämnden från 1864 och v. länsman 1868–70; direktör och kassaförvaltare för Hackas och Näs brandstodsbolag 1871–92; nämndeman och häradsdomare 1875–1910; disponent för Hackås ullspinneri a.-b. 1876–1910; ledamot av Jämtlands läns landsting 1879–92, 1897–1900, 1903–08 och 1911–15 (v. ordförande 1906–08 och 1911–15); ledamot av nämnden för uppskattning. utarrendering eller försäljning av kronoegendomar inom Jämtlands län; ledamot av riksdagens andra kammare för Jämtlands östra domsaga 1887 B–1911 och var därunder bl, a. valman vid fullmäktigevalen 1891–95 och 1911, ledamot av bevillningsutskottet 1894–95 och 1900–11 (v. ordförande 1903–06), v. ordförande i styrelsen för riksdagens interparlamentariska (freds)grupp 22 febr. 1894–13 mars 1902, suppleant i samma styrelse 13 mars 1902–9 febr. 1906 samt ledamot 9 febr. 1906–31 dec. 1911 (förste kassaförvaltare 9 febr. 1906–28 jan. 1911), Folkpartiets ledare 1895–1900, ledamot av första särskilda utskottet (ang. ändring i giftermålsbalken) 1898, av särskilda utskottet (civila pensionsutskottet) 1899 och av liberala samlingspartiets förtroenderåd 1900–11, valman för revisorer för riksbankens avdelningskontor 1900–11, ledamot av första särskilda utskottet (försvarsutskottet) 1901, statsrevisor 1901–03, ledamot av opinionsnämnden 1903, 1906 och 1909 och av hemliga utskottet 1905 (lagt.); ledamot av kommittén angående revision av legostadgan och skydd för arbetsavtal 27 okt. 1899–19 okt. 1901 samt av Norrlandskommittén 7 juni 1901–27 okt. 1904. RVO 1904.

Gift 7 juni 1863 med Brita Skandin, f. 17 nov. 1842, d. 30 jan. 1917, dotter till korpralen Jöns Skandin från Skanderåsen, Bergs socken, Härnösands stift.

B:s skolundervisning, som ägde rum vid den tidpunkt, då fasta folkskolor inrättades i hans bygd, varade endast några veckor men gav honom dock möjlighet till självstudier. Sin främsta bildning erhöll han i det praktiska livet. B: s fader idkade som så många jämtlandsbönder häst- och boskaps- samt s. k. Stockholmshandel (med smör, skinn, fågel och renkött). Tidigt tog han sonen med sig på handelsresor till Norge, bl. a. till marknader i Levanger, för att sälja smör och köpa sill och torr fisk, och till Hälsingland och Gästrikland, varvid han hade att! »köra på» kreaturen. och hjälpa till med hästarnas skötsel. Med Norgesresorna fortsattes vintertiden t. o. m. år 1862. Därjämte skötte B. i ett trävarubolags tjänst avverkningar, virkesuppköp o. d. Likaså började hän förrätta auktioner, bouppteckningar och arvskiften i hemorten samt biträdde sin far, som var fjärdingsman, med till denna syssla hörande göromål. Sedan han 1864 köpt gård och blivit sin egen, togs han jämväl i växande utsträckning i anspråk för kommunala uppdrag.

