Jacob Bunge

1. Jacob Bunge, f. 4 mars 1663, d. 3 nov. 1731 i Stockholm. Föräldrar: handelsborgmästaren i Stockholm Mårten Bunge och Margareta Jernstedt. Student i Uppsala 22 okt. 1673; företog en utrikes resa genom Danmark, Holland, England, Frankrike och Ryssland. Auskultant vid rådhus- och kämnärsrätterna i Stockholm 1689; kämnär vid Södermalms kämnärsrätt 1694; rådman 1699; fullmäktig i det senare kontributionsränteriet 5 nov. 1714; riksdagsman 1719, 1720 och 1723 och var därunder ledamot av bevillningsdeputationen 1719, talman och ledamot av sekreta utskottet 1720 och 1723, ledamot av deputationen över ständernas kommission 1720, av defensionsdeputationen, av urskillningsdeputationen och av deputationen över sekreta utskottets instruktion 1723; fullmäktig i riksens ständers kontor 27 maj 1719–1731; justitieborgmästare och preses i ämbetskollegium 14 dec. 1721; ledamot av ecklesiastikdeputationen 17 okt. 1723.

Gift 1692 med Anna Margareta Engelcron, f. 25 juli 1668, d. 29 okt. 1733, dotter till generalkamreraren i kammarkollegium Efraim Engelcron och änka efter handelsmannen Johan Weghorst.

Förberedd för sitt kall genom juridiska studier i Uppsala och en längre utrikesresa, avancerade B. inom Stockholms förvaltning till den framskjutna posten som justitieborgmästare och preses i ämbetskollegiet (1721). Med de förtjänster, som han såsom ämbetsman inlagt, hade han då förenat avsevärda riksdagsmeriter. Efter att ha gjort sina lärospån i det parlamentariska livet vid riksdagen 1719, blev han vid den följande riksdagen talman under egendomliga förhållanden. Justitieborgmästaren i Stockholm Anders Hylteen, som 1719 bestritt den med hans ämbete i regel förbundna talmansbefattningen och även 1720 börjat fungera som talman, uteslöts nämligen vid den senare riksdagen ur ståndet, emedan han 1714 adlats och 1719 introducerats på riddarhuset. Några medlemmar av ståndet överlade då med borgarna i Stockholm om talmansvalet, och B. utsågs av huvudstadens borgerskap »att företräda talmansbefattningen» och blev, tydligen som ett erkännande åt Stockholms traditionella anspråk på att se en av sina representanter bekläda talmansposten, även av ståndet erkänd såsom talman. Vid den följande riksdagen utsågs han enhälligt till talman av ståndet. B. ansågs 1723 vara benägen att tillmötesgå konungens planer på ökad makt. När bondeståndet till borgarståndet ingav sitt bekanta förslag om förlänande åt konungen av samma ställning, som Sveriges monarker tidigare haft, dröjde borgarståndet ett par dagar med ärendets behandling. Enligt den österrikiske ministern, greve Filip von Fridags uppgift i depesch av 24 febr. 1723 skall B. i ståndet ha förklarat, att de, som vore för ökad kungamakt, skulle träda fram och de andra, sitta stilla. Jämte några få andra steg han därpå själv fram, under del att ståndets övriga medlemmar sutto kvar på sina platser. Sekreta utskottet tillstyrkte 1720 adelskap åt B., vilken emellertid undanbad sig för egen del men mottog adelskapet för tvenne söner (se ovan och Bungencrona). I adelsbrevet hänvisades till faderns oförtrutna nit och den flit, han inlagt om bokliga konster, samt »hans särdeles omsorg och trogna zèle» vid riksdagarna. Av en samtida skildrare karakteriseras B. som en av statsskickets »promotorer» och som en än större »operatör».