Johan Georg de la Grange

Johan Georg de la Grange, f. 1 juli 1774, d. 26 mars 1844 på Älvstorps' bruk, Grythyttans sn (Ör.). Föräldrar: generalmajoren och landshövdingen Eric Johan de la Grange och Elsa Maria Uggla. Korpral vid Smålands kavallerireg. 6 okt. 1777; kornett där 20 aug. 1781; löjtnant i reg. 17 okt. 1787; löjtnant vid reg. 21 nov. 1789; kommenderad 1790 att bevaka de på Fredrikshov i Stockholm arresterade Anjalamännen och erhöll 7 sept. 1790 högsta befälet på platsen; erhöll försteg i tur till stabsryttmästar-beställning 18 juli 1796; stabsryttmästare 30 okt. 1796; erhöll skvad-ron 25 aug. 1800; major i armén och överadjutant 1 juli 1805; kom i fransk fångenskap 7 nov. 1806; utlöst 1807; överadjutant och intendent vid hertig Karls armé 1808; deltog i statsvälvningen 13 mars 1809; överstelöjtnant i armén 1 maj 1809; bevistade riksdagarna 1809—10, 1812, 1815, 1817—18, 1823, 1834—35; landshövding i Kalmar län och på Öland 7 maj 1810; förste generalintendent vid svenska armén i Norge 9 juli 1814; erhöll generalmajors namn, heder och värdighet 5 sept. 1814 (med konfirmation 18 okt.); friherre 4 juli 1817; erhöll avsked från landshövdingeämbetet 28 dec. 1822; förste adjutant hos konungen 3 jan. 1823. RSO 1809; KSO 1814; KmstkSO 1818; hed:led. av Jämtlands läns hushållningssällskap 1819.

G. 20 sept. 1803 på Gustavsvik, Varnums sn (Värml.), m. Sara Maria Linroth, f. 16 sept. 1782, d. 5 jan. 1817 i Kristinehamn, dotter av kaptenen Carl Axel Linroth och Lovisa Regina Geijer.

Som sextonårig löjtnant deltog D. i fälttåget mot Ryssland 1790 men hemkommenderades för att bevaka de fängslade Anjalamännen på Fredrikshov i Stockholm. En av dem, överste Hästesko, som var dömd till döden, sökte hos D. utverka tillfälle till flykt, men förgäves. Efter krigets slut företog D. en längre utrikes resa. Sedan Sverige inblandats i fastlandskriget mot Napoleon, deltog D. på den nordtyska krigsskådeplatsen. Som chef för en skvadron av Smålands dragoner blev han vid Lybeck tillfångatagen av Bernadottes armékår (1806), fördes till Frankrike men blev efter tio månader utväxlad och återvände till hemlandet. De erfarenheter han gjort under kriget hade ingivit honom en ofördelaktig uppfattning av den rådande regimen i Sverige. Vad D. berättat om sina upplevelser som krigsfånge överensstämmer föga med den vanliga skildringen av hur väl de svenska fångarna behandlades av fränsmännen och särskilt av Bernadotte.

Vid sitt frigivande hade D. enligt vanlig sed lovat att icke vidare deltaga i kriget, men detta hindrade icke regeringen att använda honom som överadjutant och intendent vid hertig Karls armé; D. fick sin tjänstgöring huvudsakligen förlagd till sjukhusen i Stockholm och inlade stor förtjänst om sjukvården. Han kom på sjukhusen i intim beröring med de officerskretsar, där missnöjet med konungen hade sin härd. I förberedelserna till statsvälvningen tog han verksam del, och han var en av de officerare, som 13 mars 1809 åtföljde Adlercreutz in i konungens rum. Om hans roll vid det följande händelseförloppet föreligga olika uppgifter; säkert är dock, att den var mycket aktiv. Strax efter revolutionen (14 mars) betroddes D. med att avgå med depescher dels till prinsen av Hessen, som var högste befälhavare för de danska trupperna på Själland, dels till Bernadotte, som förde högsta befälet över de franska stridskrafterna i norra Tyskland. Breven innehöllo förslag om vapenstillestånd; hos Bernadotte skulle D. särskilt söka verka för billig fred. I Dresden sammanträffade han med den franske marskalken, som mottog honom »med den mest utmärkta vänskap» och omedelbart gav sin underbefälhavare order att inställa alla fientligheter mot Sverige. På Bernadottes råd begav sig D. till Paris för att uppsöka Napoleon själv, och i början av april 1809 erhöll han företräde hos kejsaren. Under samtalet lyckönskade Napoleon svenskarna till att ha befriat sig från »la supériorité d'un fou». D. återvände hem med ett brev från Napoleon till hertig Karl, vilket visserligen var hållet i mycket allmänna ordalag men i ledande svenska kretsar tolkades såsom innehållande »högst hugneliga tidningar». Själv var D. mycket belåten med vad han upplevat och intagen av Bernadottes person.