Det var sålunda med rik och mångsidig erfarenhet i enskilda och allmänna värv, B. vid majriksdagen 1887 började sin riksdagsmannaverksamhet. Han var en god representant för den av gammal bygdekultur och mångsidigt förvärvsarbete präglade nordsvenska bondetypen, och tack vare begåvning och redig framställningsförmåga gjorde han sig snart bemärkt. Frisinnad till sin läggning, fann han politisk hemortsrätt i Gamla lantmannapartiet. Han var avgjord motståndare till livsmedels tullarna och särskilt till fläsktullen, som fördyrade det vid skogsarbetet omtyckta amerikanska fläsket. Att han likväl ej av principiella skäl förkastade allt ingripande i näringslivet, visade, hans nitälskan för det av många smörproducenter önskade margarinförbudet (1888). B. var motståndare mot de tendenser till repressiv lagstiftning och lagtillämpning, som framkallades av den växande sociala oron (mot »munkorgslagen» och för grundlagsskyddad församlingsfrihet, 1889, mot skärpt straff för tvång till arbetsnedläggelse, 1892, mot lag mot allmänfarliga strejker, 1905; reservationer till kommittébetänkandena om legostadgan 1900 och arbetsavtal 1901). Däremot kunde han ej förstå behovet av lagen mot yrkesfara (1889). Bland humanitära reformer förordade han begränsning av straffarten »förlust av medborgerligt förtroende» (1896).

Tidigt verkade B. för utsträckning av den politiska rösträtten och begränsning av den kommunala röstskalan samt motsatte sig (1892) städernas »vingklippning». År 1891 och 1892 röstade han mot de K. förslagen till ny härordning, emedan han bl. a. fann det orättvist att lägga en ny börda på dem, som ännu saknade rösträtt. Han anslöt sig också till Alfr. Bexells krav på förbud mot beväringens användning utom rikets gränser utan riksdagens hörande. Ehuru på de besegrades sida i huvudfrågan, hemförde han vid urtiman en vinst åt sin hembygd genom riksdagens bifall till hans motion om vakanssättning av det indelta rotehållet vid kavalleriet i Jämtland. I unionsfrågan var B. städse moderat. Sålunda motsatte han sig vid 1895 års kris kreditivens förhöjning. Förslaget, om Gamla lantmannapartiets förening med Nya lantmannapartiet, som framfördes vid ett partisammanträde 15 jan. 1895, kom för B. som en så fullständig överraskning, att han — lika litet som någon annan — kom sig för att begära ordet, innan klubban, förd av Olof Jonsson i Hov, föll. B. vidhöll emellertid i den 1895 brännande frågan om spannmålstullarna sin frihandels-vänliga ståndpunkt gentemot bevillningsutskottets protektionistiska majoritet och den av Johan Johansson i Noraskog företrädda kompromisslinjen. Länge trivdes han ej heller i det sammanslagna partiet. Jämte åtskilliga likatänkande kammarledamöter bildade han en liberal diskussionsklubb, vars flesta medlemmar redan 29 apr. 1895 konstituerade sig såsom Folkpartiet. Detta ville uppsamla frisinnade representanter från både land och stad. Dess program upptog som arv efter Gamla lantmannapartiet sparsamhet med statens medel, förenklingar i förvaltningen och begränsning av den kommunala röstskalan men var därjämte starkt socialpolitiskt inriktat samt självfallet frihandelsvänligt. Som grund för rösträtten skulle »personligheten alltmer läggas», ett något oklart yrkande, som ej med nödvändighet band partiet vid den allmänna rösträtten. De ministeriella målen borde överflyttas till statsrådet, garantier givas för riksdagens medbestämmanderätt i fråga om krig och traktater samt unionen befästas på likställighetens grund. B. utsågs till ledare för det nya partiet, vartill han även med sin koncilianta läggning rätt väl passade, om ock partiets talesmän i kammardebatterna företrädesvis voro Fr. Berg, Dav. Bergström och M. Höjer. Partiet rekryterades främst av representanter från Stockholm, Värmland, Dalarna och Norrland. Det räknade till en början ett par och trettio medlemmar men hade i jan. 1900 stigit till fyrtiosex. Bestämmande för partiets öde blev rösträttsfrågan. År 1896 bekämpade B. det Boström-Annerstedtska rösträttsförslaget och förordade 500-kronorsstrecket. Men år 1899 deltog han i rösträttsvännernas samling kring kommunalstrecket under Sixten von Friesens ledning, och 15 jan. följande år slöto sig B. och hans partikamrater som konsekvens av den 1899 uppnådda enigheten i rösträttsfrågan till det nybildade »Liberala samlingspartiet», oaktat dettas program ansågs väl moderat. B. insattes av det nya partiet i förtroenderådet och intog en framskjuten ställning bland dess lantmannafraktion.

