Carl Erik Deleen

Deleen, Carl Erik, skrev sig till 1816 Delén, f. 2 jan. 1767 i Stockholm av okända föräldrar, d. 17 mars 1850 där. Upptagen som eget barn av stadsadvokaten Benjamin Deleen och hans hustru Regina Varou. Efter enskild undervisning student i Uppsala 14 juni 1782; avlade jur. ex. där; auskultant i Svea hovrätt 1786; e. o. notarie där 1788; öppnade 1796 bokhandel i Stockholm och upptog 24 maj 1805 till kompanjon Georg Anton Öberg, som 1 maj 1809 ensam övertog affären, vilken dock ända till 1895 drevs under firmanamnet C. Deleen & C:o. Efter att 1793 genom G. A. Reuterholm förgäves ha sökt erhålla boktryckarerättigheter och i juli 1795 anhållit att få anlägga boktryckeri, vilken anhållan 3 dec. s. å. av K. M:t avslogs, arrenderade D. Kumblinska tryckeriet; inköpte 29 mars 1799 (tillsammans med J. G. Forsgren) J. S. Ekmanssons tryckeri; övertog 23 juli 1802 även Forsgrens andel och drev sedan ensam tryckeriet till 1846, då han sålde det till boktryckarna Östlund och Berling i Norrköping; medlem av Boktryckerisocieteten 1 april 1799; Svenska akademiens boktryckare 1801—29. RVO 1840.

G. 1) 27 juli 1794 i Stockholm (Hovf.) m. Johanna Maria Smedberg, f. 27 jan. 1768 i Växjö, d. 8 maj 1824 i Stockholm, dotter av sockerbagaren Carl Otto Smedberg och Christina Anjou; 2) 31 okt. 1827 m. Anna Elisabeth Ekman, f. 28 april 1796, d. 20 juni 1862.

Då D. redan vid sju års ålder miste sin fosterfader, erhöll han genom testamente huvuddelen av den efterlämnade förmögenheten, över 46,000 dir kmt. Att han sedan i Uppsala ägnade sig åt juridiska studier har möjligen berott på inverkan från hans förmyndare, hovrättsrådet Adam Fredenstierna. Som e. o. notarie i Svea hovrätt synas hans utsikter dock ej ha varit särskilt lysande. Det har framkastats en förmodan, att D. redan här visat prov på en viss egensinnighet och en utpräglad benägenhet för sarkasm, som inte ens skonade förmän och överordnade. I varje fall såg han sig, då han vid tjugusju års ålder önskade gifta sig, föranlåten att slå in på en annan levnadsbana. En supplik till Reuterholm om dennes förord till rättighet att få anlägga boktryckeri ledde ej till åsyftat resultat, och då öppnade han 1796 bokhandel i Stockholm. Deleenska bokhandeln, fick snart, tack vare D: s särskilt för dåtida förhållanden sällsynta kvalifikationer, anseende som en litterär börs, där samtidens vittra notabiliteter gärna samlades för att taga del av nyutkomna arbeten och lyssna till ägarens kvicka infall och utfall. Det aktade firmanamnet bibehölls också av efterträdarna, långt efter det affären kommit i andra händer. En 1799 utgiven Förteckning på bokhandlaren Carl Deleens egna förlagsböcker och skrifter tyder även på företagsamhet och bär dessutom vittnesbörd om D: s inställning. Bland de över åttio däri upptagna böckerna märkas elva av Thorilds arbeten, ett par av Lidner, Werthers lidande och åtskilliga av Tollesons predikningar.

