Erik Olof Burman

4. Erik Olof Burman, f. 7 okt. 1845 i Yttertavle, Umeå. landsförsamling. Föräldrar: andre lantmätaren, justeraren Olof Johan Burman och Lovisa Desideria Westermark. Elev vid h. elementarläroverket i Umeå 1855; avlade mogenhetsexamen därstädes 6 juni 1865; student vid Uppsala universitet 21 sept. s. å.; fil. kand. 31 jan. 1871; disp. 18 maj 1872; fil. doktor 31 maj s. å.; har företagit studieresor i Tyskland, Frankrike, Italien och Schweiz 1873—76 samt 1903—04; studerade med understöd av riksstatens mindre stipendium italiensk filosofi vid universiteten i Bologna, Pisa och Rom nov. 1876—juli 1877 och med understöd av det större stipendiet den efterkantska idealismen i Tyskland 1890. Docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 30 maj 1872; tf. professor i detta ämne vt. 1879 och ht. 1885—vt. 1888; uppförd på tredje förslagsrummet till samma professur 24 jan. 1888; ledde höstterminerna 1889—91 och vt. 1894 seminarieövningar i filosofi; uppe- höll examinationsskyldigheten i teoretisk filosofi under examensperioderna i maj 1892—1895; professor i praktisk filosofi 29 maj 1896; erhöll avsked som emeritus 11 nov. 1910. LÖVS 1889; RNO 1906; fil. jubeldoktor 31 maj 1922.

Gift 20 juli 1872 med sin kusin Karolina Burman, f. 23 mars 1844, dotter till bankkamreraren Karl Erik Burman.

Utifrån ett tidigt vaknat kunskapsteoretiskt intresse har B. lagt grundvalen för sitt filosofiska livsarbete under sysselsättning med Kants kunskapslära men har sedan vidgat synpunkterna till en omfattande undersökning av hela transcendentalfilosofien, sådan den gestaltat sig hos Fichte och Schelling. På samma allmänna linje men som specificerad åt etiken ligger håns framställning rörande Schleiermachers kritik av Kants och Fichtes sedeläror. Med allra innerst systematisk syftning vill B. granska det historiska materialet från det skede av mänskliga tänkandets utveckling, som synes honom det högsta och mest givande, samt sakligt, oberoende av dagens modetendenser, ännu mest aktuella, för att genom därvid vunnen utfällning bidraga till filosofiens solidare fundamentering (tydliga sympatier härvid särskilt för Fichte). Ej utan sammanhang med nu antydda linje men dock mera vid sidan ligger B: s undersökning av teismen, tänkt som ett slags pendant till Sigurd Ribbings »Om panteismen». Även här gäller det för B. ett den filosofiska systematikens utbyte från filosofiens historia men vidgat till att avse hela den nya tiden, om också företrädesvis den efterkantska spekulationen inklusive dess fortbildning hos oss i Sverige genom Kristoffer Jakob Boström och Karl Yngve Sahlin — den sistnämnde nog jämte transscendentalfilosofien fr. o. m. Kant den viktigaste bildningsfaktorn för B: s eget tänkande. Att den förra forskningslinjen ligger B. närmare om hjärtat och av honom själv skattas som den vetenskapligt högre, synes höjt över allt tvivel. Men på vilkendera forskningslinjen han rör sig, utmärkes framställningen av ett penetrerande skarpsinne, som man knappast finner överträffat ens hos filosofiens erkända stormän. B:s framställning ställer emellertid betydande anspråk på läsaren och är allt utom lätt tillgänglig. Häri och i tidig ohälsa ligger den förnämsta grunden till att B. företrädesvis påverkat en trängre krets av lärjungar och aldrig bildat »skola», vilket för övrigt också motverkats av hans starkt kritiska läggning. Betecknande nog är emellertid den synnerliga uppskattning, varmed B. mötts från så vitt skilda håll som Vitalis Norström, Efraim Liljeqvist, Axel Hägerström och Adolf Phalén. — En festskrift tillägnad B. utgavs 1910. Brev från honom äro tryckta i Vitalis Norström, Brev 1889—1916, utg. av E. Åkesson (1923).