Folkpartiets program i försvarsfrågan hade närmast varit negativt: man krävde begränsning av kostnaderna och undvikande av all »parad- och militärlyx». Liberala samlingspartiets program av år 1900 åter lämnade medlemmarna fria händer i försvarsfrågan genom att alldeles förbigå denna. B. var säkerligen liksom flertalet av de liberala lantmännen ytterst betänksam mot att grunda armén på den allmänna värnplikten. I en reservation vid särskilda utskottets utlåtande 1901 inskränkte han sig likväl ej till att avstyrka K. M:ts förslag utan erbjöd 240 dagars övningstid under förutsättning av en skattereform med progressiv beskattning och självdeklaration samt revision av krigslagarna. Även mot det segrande sammanjämkningsförslaget reserverade sig B. jämte Karl Persson i Stallerhult och Hans Andersson i V. Nöbbelöv särskilt med hänsyn till den olika utbildningstiden vid olika vapenslag. I fråga om militära ändamål visade B. i allmänhet stor sparsamhet — så röstade han år 1900 mot anslag till Boden — men verkade dock städse i motsats till många andra lantmän kraftigt till skytterörelsens fromma. I rösträttsfrågan framträdde B. redan 1902 som motståndare till proportionalismen. År 1904 anslöt han sig till liberala samlingspartiets antiproportionalistiska partimotion på statsskattestreckets grund, vartill han i anslutning till Per Olsson i Fläsbro lade jämväl kommunalt utskyldsstreck samt särskilda lant-och stadsvalkretsar, allt önskemål, som beaktades i det Staaffska rösträttsförslaget 1906. För dettas framgång var B. ivrigt verksam, medan han lika avgjort bekämpade det Lindmanska rösträttsförslaget 1907.

B:s mest uppmärksammade insats i riksdagsarbetet gällde de s. k. norrlandsfrågorna. Redan på 1890-talet gjorde han sig till målsman för den nordsvenska allmogens oro över bolagens växande jordförvärv med åtföljande ekonomiska och kommunala maktställning. Inom den stora Norrlandskommittén anslöt han sig till den av K. Lindhagen företrädda radikalaste ståndpunkten men krävde därjämte, att odlingslägenheter på kronojord skulle upplåtas med äganderätt, ej blott — som kommitténs majoritet föreslagit — med besittningsrätt. De inskränkningar i förbudet, som gjorts i den av den Staaffska regeringen i anslutning till kommittéförslaget framlagda propositionen, voro för B. en missräkning, men han röstade dock för förslaget och såg genom de följande årens beslut om övriga speciella Norrlandslagar de krav, för vilka han så länge arbetat, segra, om också ej till fullo. Under många år arbetade B. även för en omläggning av trävarurörelsens beskattning i syfte att åt de kommuner, där skogen avverkades, jämväl ge del i skatten, »ej blott fördärvade och utslitna skogsarbetare och deras barn att underhålla». Året efter B:s avgång ur riksdagen genomfördes även denna reform genom beslutet om skogsaccis (1912). Av ortsintressena präglades likaså B:s insatser i järnvägsfrågor. För Inlandsbanan verkade han med stort nit vid flera riksdagar, och i sin hembygd hade han för att påskynda dess tillkomst på uppmaning av Oskar II ivrat för anläggningen av järnvägen Orsa—Sveg som enskild bana. Särskilt under sina sista riksdagar spelade B. en icke obetydlig roll genom att samla norrlandsrepresentanterna kring vissa krav i fråga om järnvägsbyggnader i det inre av Norrland. Då riksdagen år 1912 beslöt byggandet av järnvägen Brunflo—Sveg, ingående som ett led i Inlandsbanan, förverkligades ett av hans käraste önskemål.