Tillbaka

Anna Maria Katarina (Kata) Dalström

Start

Anna Maria Katarina (Kata) Dalström

Agitator, Skriftställare

Dalström, Anna Maria Katarina (Kata), f. Carlberg, f. 18 dec. 1858 på Emtöholm i Dalhems församling, Kalmar stift, d. 11 dec. 1923 i Stockholm. Föräldrar: professorn Johan Oskar Carlberg (se denne) och Maria Augusta Carlswärd. Elev i Emilie Risbergs elementarskola i Örebro 1868—72; idkade därefter en kort tid studier för studentexamen. Flyttade till Bångbro i Ljusnarsbergs socken 1868 samt efter sitt giftermål till Hultsfred 1878, till Stockholm 1884, till Visby 1888, till Näsbyholms gods i Fryele församling 1890, till Stockholm 1894. — Ledamot av föreningen Arbetsstugor för barn i Stockholm 1886 och av Kvinnoklubben 1887; en av stiftarna av Katarina arbetsstuga jan. 1887 och styrelseledamot därstädes; ledamot av den socialistiska sammanslutningen Stockholms allmänna kvinnoklubb 1894 och av Nykterhetsorden Verdandi 1894; idkade föreläsningsverksamhet 1889—96; medarbetare i tidningar och tidskrifter (Socialdemokraten, Stormklockan från 1908, Politiken från 1917 m. fl.); resetalare för socialdemokratiska partiet från 1894; deltog i socialdemokratiska partikongresserna i Stockholm 1897 och i Malmö 1900 samt i Stockholm apr. 1902 (extra »storstrejkskongressen» för allmän rösträtt och var därefter ledamot av storstrejksutskottet), febr. 1905, maj—juni 1908 och apr. 1911; ombud för västsömmerskorna vid landsorganisationens konstituerande kongress 1898; ledamot av socialdemokratiska partiets distriktsstyrelse i Stockholm 1898—99 och av partistyrelsens verkställande utskott 1900—05; agitator för socialdemokratiska ungdomsförbundet från 1903; ombud vid socialistiska världskongressen i Köpenhamn 1910; företog en agitationsresa i Norge 1913; ombud för Kiruna socialdemokratiska kvinnoklubb vid socialdemokratiska vänsterns konstituerande kongress i Stockholm 13—16 maj 1917 (ledamot av kongressens dechargeutskott) och valdes samtidigt till suppleant i socialdemokratiska vänsterns arbetsutskott; ledamot av Sveriges socialdemokratiska vänsterpartis arbets- utskott juni 1918—juni 1919; bevistade partiets tredje kongress i Stockholm 12—16 juni 1919; ombud vid den kommunistiska världskongressen i Moskva 1920; suppleant i Sveriges kommunistiska partis arbetsutskott vid partiets första kongress 1921; ombud vid det norska arbetarpartiets kongress i Kristiania mars 1921; bevistade kommunistiska partiets andra kongress i Stockholm 10—13 maj 1923 och valdes där till ledamot av partiets arbetsutskott.

Gift 10 okt. 1878 i Ljusnarsberg med civilingenjören Gustav Mauritz Dalström, f. 22 aug. 1837, d. 8 maj 1906.

