Gustaf Broomé

1. Gustaf Broomé, f. 20 apr. 1786 i Tranås, Lunds stift, d. 20 jan. 1865 i Lund. Föräldrar: kyrkoherden i Tranås och Onslunda, prosten Simon Johannes Broomé och Maria Bergström. Erhöll enskild undervisning; student i Lund 24 febr. 1801; disp. 20 juni 1804 (Dissertatio de diis Iliadis, P. 2; pres. Es. Tegnér); filol. kand. 17 dec. 1806.; fil. kand. 9 apr. 1808; disp. maj s. å. (Tympanum Schamanico-Lapponicum in Museo historico Lundensi, P. 2; pres. N. H. Sjöborg); fil. magister 23 juni s. å. Preceptor för majoren greve K. F. Dückers söner Karl Fredrik och Kristian Vilhelm Rutger från 1808; e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket i Lund 22 sept. 1810; prästvigd 15 dec. 1811; teol. docent 23 nov. 1812; notarie i skånska nationen s. å.–1814; ordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket 14 okt. 1816; avlade pastoralexamen 7 dec. s. å.; prefekt vid teol. seminariet 28 mars 1817; kyrkoherde i Västra Kärrstorps och Glostorps prebendepastorat 6 maj 1818 (tillträdde 1820); kyrkoherde i Västra Sallerup och Remmarlöv på patronus kallelse 1819 (tillträdde 1 maj 1821); erhöll avsked från amanuensbefattningen vid universitetsbiblioteket i Lund 1820; prost över egna församlingar 26 sept. 1821; riksdagsman 1828–30; ledamot av Malmöhus läns hemmansklyvningskommitté 1833 (jmfr K. brev 26 okt. s. å.) –1834 (betänkandet ink. 23 maj) samt 1841 (jmfr K. brev 14 aug. s. å.) –14 jan. 1842; ordförande i direktionen för skånska prästerskapets byggnadskassa 1839–48; lämnade pastoratets skötsel åt vice pastor 1848. Ledamot av Samfundet pro fide et christianismo och av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande; fil. jubelmagister 1 juni 1859.

Gift 1) 7 dec. 1821 med Sofia Dorotea Lundgård, f. 7 okt. 1802, d. 23 maj. 1831, dotter till rektorn, sedermera kyrkoherden i Simrishamn, prosten Johan Lundgård; 2) 11 mars 1836 med sin svägerska Kristina Apollonia Schönbeck, f. 11 aug. 1807, d. 9 Juni 1905, dotter till kyrkoherden i Tranås Jöns Erik Schönbeck och änka efter B:s broder, klockaren, sedermera v. pastorn i Tranås Johan Ludvig Broomé.

B., som var en lärd och dessutom på det praktiskkyrkliga området förfaren man, hade efter en tids tjänstgöring såsom docent vid Lunds teologiska fakultet 1817 blivit prefekt för det praktisk-teologiska seminariet, därvid efterträdande M. E. Ahlman. Innan denne senare lämnade seminariet, hade han kallat H. Reuterdahl till docent vid detsamma. B. och Reuterdahl samarbetade förträffligt. Vänskapen dem emellan kom att för B. i framtiden spela en icke obetydlig roll. B. lämnade snart nog universitetet, sedan han 1819 av vederbörande patronus kallats till kyrkoherde i V. Sallerup och Remmarlöv. Ohälsa under en följd av år hindrade B. att lägga den hand vid de prästerliga göromålen, vartill han hade både lust och förmåga. Hans ämbetsbröders förtroende kallade honom till medlem av prästeståndet vid 1828–30 års riksdag. Vid denna uppträdde han en gång med ett rätt uppmärksammat anförande i fråga om brännvinslagstiftningen. I ett föreliggande utskottsutlåtande fann han icke en tillräckligt skarp moralisk dom uttalad över dryckenskapen, och han inlade en bestämd protest häremot.

Man har skäl att komma ihåg denna episod, då P. G. Ahnfelt en del år senare i giftig ton stämplade honom såsom »brännvinismens» försvarare. Ahnfelts prästgård i Bosarp låg icke långt från B:s, men det andliga avståndet var ofantligt. Det var den begynnande nykterhetsrörelsen, som söndrade andarna. Liksom Reuterdahl såg B. i den Wieselgrenska propagandan för absolutism i fråga om brännvinet och därmed jämställda drycker en främmande anderiktning, en olutersk metodism. B., som hade lätt för att skriva och ägde en saftig, satirisk stil, grep till pennan och utgav 1842 en skrift: »Nytt swar på den gamla frågan: hwad skall man säga om detta nykterhets-wäsen?» Reuterdahls tunga, vetenskapliga argumentering var här omsatt i besk, kanske något klumpig satir. I varje fall slog den över målet, och B. framstår såväl genom denna som en del senare skrifter närmast såsom den konservativa riktningens »enfant terrible». Det är emellertid icke svårt att hos honom finna en allvarlig iver för nykterhet och goda seder, för gammaldags god folkmoral på kristlig grund.

Lika litet som B. kunde förlika sig med nykterhetsrörelsen, lika litet förmådde han uppskatta den religiösa rörelse, som i väckelsens form allt ifrån 1840-talet gick fram över stora delar av Sverige och också över de skånska bygderna. Såsom skottavla för sitt angrepp mot denna använde B. den bibelupplaga med förklarande noter; som Peter Fjellstedt hade utgivit. Åtskilligt berättigat finnes i B:s anmärkningar, även om Fjellstedt ju aldrig åsyftat att skriva en vetenskaplig kommentar. Men det som frapperar hos B. är den oförmåga att förstå väckelsetypen, han visar både i »Några ord till Sweriges bibelwänner i anledning af P. Fjellstedts bibelförklaringar» (1851) och i en del andra smärre skrifter. Det som särskilt stötte honom var den pessimistiska människouppfattning, som utgjorde bakgrunden för väckelsens omvändelsepredikan. Den gav han skulden till det som han framför allt fann i väckelsen, känslosvall och överspändhet, varigenom väckelsen enligt B:s uppfattning motarbetade upprättandet av den folkmoral, som låg alla om hjärtat. Man skall icke svärta ned och nedsätta sitt eget folk utan tala sanning, var B:s ofta upprepade yrkande.

Om B. av P. G. Ahnfelt betraktades såsom »brännvinismens» advokat, svarade han själv med samma mynt. Han säger en gång, att tvisten icke gällde kristendomen själv och vad den kunde giva både i detta livet och det tillkommande. Därom voro alla ense. »Men tvisten går om sättet att kristendomen framställa... en tvist huruvida en förnuftig har rätt mot en dåre, och en uppriktig man mot en farisé.» I motsatsen mellan de bägge grannkyrkoherdarna Broomé och Ahnfelt åskådliggöres splittringen i dåtidens religiösa liv. Alldeles oöverkomlig var kanske icke klyftan: Skånska posten, som ofta hade uppträtt mot B., yttrade vid dennes frånfälle, att han »var en man med mångsidig lärdom, fast karaktär, starkt utpräglade principer och ett ädelt hjärta».