Jean de la Vallée

2. Jean de la Vallée, den föregåendes son i h. 1:a g. m. Pauline de Courlas (i K. brev 15 nov. 1653 uppgives Pauline de Courlas dock vara J:s styvmoder, se nedan), f. 1620; d 9 mars 1696 i Stockholm, begraven i Katarina kyrka. D. följde fadern till Holland och flyttade 1637 med honom till Sverige; erhöll 2 maj 1646 ett kungligt stipendium under tre år »till vidare god förfarenhet uti arkitektonika»; K. M:ts arkitektör 14 jan. 1651 (instr. 24 maj); Karl X Gustavs konfirmation på tjänsten 3 juni 1655; ämbetskommissarie över manufakturerna hos Kommerskollegium 19 juni 1662; vid omorganisationen av Kommerskollegium 1665 (K. brev 16 mars) förnyades utnämningen; e. o. rådman (utan lön) i Stockholm med tjänstgöring i Manufakturkollegium 27 juni 1666; förordnades att hava inspektion över manufakturernas inrättande vid barnhuset 19 april 1667; inspektör över ämbetena och byggningsväsendet i Stockholm 20 aug. 1669 (slottsfogden, som tidigare närmast under överståthållaren och som dennes ställföreträdare varit anförtrodd inspektionen över samtliga fyra kollegier i staden, skulle behålla detta ämbete endast beträffande justitie- och handelskollegierna och D. inträda i samma befattning beträffande ämbets- och byggningskollegierna); denna nya befattning, som skulle uppföras på slottsstaten, indrogs, då D. blev borgmästare i Stockholm 8 juni 1671; adlad 22 april 1692, men ehuru adelsbrevet blev uppsatt, kom det icke att expedieras under D: s livstid (sonen introd. 1697).

D. stod högt i gunst hos drottning Kristina, Karl X Gustav och Karl XI :s förmyndarregering och erhöll många bevis på den uppskattning hans konst och verksamhet rönte. Genom K. brev 27 juli 1650 samt 23 jan. och 30 mars 1652 erhöll han tomter på Blasieholmen och Ladugårdslandet i donation. År 1653 (K. brev 15 nov.) erhöll D. expektans på de båda gårdar, Kumla och Norby i Danmark och Vaksala socknar, som hans »styvmoders moder H.[ustru] Maria de Courlas i hennes livstid förunte och donerade äre», med rätt att tillträda dem vid hennes död; han tillträdde dock aldrig gårdarna. År 1654 (K. brev 12 maj) erhöll han dels byggnadsmateriel från Stockholms slott, dels tillstånd att utvidga och reglera tomten på Ladugårdslandet. Karl Gustav konfirmerade 1655 (K. brev 7 juli) de av Kristina gjorda donationerna och gav honom 1658 (K. brev 5. juni) en »årlig pension i sin livstid» på hundra tunnor spannmål. Som en erkänsla för det arbete han nedlagt på landsvägens förbättring vid Stakets backe, erhöll han 1665 (K. brev 24 nov.) en kedja av guld »med en medaille däruti» till hundra dukaters värde. År 1667 fick han slutligen hjälp till planerandet av tomten på Ladugårdslandet.

G. 5 nov. 1654 i Stockholm (Jak.) m. Anna Maria Böös, d. 15 aug. 1711, dotter av borgmästaren i Örebro Christoffer Böös och Elin Joensdotter.

Sin utbildning till arkitekt fick D. hos fadern. Efter dennes död erhöll han ett årligt understöd för att »kontinuera hantverket och göra sig till kronans tjänst i framtiden kapabel», och arbete erhöll han vid de omfattande reglerings- och byggnadsarbeten, som vid denna tid under överståthållaren Clas Flemings ledning utfördes i Stockholm. Vid den genom Flemings bedrivande på 1640-talet fullbordade kyrkobyggnaden S: t Jakob i Stockholm sysselsattes D. med ritningsarbeten. Genom Axel Oxenstiernas bemedling sändes D. på hösten 1645 till Uppsala för att göra en uppmätning av slottet, och året därpå kunde han anträda sin utländska resa. Färden gick över Holland till Paris, där D. inträffade 27 aug. 1646. Om resan och de under farfaderns Marin de la Vallées och arkitekten Gamards ledning i Paris bedrivna studierna berättar D. i några brev till Axel Oxenstierna. Från Frankrike reste D. till Italien. Han lämnade Rom på våren 1650 för att över Bozen och Nürnberg åter begiva sig till Stockholm.