K. D. har av någon blivit kallad »den svenska socialistiska, arbetarrörelsens moder». Åtminstone i den bemärkelsen är detta omdöme riktigt, att hon var den socialistiska rörelsens äldsta och mest ryktbara kvinnliga agitator i Sverige. Redan under sin skoltid starkt oppositionell mot skoldisciplin, lärarauktoritet och gängse åsikter fördes hon genom studiet av radikala skrifter, personliga upplevelser och umgänge med radikala personligheter ur åttiotalets skilda intellektuella och politiska kretsar alltmer åt vänster. Särskilt torde hon ha rönt inflytande från Ellen Key, Knut Wicksell och Fridtjuv Berg. Hon intresserade sig under åttiotalet mest för barn- och uppfostringsfrågor samt kulturhistoriska studier. År 1884 åhörde hon ett föredrag av Aug. Palm och började därefter studera socialistiska skrifter. Sedan hon trätt i närmare förbindelse med den spirande socialistiska arbetarrörelsens ledare, särskilt Hj. Branting och Fredrik Sterky, anslöt hon sig 1893 till socialdemokratien, där hon till en början ägnade sig åt att organisera arbetarkvinnorna. Efter hand övertog hon allt fler uppgifter, särskilt uppträdde hon som socialistisk agitator inom fackföreningsrörelsen, på vars vänstra sida hon befann sig. Alltifrån sekelskiftet företog hon omfattande agitationsresor i landsorten. Bland textilarbetarna, järnvägsbyggnadsarbetarna (»rallarna»), stenhuggarna, gruvarbetarna och järnbruksarbetarna var hennes väckande, alltmer entusiastiska och häftiga agitation kraftigt märkbar. Inom det socialdemokratiska partiet, vars ledning hon omkring sekelskiftet tillhörde, bekämpade hon till en början energiskt den av Hinke Bergegren (se denne) ledda ungsocialistiska oppositionen och stod vid Brantings och ledningens sida, dock med starkt betonande av att hon icke var vän av några eftergifter åt borgerligt håll eller önskade någon urvattning av socialdemokratien; det var mot de anarkiserande tendenserna hos den dåtida oppositionen inom arbetarrörelsen, hon vände sig. Hon var en avgjord anhängare av den politiska storstrejken som medel att erövra den allmänna rösträtten. Sedan socialdemokratien uteslutit den anarkiserande riktningen ur partiet, gick hennes politiska utveckling alltmera åt vänster. Hennes agitation, som så småningom omspände alla arbetarrörelsens grenar och områden, fick med de skärpta politiska, och fackliga striderna under 1900-talets första decennium en alltmera aggressiv karaktär. Hennes eldiga temperament och okuvliga energi i förening med ett stort personligt mod, drastisk talarkonst och folkligt umgängessätt gjorde henne till en av rörelsens allra mest populära talare och dess framgångsrikaste agitator. Hennes förmåga att elda massorna och förmå dem att hålla ut i en ibland ojämn och nästan hopplös strid var mycket ovanlig och ledde särskilt under de oroliga aprildagarna 1902 och storstrejken 1909 till konflikter med myndigheterna. Då såväl arbetarna som deras ledare efter nederlaget 1909 syntes henne förlora modet och visa tendenser att överge den klasskampens väg, sohi Marx och Engels utstakat och vilken hon aldrig slutade att förkunna som den enda riktiga för arbetarklassen, slöt hon sig till den oppositionella falang, som uppstått omkring tidningen »Stormklockan». Med denna vänsterbetonade riktning höll hon samman ända till sin död, ehuru den undergick ganska skiftande öden.

Då K. D. under världskriget fann socialdemokratien i de flesta länder vacklande och »socialpatriotisk», anslöt hon sig 1915 till det s. k. »Zimmerwaldförbundet», en antikrigisk och revolutionär sammanslutning av radikala socialister i olika, länder, vilken proklamerade öppen kamp mot kriget och regeringarna och som särskilt i Ryssland men även i andra länder förde till massresningar och revolutionära rörelser. Under dessa år var hon ivrigt verksam för att i Sverige uppbygga ett mera radikalt betonat arbetareparti än det socialdemokratiska. 1917 lämnade hon detta och övergick till det av Kari Lindhagen, Z. Höglund, Fabian Månsson, Ivar Wennerström m. fl. startade socialdemokratiska vänsterpartiet. Som en mycket populär agitator deltog hon i de massrörelser i vårt land, som under 1917—18 ledde fram till det s. k. demokratiska genombrottet. Under dessa häftiga politiska fejder kom hon i en alltmer utpräglad motsättning till sina forna meningsfränder Hj. Branting och F. V. Thorsson.

Liksom så många andra av sina samtida inom arbetarrörelsen hyste K. D. en livlig förhoppning, att den ryska revolutionen skulle utveckla sig till en världsomfattande social omvälvning. Hon anslöt sig till den av de ryska bolsjevikerna skapade Kommunistiska internationalen, men hon kunde aldrig förlika sig med Moskvas hänsynslösa och odemokratiska metoder och splittringsverksamhet inom arbetarorganisationerna. På den revolutionära världskongressen i Moskva 1920, där hon för övrigt hyllades som en av den internationella arbetarrörelsens veteraner, gjorde hon flera invändningar. Vid det socialdemokratiska vänsterpartiets splittring 1921 tillhörde hon visserligen den yttersta vänstern, det kommunistiska partiet, men då den ryska kommunismen alltmer avlägsnade sig från vad hon höll för den riktiga socialismen och då sönderfallandet inom de kommunistiska partierna i Västeuropa började ge sig till känna, intog hon från 1922 en alltmer oppositionell ställning och följde den riktning, som med Z. Höglund som ledare strax efter hennes död återknöt förbindelsen med det socialdemokratiska partiet. Bestämmande för hennes hållning var särskilt bolsjevikernas strävan att påtvinga rörelsen en ateistisk prägel.

