David Davidson

Davidson, David, f. 21 aug. 1854 i Stockholm. Föräldrar: handlanden Isak Isak Davidson och Rebecka Stiebel. Elev vid mosaiska församlingens i Stockholm skola 1861—vt. 1867 och vid Stockholms gymnasium ht. 1867;- avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 16 maj 1871; student vid Uppsala universitet 21 sept. 1871; jur. fil. kand. 6 apr. 1872; jur. utr. kand. 13 dec. 1877; har företagit studieresor till Heidelberg maj—dec. 1879 och med understöd av jur. fakulteten till universiteten i Berlin och Leipzig sommaren 1885. Lärare i kameralistik och ekonomisk rättskunskap vid Ultuna lantbruksinstitut ht. 1877—okt. 1889 samt sekreterare i institutets styrelse 1880—sept. 1889; e. o. notarie i Svea hovrätt 10 jan. 1878; docent i nationalekonomi vid Uppsala universitet 10 febr. 1879; jur. fakultetens stipendiat på tre år 5 juni 1880 och ånyo på tre år 14 apr. 1883 samt med fast stipendium från 1 apr. 1886; uppehöll undervisningen och examinationen i nationalekonomi ht. 1880—vt. 1888; sekreterare i sammansatta banko-och lagutskottet vid 1886 års riksdag; tf.professor ht. 1888 —ht. 1889, e. o. professor 31 dec. 1889 samt professor 24 apr. 1890 i nationalekonomi och finansrätt vid Uppsala universitet; erhöll i uppdrag att utarbeta en översikt av utländsk lagstiftning angående inkomstskatt 6 sept. 1892; redaktör för Ekonomisk tidskrift från 1899 (erhöll utgivningsbevis 4 jan. 1899); ledamot av kommittén angående inkomstskatt och obligatorisk självdeklaration 18 juni—15 okt. 1901; upprättade för universitetsexamenskommittén den statistiska utredningen beträffande universitetet i Uppsala 1903; deltog 1911 i bearbetning av försvarskommitténs betänkande av 5 dec. 1910 samt granskade därpå jämte I. Flodström dess finansiella utredning (bet. avg. 28 sept. 1911); revisor i Oxelösund— Flen—Västmanlands järnvägs-a.-b. från 1912; en av de sakkunniga angående statens och kommunernas skuldsättning 26 okt. 1912—dec. 1914; ledamot av kommittén angående förvaltningen av allmänna pensionsförsäkringsfonden 18 juni 1915—4 mars 1916; ordförande bland sakkunniga angående exportavgift för varor, som utföras från landet 21 dec. 1915—30 mars 1916; en av de sakkunniga angående sedelcirkulationens ökning och allmänna prisnivåns stegring m. m. 14 juni—30 juli 1918; ledamot av tull- och traktatkommittén 7 mars 1919—dec. 1922; erhöll 24 juli 1919 avsked från professuren som professor emeritus med pension från 16 sept. 1919; ledamot av 1920 års finanssakkunniga 30 apr.—14 maj 1920 och av inkomstskattesakkunniga 13 nov. 1920—28 sept. 1923; revisor i Örebro—Köpings järnvägs-a.-b. från 1924; sakkunnig angående pöst-sparbankens och de enskilda sparbankernas räntepolitik 15 mars— 3 dec. 1929. — Har avgivit sakkunnigutlåtanden angående e. o. professuren i speciell privaträtt i Uppsala, tillsatt 1898, e. o. professuren i nationalekonomi och finansrätt i Lund, tillsatt 1901 och 1919, e. o. professuren i nationalekonomi i Uppsala, tillsatt 1921, och professuren i nationalekonomi, och sociologi i Göteborg, tillsätt 1931. Hedersledamot av Stockholms nation i Uppsala 1885; jur. hedersdoktor vid Uppsala universitet 6 sept. 1893; RNO 1899; LHVS 1906; KNO2kl 1911; erhöll av Vetenskapsakademien Söderströmska medaljen i guld för förtjänster om nationalekonomisk forskning 1912; fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 31 okt. 1917; LVA 1920; KNO1kl 1928.

Gift 5 juni 1899 i Stockholm med Märta Sofia Lalin, f. 7 apr. 1874 i Stockholm, dotter till kassören Fredrik Samuel Lalin i Stockholm och Gunilda Svanberg.