D:s första uppdrag efter hemkomsten var festdekorationerna vid drottning Kristinas kröning. Två triumfbågar, på nuvarande Gustav Adolfs torg och Järntorget, uppfördes under D: s ledning efter romerska förebilder. Genom den fullmakt och instruktion, som utfärdades för D. som K. M:ts arkitektör, ställdes den statliga byggnadsverksamheten i landet helt under hans ledning. Han skulle ombesörja erforderliga reparationer och handhava nybyggnader efter fastställda ritningar. Alla hantverkare, ämbetsmän och arbetsfolk stodo under hans kommando, han kunde anställa och avskeda dem efter gottfinnande. Karl X Gustav och förmyndarregeringen gjorde emellertid vissa inskränkningar i hans befogenhet. Den första stora uppgiften var ombyggnaden av Stockholms slott. D. framlade 1654 en översiktsplan, som betecknar den moderna tidens genombrott i slottets historia, och som Tessin d. y. i sitt slottsprojekt i många avseenden bygger på. De gamla längorna ha i D: s förslag synnerligen skickligt utnyttjats och tillbyggts till en enhetligt komponerad anläggning. Huvudportalen skulle förläggas till norra sidan, och från denna skulle i anläggningens mittaxel en ny bro byggas över Norrström till Gustav Adolfs torg. Efter noggranna detaljuppmätningar av de gamla längorna framlade D. 1656 och 1658 detaljerade planer för ombyggnad av de olika våningarna. Det sistnämnda året. fastställde Karl X Gustav D: s förslag. Ombyggnadsarbetet avstannade emellertid vid konungens död och fördes under förmyndarregeringen vidare endast beträffande en mindre del. D. fick 3 juni 1658 också i uppdrag att uppgöra förslag till ombyggnad av Riddarholmskyrkan — flera projekt härtill föreligga — och förslag till stadsplan för Södermalm, där en ny slottsbyggnad och byggnader för ämbetsverken skulle uppföras. Förslag till ett lustslott med träd' gårdsanläggning och park på Djurgården fastställdes 1658 av konungen, och arbetena på anläggningen pågingo under D: s ledning under större delen av 1660-talet.

Redan 1651 hade D. för Karl Gustav gjort ett utkast till Borgholms slott och 1652 ett projekt till en stor slottsanläggning vid Eskilstuna. Arbetena vid Borgholm igångsattes, men ledningen övertogs 1653 av Tessin d. ä. Eskilstunaprojektet kompletterades 1658 med ett förslag till »den nya staden, som skulle anläggas till åtskilliga manufakturiers inrättande». Slottsanläggningen kom aldrig till utförande, men den nya stadsplanen med sina rektangulära kvarter och raka gator korsande varandra i räta vinklar genomfördes och finnes ännu bevarad.

I riksrådet diskuterades 1661 frågan om att anställa D. som »ämbetskommissarie här i riket över manufakturerna»; 19 juni 1662 utnämndes D. Ett vittomfattande ämbete lades härmed i hans händer i riksrådet hade också röster höjts mot att låta det omfatta hela riket och alla hantverk. Han skulle övervaka driften vid samtliga fabriker i Sverige, planera och anlägga nya industrier och genom uppfinningar förbättra driften; han skulle utfinna inhemska råvaror, ha uppsikt över hantverkarnas olika skrån och vara med att bedöma mästareproven både vad form och material beträffade.

På våren 1664 framlade D. ett projekt, som resulterade i omorganisationen av Kommerskollegium 1665. D. hade också uppgjort en plan för finansieringen av verksamheten. Bl. a. borde alla tomter i staden och på malmarna mätas och avritas och en avgift upptagas härför av tomtägarna; vidare borde en viss avgift läggas på justerandet av mått och vikt. D: s projekt innefattade också ett märkligt förslag till ordnande av »arkitekturväsendet».