Att K. D. med sådan styrka reagerade mot en ateistisk partistämpel sammanhängde med hennes kristligt-kommunistiska och tolstoyanska åskådning. Hon hade tidigare genomgått en religiös kris, som förde henne till att studera kristendomens uppkomst och utveckling. Hon blev en lidelsefull motståndare till den officiella kristendomen, till de kristna dogmerna och statskyrkorna. Hon såg i Kristus en social och etisk upprorsman, i kyrkofurstar och präster den ursprungliga kristendomens fiender och förfalskare, och hon öppnade 1905 mot dem ett hänsynslöst fälttåg. När motståndarna till henne ställde frågan: »Kan en kristen vara socialist?» svarade hon med en motfråga: »Kan en kapitalist vara kristen?» Under flera år höll hon nästan dagliga föredrag i alla landets delar över dessa ämnen under stort tillopp av åhörare. År 1907 spikade hon (enligt traditionen) efter Luthers föredöme upp sina teser på kyrkporten i Åmål, enligt en annan uppgift på en port till Folkets hus i Arvika; och hon höll 9 apr. 1907 i Vansäter i Hälsingland den ryktbara disputationen med komminister David Granqvist om kristendom och socialism. Efter hand fick hennes »urkristendom» en alltmera österländsk, särskilt buddistisk betoning, och mot slutet av sitt liv förklarade hon sig vara en övertygad buddist. I vissa avseenden företer hennes religiösa utveckling beröringspunkter med Annie Besants.

Även däri är hon lik Annie Besant, att hon lidelsefullt älskade konsten. Hon gjorde under olika tider vallfärder till de stora konstmuseerna i Europa; med aldrig tröttnande intresse förde hon de unga arbetarna till nationalmuseum, hon inpräntade vördnad för konsten och kärlek till konstnärerna, hon höll hela serier av föreläsningar om svenska och utländska mästare och skrev vid olika tider och i olika tidningar uppsatser om konst.

Ehuru eldande och gripande som talare var K. D. ganska obetydlig som skriftställare och stilist. Hennes skrifter innehålla icke några nya eller banbrytande tankar och göra ett föga ovanligt intryck. Starkast verka de genom sin naiva och okonstlade enkelhet. Men plötsligt reser sig ur det alldagliga ordvalet ett dräpande slagord, springer i dagen ett glittrande, solbelyst källsprång. När i talarstolen enkelheten förmälde sig med lidelse och hjärtats värme, med drastisk replikkonst och snabba värjstötar, var det hon hembar sina osedvanliga triumfer, vilka i folkfantasien slutligen antogo legendariska proportioner. Under hennes senare år vandrade folk, särskilt i Norrland, ända till tiotals mil genom skogarna för att höra henne, och hennes skrifter spriddes i mycket stora upplagor.

Till sin karaktär var K. D. öppen, modig, ej sällan övermodig, glad i att fakta, fylld av en brinnande entusiasm och en oomkullrunkelig tro på det rättfärdiga i sin kamp, sina åsikters styrka och sin saks triumf till sist. Optimismen var ett synnerligen framträdande drag i hennes andliga fysionomi. Hon kunde för den saks skull, för vilken hon stred, fördraga vilka strapatser och mödor, trotsa vilka faror som helst. Hon måste alltid vara i täten. Hon saknade icke ärelystnad; hon var snarare äregirig till sin natur än motsatsen. Hon trodde sig icke sakna sinne far taktiska finter och beräkningar i de politiska striderna, men den atmosfär av politiskt kvalm, som hon. tyckte sig finna i huvudstaden, gjorde, att hon städse längtade ut till landsbygden, där hon icke blott hade renare luft utan även  skar sina vackraste lagrar. K. D. var en synnerligen flärdlös, enkel, i högsta grad anspråkslös människa, sällskaplig och vänfast. Vid hennes begravning vittnade en mindre vanlig anslutning om den ställning, hon kommit att intaga i folkmedvetandet.

 


Svenskt biografiskt lexikon