Ända sedan offentliggörandet av docentavhandlingen rörande kapitalets och kapitalbildningens teori år 1878 har D. intagit en ledande ställning inom svensk nationalekonomisk och finansrättslig vetenskap. Hans utomordentligt omfattande författarskap — utom några böcker flera hundra tidskriftsartiklar — har utövat så stort inflytande på den yngre generationen, att han jämte Gustav Cassel och Knut Wicksell med rätta har kallats »grundare av den moderna, nationalekonomien i Sverige».

D: s författarskap är i det stora hela koncentrerat till tre områden. Den centrala pris- och fördelningsteorien behandlar han i sina två första arbeten och i några senare artiklar. Särskilt docentavhandlingen vittnar om betydande vetenskaplig originalitet. Man har därom fällt yttrandet, att D. däri »föregripit Böhm-Bawerk», vars något senare publicerade kapitalteori dominerade den teoretiska ekonomiska diskussionen under flera årtionden i tysktalande och skandinaviska länder. Av D: s senare publicerade artiklar förtjänar särskilt att nämnas: »Några teoretiska frågor», 1919, den innehåller bl. a. ett skarpsinnigt bidrag till en modifierad lönefondsteori.

Sitt huvudintresse har D. måhända ägnat finansvetenskapen och finansrätten såsom medarbetare i flera kommittéer och författare till ett hundratal uppsatser. Särskilt har han gjort det svenska skatteväsendets historiska utveckling samt inkomstbegreppet och inkomstbeskattningen till föremål för en djupgående behandling. Genom en eljest sällan förefintlig kombination av juridisk insikt, och teoretiskt-ekonomiskt skarpsinne har han blivit den avgjort främste auktoriteten på detta område.

I mångas ögon har D. emellertid gjort sin största insats inom penningteorien i vidsträckt bemärkelse. Hans försök att till grund för behandlingen av penningvärdet lägga ett absolut värde (jmfr »Något om begreppet penningens värde», 1906, och »Varuvärde och penningvärde», 1926) har visserligen rönt ringa uppskattning. Men hans analys av en rationell penningpolitiks mål och medel och hans behandling av de monetära problemen under och efter världskriget (se t. ex. »Valutaproblemets teoretiska innebörd», 1920, »Om begreppet normal ränta», 1922, »Riksbanken och penningens värde under kristiden», 1925) ha inom nordisk nationalekonomi vunnit allmänt erkännande såsom tillhörande det mest djupgående och skarpsinniga, som på detta område presterats på något språk. Man har allmänt beklagat, att en framställning av D: s bidrag till penningteorien ej föreligger på något av världsspråken. Och hans bidrag till området sträcka sig också in på de historiska problemen. Genom en uppsats om första delen av Riksbankens historia (1919) gav han en mera fördjupad inblick i det svenska penning- och kreditväsendets historiska innebörd än någon tidigare forskare, och dessa undersökningar ha nu (1931) fullföljts genom den i det ifrågavarande verkets fortsättning ingående framställningen »Sveriges riksbank 1834—1860».

D. är, med stor teoretisk självständighet, en lärjunge av de engelska klassikerna. Framför allt är han en stor beundrare av Ricardo, som han aldrig upphört att studera med samma inställning som en lärjunge inför en samtida, världsberömd lärare. Säkert är, att D:s begåvning i flera avseenden påminner om Ricardos, även om han saknar dennes syntetiska förmåga. I fråga om rent analytiskt skarpsinne torde D. kunna sättas vid sidan av vilken som helst av nationalekonomiens store, levande eller döda, men han saknar i någon mån sinne för proportioner och lämnar ej sällan huvudproblemen för att bena sönder obetydliga specialproblem. Hans något juridiskt-kasuistiska läggning påminner om Böhm-Bawerks och torde i någon mån ha förringat resultaten av hans analytiska begåvning. I särskild grad utmärkes emellertid hans forskning av saklig vederhäftighet liksom av omutlig rättskänsla; han tillhör det ganska sällsynta slag av vetenskapsmän, som ytterst sällan göra misstag i fråga om vare sig fakta eller tankesammanhang.

Såsom skapare och ledare av Ekonomisk tidskrift, i vilken större delen av hans uppsatser publicerats, har D. »urider de största personliga uppoffringar åstadkommit en av grundförutsättningarna för den nationalekonomiska och finansvetenskapliga forskningen i Sverige».