Som belöning för D: s välförhållande har man väl att betrakta hans utnämning till landshövding. Sedan han under några år med stort nit skött denna befattning (se nedan), förordnades han, mycket mot sin vilja, enligt Karl Johans önskan till generalintendent vid armén i Norge (9 juli 1814). Han led stor brist på pengar, men ändå måste han ombesörja upphandlingar, utbetalningar och förskott i oändlighet. Trots svårigheterna ansåg han sig ha lyckats väl i sina bemödanden. Då man klandrade vissa av hans dispositioner, bet han vasst ifrån sig i brev till G. F. Wirsén.

I Kalmar fick D. ett stadgat rykte som en hetlevrad kraftkarl, vilken icke drog sig för att t. o. m. egenhändigt piska upp sina länsmän. C. A. Adlersparre betecknar honom som »en riddare av gammalt skrot och korn», och E. J. Stagnelius kallar sin hemstad »det de la Grangebehärskade Kalmar». Men D. lade också i dagen stor driftighet och initiativförmåga. Han intresserade sig livligt för militära förrättningar. Under det kritiska året 1812 föreställde han länets invånare, hur nödvändigt det på grund av det knappa sädesförrådet var att inställa eller åtminstone inskränka brännvinsbränningen. Året förut hade han utfärdat en kungörelse, vari förbjöds »överflödigt bruk av starka drycker å gästgivaregård vid 5 rdr b:ko vite, vartill den gjorde sig förfallen, som å slika näringsställen befanns vara överlastad». Under D:s hövdingetid organiserades en mängd nya inrättningar inom länet, bl. a. hushållningssällskapet, arbetshus i Kalmar, söndagsskolor för hantverkare i länets samtliga städer, institut för hemslöjd, utvidgat länslasarett, kyrkoråd i varje socken. Men motstånd uteblev icke; bl. a. framkom D: s forne vän, statsrådet Wirsén, med en del anmärkningar, som djupt upprörde den ambitiöse ämbetsmannen. Möjligen var det dessa, som förmådde den ännu icke femtioårige D. att begära avsked från landshövdingeämbetet (28 dec. 1822). Enligt en uppgift erhöll han av sin efterträdare G. P. Nordenankar i ackord den betydande summan av 25,000 rdr b: ko. Efter sitt avsked bosatte han sig på Älvstorp, som han redan 1812 inköpt.

D. bevistade flera riksdagar, men han fann riksdagslivet »monotont». Politiskt likgiltig var han dock ej. Genom sitt lidelsefulla partitagande för jordbruket i den 1815 akuta striden mellan dess och handelns intressen kom han visserligen i viss motsats till den officiella regeringspolitiken, men i övrigt var han under den nya regimen en stark rojalist och stor beundrare av Karl Johan, hos vilken han också var väl anskriven. Då C. H. Anckarsvärd en gång besökte D. i Kalmar och besvarade hans middagstal med en skål för värden och icke för konungen, blev D. så ursinnig, att han utmanade sin gäst på duell.

Förutom ett stort antal ämbetsskrivelser av D. förvarar Riksarkivet enskilda skrivelser från honom i Tosterupsamlingen (I. L. Silfversparres papper) samt i Hartmansdorffska och Wirsénska samlingarna. Brev från D. finnas vidare i K. biblioteket (Sandelska samlingen och autografsamlingen), i Krigsarkivet (Hederstiernas samling), i Sjöholms arkiv samt i Uppsala univ.-bibliotek (F822a och 859 j, W811 och 962 a).