Per Reinhold Bråkenhielm

1. Per Reinhold Bråkenhielm, f. 10 okt. 1796 å Bökön, Pjätteryds socken, d. 8 maj 1878 i Tvååker. Föräldrar: kyrkoherden Per Bråkenhielm och Ulrika Maria Stuart. Elev vid Växjö trivialskola och gymnasium; student i Uppsala 6 okt. 1815; disp. 31 maj 1817 (Fidelium e triplici Δоυλεια per Christum liberatio ex capite epistolae ad Romanos VIII: vo explicata, P. 1; pres. J. O. Holmström). Underlöjtnant vid fortifikationsbrigaden av ingenjörkåren 25 jan. 1823; bevistade riksdagarna 1823–1856/58 samt 1865/66 och var därunder ledamot av riddarhusutskottet 1828–30 och 1834–35, av bankoutskottet 1840–41, 1844–45 och 1847–48 och av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1850–51, 1853–54 och 1856–58; adjunkt vid teknologiska institutet 9 juli 1827–16 jan. 1838; tillika tf. lektor i svenska, geografi och engelska från 1 aug. 1829 (fullmakt 30 juli) och i syntetisk matematik 4 mars 1832 samt lektor i sistnämnda ämne 14 juli 1837, allt vid krigsakademien å Karlberg; erhöll avsked från krigstjänsten 1 aug. 1838; erhöll professors namn, heder och värdighet 19 juni 1841; fullmäktig i riksgäldskontoret 14 juli 1842–1857; tf. lärare vid krigsakademien å Karlberg i matematik, fysik och astronomi 21 juni 1843 och i alla matematiska vetenskaperna 25 juli s. å.; avlade pastoralexamen i Växjö 13 dec. 1854; prästvigd 14 jan. 1855; kyrkoherde i Tvååker och Spannarp 6 juni 1857; erhöll avsked från lärarbefattningen vid krigsakademien 1 juni 1858. RNO 1843.

Gift 27 jan. 1850 med Maria Vilhelmina Ekholm, f. 5 sept. 1810, d. 11 nov. 1892, dotter till bokbindaren Jonas Ekholm.

B. var en lärare av gamla stammen och en synnerligen originell man. Lång och ståtlig till växten, var han en respektingivande person, som ej lät kadetterna skämta med sig (Reuterswärd). Eljest var den barske professorn mycket beroende av sitt lynne. När han var vid gott humör, kunde ett fyndigt svar eller en nyck giva en lycklig utgång åt en tentamen. Traditionen, som ännu bevarat minnet av hans egenheter, vet att förtälja, att man kunde spåra både officeren och matematikern, då han ibland förrättade gudstjänst för kadetterna; han framförde sina predikningar i hög kommandoton och slutade dem med ett »vilket skulle bevisas». Om B:s lärarbegåvning vittna emellertid hans läroböcker fördelaktigt. De äro mycket välskrivna och röja författarens önskan att vara lättfattlig utan att brista i matematisk stringens. Algebran är ganska omfattande och har i första upplagan till och med en härledning av det allmänna binominalteoremet, men imaginära storheter behandlas ytterst knapphändigt, varigenom en viss ofullständighet blir rådande särskilt vid andragradsekvationerna. I sin geometri framhåller B. framför allt åskådningens och tecknandets betydelse.

B. begagnade sig gärna av den riksdagsmannarätt, som adelskapet öppnade åt honom, och var rätt flitig som talare och motionär. En viss didaktisk läggning kommer måhända till synes i hans riksdagsinlägg, och K. V. Liljecrona låter oss också i sin dagbok veta, att han gick under namnet »Tråkenhjelm». På Liljecronas bevågenhet kunde han emellertid så mycket mindre räkna, som han, fortfarande enligt denne, var en av »voteringschefen» August von Hartmansdorffs eftersägare och därför också återfanns på »hovlistan» vid utskottsval. Med sin konservativa grundsyn förenade B. ej ringa intresse för reformer. I skolfrågor uttalade han sig med förkärlek. Här var han motståndare mot kravet på en enhetlig medborgerlig bildning som gemensam förberedelse till universiteten och tillämpningsskolorna (motion 7 mars 1840) och hade därför även lätt att gå i elden för sitt eget läroverk, krigsakademien å Karlberg (1823, 1856–58). F. ö. önskade han förkorta undervisningstiden vid de allmänna läroverken och ville inskränka undervisningen i modersmålet och naturvetenskaperna till förmån för främmande språk, matematik och historia (1865–66). Även för folkskoleväsendet hade B. mycket intresse. Han hyste till en början stora förhoppningar om växelundervisningsmetoden (1828), framförde i 1840–41 års skoldebatter vissa specialönskemål såsom simundervisning och statliga åtgärder för åstadkommande av lämpliga läroböcker samt påtalade slutligen även för folkskolans del benägenheten att utsträcka lärokurserna (1865–66). Bland frågor, åt vilka B. ägnade uppmärksamhet, kunna vidare nämnas dövstumundervisningen, veterinärväsendet, bankens angelägenheter och måttsystemet. Vid 1828–30 års riksdag framträdde B., ehuru själv ledamot av riddarhusutskottet, först vid debatten och helt oväntat med ett eget förslag till riddarhusordning, som alldeles skilde sig från utskottets och erbjöd flera punkter av intresse (9 apr. 1829). Anmärkningsvärda äro även B: s på olika sätt varierade projekt (3 aug. 1829 och 18 apr. 1834), att adeln genom en ändring i riddarhusordningen skulle avskaffa huvudmännens självskrivenhet och ersätta dem med valda representanter, av vilka det tidigare framkallade en upprörd debatt om grundlagsenligheten av att B. framställde förslaget i plenum och ej i riddarhusutskottet.