D. skickades 1664 (K. brev 19 dec.) tillsammans med generalkvartermästaren Wärnschöld till Södertälje för att upprätta förslag till en slussanläggning »i den graven, som är begynt till att grävas utur Mälaren och i Saltsjön», och två år senare förelågo förslag och kostnadsberäkning utarbetade av D. med biträde av konduktören Jacob Cosswa. Arbetena pågingo under de närmaste åren. Samtidigt (1666) skickades D. till Trollhättan för att undersöka, »om den kan göras något brukligare». Den 18 sept. 1665 utfördes i enlighet med ett av D. framlagt förslag och under hans ledning en omläggning av landsvägen vid Stäkets backe. För att »barnhusverket» skulle komma »bättre i gång», utsågs D. 1667 att speciellt hava inspektion över manufakturernas inrättande vid barnhuset. D. synes också ha varit direkt engagerad i flera företag och gjort uppfinningar. Barnhusmanufakturerna erhöllo sålunda patent på ett av D. uppfunnet lås. För sin verksamhet på detta område fick D. av regeringen och rådet de amplaste lovord.

Redan vid borgmästarvalet i Stockholm 1668 nämndes D. i riksrådet som kandidat men blev förbigången. Tre år senare utnämndes emellertid D. till befattningen, trots att han vid valet erhållit det lägsta röstetalet. Rikskanslern ansåg D. i alla avseenden vara den mest meriterade; han var »helt omistandes» och var icke »allenast recommendable för sin goda vilja och förstånd om manufakturernas inrättande utan ock för en särdeles probitet». Valet genomdrevs mot det Gyllenstiernska partiet. Johan Gyllenstierna framhöll i riksrådet, att »man lärer annorledes tala om la Vallée när året är om, än man nu judicerar om honom».

D: s verksamhet både som arkitekt och ämbetskommissarie hade mötts av stark misstro och motstånd från borgerskapets sida. De vittgående reformförslag och nymodigheter han framlade som ämbetskommissarie sågos icke med blida ögon. Den inflytelserike borgmästaren Olof Thegner sökte på allt sätt motarbeta D. Den sistnämnde hade också efter utnämningen till inspektör 1669 tagit sig det orådet före att i ett betänkande rörande »det civila byggningsväsendets rätta styrelse uti Stockholms stad» skarpt, kritisera borgmästare och råd, som »bliva vid sin gamla vana och utan vidare övervägande hålla för onyttigt allt det som nytt är». Härtill kom, att Tessin d. ä., som sedan 1661 varit stadsarkitekt i Stockholm, icke precis kunde räknas bland D:s vänner och icke ville samarbeta med honom. Redan på hösten 1671 skedde en öppen brytning dem emellan. Denna motsatsställning till Thegner och Tessin hade ett förlamande inflytande på D:s verksamhet i stadens tjänst. Bland mera betydelsefulla arbeten, som dock kommo till utförande, kunna nämnas den omfattande uppmätningen av alla tomter såväl i staden som på malmarna, och bland märkligare stadsplaneförslag ett förslag till reglering av slussområdet (1680). Förslaget avsåg anläggande av en ny broförbindelse på Slussens östra sida i direkt fortsättning av Skeppsbron, som skulle utfyllas till gatuled. D. har sålunda givit slussområdet den utformning med två genomgående trafikleder, som präglar det ännu i dag. Efter den svåra brand, som 1685 härjade en stor del av Norrmalm, uppgjorde D. förslag till ny stadsplan för detta område, där i anslutning till det stora slottsombyggnadsprojektet en ny bred huvudgata skulle läggas genom Norrmalm från Brunnsviken fram till den projekterade nya bron över Norrström, samt ett förslag till reglemente för hur området skulle bebyggas (stadfäst 4 juli 1686), den första byggnadsordningen i Stockholm, som blev grundvalen för alla senare.

D. utförde emellertid även efter 1662 en hel del arkitektuppdrag för kronans räkning. År 1666 fick D. i uppdrag att utarbeta ett förslag till arsenal på Djurgården, och följande år förelågo ritningarna och arbetena igångsattes, men fullföljdes icke. Tessin d. ä. hade 1663 uppgjort ett förslag, som avsåg förläggande av byggnaden till Ladugårdslandet.

D. fick 9 mars 1664 i uppdrag att uppgöra förslag till ny bro över Norrström, och s. å. skickades D. till Uppsala för förslag till reparation av slottet. Det sistnämnda förslaget förelåg följande år. År 1666 skickades såväl D. som Tessin till Uppsala för reparation av stora trappan i slottet.

Efter Nyköpings brand 1665 sändes D. (17 juli.) dit för att »se till huru som slottet och kyrkorna bäst förmedelst en god och praktikabel dessein kunde uppbyggas och gatorne utan någon notabel skada reguleras». I dec. s. å. förelåg D:s förslag; stadsplanen med raka gator och rektangulära kvarter fastställdes nu.

D. hade 1654 fått i uppdrag att utföra ritningarna till den planerade kyrkan på Södermalm, Katarina kyrka, och två år senare kunde arbetena under hans ledning igångsättas. När regeringen 1664 beslöt att en ny kyrka skulle uppföras för amiralitetet på Ladugårdslandet, vände man sig också till D. för ritningarna till denna byggnad. I slutet av 1660-talet påbörjades bygget men fullbordades först på 1800-talet efter åtskilliga förändringar.

Vid sidan av denna verksamhet i kronans och i stadens tjänst utförde D. ritningar och förslag till ett stort antal privata byggnader och palats i huvudstaden och på landsbygden. Den svenska högadeln tävlade om att kunna engagera. D., som under 1650- och 1660-talen på grund av den hopade arbetsbördan måste avsäga sig åtskilliga uppdrag.

D. övertog 1656 ledningen av riddarhusbygget. Under hans närmaste föregångare Vingboons hade de ursprungliga förslagen starkt förändrats. Den rektangulära huvudbyggnaden hade till sina murar blivit uppförd i den holländska palladianismens stil. Genom några förändringar, rundfönster, takutformningen m. m., satte D. sin prägel på verket. Trapphuset, det första av denna monumentala form i vårt land, är också D: s verk.

Åt Axel Oxenstierna uppförde D. det ståtliga palatset vid Storkyrkobrinken, som i det närmaste stod färdigt vid rikskanslerns död 1654. Till det 1652—56 för överståthållaren Schering Rosenhane på Riddarholmen uppförda palatset har D. gjort ritningar. C. G. Wrangel hade redan. 1650 trätt i förbindelse med D. för att förmå honom göra förslag till palats på Riddarholmen och vid Skokloster. D. levererade också de första utkasten, och arbetena igångsattes under hans ledning. I mitten av 1650-talet övertog Tessin dessa byggen. Till de stora trädgårdsanläggningar, som på 1660-talet planerades vid Skokloster, har dock D. gjort ritningarna.

För den anläggning i en äldre stil, som Gustaf Horn påbörjade 1650 vid Hornsberg på Kungsholmen, uppgjorde D. 1656 helt nya ritningar, efter vilka byggnaden uppfördes. S. å. utförde D. för Erik Oxenstierna ritningarna till Fullerö. Efter Lindholmens (Västergötland) brand anlitades D. för den nya byggnaden. Till det mäktiga palatsbygge, som riksskattmästaren Gustaf Bonde 1662 började uppföra på tomten bredvid Riddarhuset, knöts D. jämte Tessin d. ä. som arkitekt. D. har även för riksskattmästaren uppgjort förslag till en helt ny slottsanläggning vid Hässelby. För rikstygmästaren Peder Sparre uppgjorde D. i mitten av 1600-talet ett projekt till Näsby i Roslagen, och för sin svåger Wilhelm Böös, adlad Drakenhielm, ritningarna till Östermalma, uppfört i mitten av 1660-talet.

D: s störste private uppdragsgivare var emellertid M. G. De la Gardie, som anlitade honom som konstnärlig och teknisk rådgivare beträffande sina många byggnadsföretag. Under 1650-talet uppgjorde D. sålunda förslag till ombyggnad och nyanläggning av Drottningholms, Ekholmens, Vänngarns och Ekolsunds slott samt för De la Gardies tomt på Ladugårdslandet. Under 1660-talet arbetade D. med trädgårdsanläggningen vid Jakobsdal, ritningarna till Mariedal och Höjentorp samt flera mindre gårdar i Västergötland, och under 1670-talet till Karlberg och Vänngarn.

I mitten av 1670-talet upphörde praktiskt taget D: s verksamhet, som utövande arkitekt. Sedan D. valts till borgmästare, togo ämbetsplikterna honom nästan helt i anspråk; tillsynen över arbetena på Katarina kyrka övertogs av hans måg Spihler, då det ansågs, att de båda uppdragen icke kunde förenas. I realiteten var dock D. alltjämt ledaren. Under det danska kriget stagnerade den livliga byggnadsverksamheten på adelsgodsen. När freden var sluten, sutto icke längre D: s gynnare vid makten. Med skoningslös stränghet drabbade nu reduktionen såväl hans forna uppdragsgivare som honom själv. Hans sista år förbittrades av nöd och fattigdom.

D. strävade efter att skapa en enhetlig ledning såväl konstnärligt som praktiskt av byggnadsverksamheten. Ledaren-arkitekten skulle oberoende av skråväsendets tvång göra ritningar och lämna anvisningar även till utformningen av alla detaljer. D. sökte också i sitt arbete förverkliga dessa strävanden. Till de av honom ledda byggnadsföretagen gjordes ritningar för alla detaljer och vanligen prövades de också i modell. D: s arkitekturprojekt visa en genial uppslagsrikedom, skapande fantasi och samtidigt en sällsynt förmåga att med små medel förvandla äldre anläggningar till modern form. Han upptager och använder element från faderns arbeten, från holländsk och framför allt från italiensk och fransk arkitektur, men han sammansmälter dem i en särpräglad form, som dock icke alltid blir arkitektoniskt genomarbetad. Under 1650-talet efter återkomsten från Italien äro de italienska stildragen förhärskande; de äro också starkt framträdande i förslagen från 1660- och 1670-talen. Oxenstiernska och Rosenhaneska husen i Stockholm, Hornsberg och Östermalma återgå i plan och uppbyggnad på Palladios villatyper. Oxenstiernska husets fasadutformning har liksom triumfbågarna vid Kristinas kröning en rent romersk prägel. Förebilderna för de båda kyrkobyggnaderna i Stockholm, de första stora centralbyggnaderna i vårt land, ha i främsta rummet varit italienska. Men vid sidan av de italienska finnas också franska stildrag. Fasadutformningen å Rosenhaneska och Bondeska palatsen, Skokloster och Hedvig Eleonora kyrka erinrar mest om de Brosses arkitektur. Och de stora palatsförslagen såsom Bondeska palatset, Eskilstuna slott, Näsby, Karlberg och Karl X Gustavs lustslott på Djurgården, vilka med sina dubbla flygelpar till plantypen närmast ansluta till faderns stora riddarhusprojekt, samt Vänngarn, Ekolsund, Hässelby, Mariedal, Stenhammar och Lindholmen erinra i sin uppdelning och rytmisering av byggnadskropparna om franska förebilder. Helt franska verka förslagen till lustslottet på Djurgården och till Hässelby. D:s skicklighet att med bevarande av de gamla murarna och byggnaderna, vilka noga uppmättes och studerades, tillbygga och omskapa äldre anläggningar kunna vi förutom i det stora ombyggnadsprojektet för Stockholms slott bäst studera i utkasten och förslagen till Wrangelska palatset på Riddarholmen, Lindholmen i Västergötland samt Karlbergs slott.

Liksom för arkitekturen har D: s verksamhet för trädgårdskonsten betytt genombrottet av en ny stil. I de stora trädgårdsprojekten, Eskilstuna slott, Ekolsund, Skokloster, Hässelby och Karlberg, har D. utbildat en självständig och originell form. Han bygger på samma grund av franskt och italienskt som Le NôKorrekturläst.tre; hans utveckling sker parallellt med och oberoende av denne, men han når aldrig dennes fulländning.

Ända till mitten av 1600-talet hade de medeltida traditionerna varit förhärskande i vår byggnadskonst. För det nya skede, som då bryter in och som sträcker sig fram till vår tid, har D: s insats varit av den största betydelse, icke minst hans förmåga att sammansmälta de många nya och främmande stildragen med svensk tradition och svensk natur.