Först då D. snart efter bokhandelns grundande skaffat sig möjlighet att driva boktryckerirörelse, hade han dock kommit in på sitt rätta fält. Han arbetade själv vid kasten, förvärvade skicklighet i konsten och ägde stor yrkesstolthet; icke minst var han mån om att lärlingarna på hans officin skulle få god utbildning. Ett par stilprov från 1804 och 1813 vittna också om hans intresse för en god typografisk utstyrsel. D: s tryckeri förvärvade också snart anseende som det förnämsta i huvudstaden. Därifrån utgingo bl. a. sådana verk som Gustav III: s, Leopolds, J. G. Oxenstiernas, Lidners och Carl Lindegrens samlade arbeten, Palmstruchs Svensk botanik, Linnerhielms Bref under nya resor, Skjöldebrands Voyage pittoresque au Cap du Nord, ett flertal tidningar och tidskrifter, däribland Svenska krigsmannasällskapets, senare Krigsvetenskapsakademiens, handlingar, Lyceum, Journal för svensk litteratur, Boijes Magazin för konst, nyheter och moder. Såsom själv frimurare fick D. trycka frimurareordens kalender och övriga publikationer, och Svenska akademiens handlingar tryckte han fr. o. m. första delen av andra följden.

Vad som framför allt stadfäste D: s rykte var hans oöverträffliga säkerhet som korrekturläsare. Redan i andra upplagan av Björkegrens fransk-svenska lexikon (1795) hade han medverkat, och för Svenska akademiens ledamöter blev han ett högt värderat stöd, då akademiens nya stavsätt skulle konsekvent tillämpas i dess handlingar. Åtskilliga anekdoter förmäla, hur särskilt N. von Rosenstein och Leopold med nöje sågo, att D: s rättelser sträckte sig längre än till det rent formella, även om hans anmärkningar ibland voro ganska bitande. Då Franzén 1824 blivit akademiens sekreterare, visade denne sig mera känslig, och särskilt skall han ha tagit illa upp kritiken över en paradisfågel utan fötter, vilket i förening med någon långsamhet vid tryckningen ledde till, att D. efter 1829 icke längre fick trycka akademiens handlingar. Detta var ett hårt slag för den åldrande boktryckaren, som redan förut drabbats av åtskilliga motgångar. Redan 1802 dömdes han för det han utan tillstånd tryckt en teaterpjäs av Lafontaine, Naturens dotter, till böter och att jämte sin kompanjon mista boktryckareprivilegierna. Av kunglig nåd befriades de visserligen från privilegiernas förlust, men Forsgren har tydligen avskräckts från att fortsätta och sålde s. å. till D. sin andel i tryckeriet. År 1812 dömdes D. såsom boktryckare efter klagomål av ryske ministern van Suchtelen för en artikel om tronföljarvalet i Allmänna opinionens organ 1810 till höga böter. Ännu mera avbräck anser han sig dock ha lidit, på grund av att han under åren 1809—15 tryckte Grevesmöhlens talrika pamfletter, och han klagar ofta över, att oviljan mot författaren fick delas även av boktryckaren. I varje fall märkes från 1820-talet en, ju mera tiden led, allt starkare avmattning i tryckeriets produktion, och D. fick allt svårare att skaffa bröd åt sin talrika barnskara. På 1830-talet fick han av konungen och sedan ur offentliga medel en liten pension.

Då D: s rörelse började avtyna, hade han trätt i förbindelse med N. M. Lindhs firma i Örebro såsom korrekturläsare (bl. a. på psalmboken), översättare och lexikograf. Vilka översättningar D. utfört kan ej med säkerhet angivas, men han har åtminstone medverkat vid den svenska upplagan av Walter Scotts Lefvernesbeskrif-ning öfver Napoleon, vars tio band utgåvos av Lindh 1827—30. Om de mestadels- anonyma översättningarna närmast voro hantverksarbete för födan, så var däremot det lexikografiska arbetet ett livsintresse för D. År 1808 fick han av Svenska akademien det vitsordet, att han i sitt arbete »med nödig sorgfällighet vårdat språket»; för övrigt hade D. till ögonmärke att göra sina lexika så rikhaltiga som möjligt, och ännu under sina sista år sysslade han med ett supplement till den franska ordboken, vilket då omfattade 50,000 ord. D:s första, engelska, lexikon hade god avsättning; sedan gick det sämre med försäljningen, bl. a. emedan han icke hade råd att skaffa papper till att trycka full upplaga av alla ark. Manuskriptet till den tyska ordboken måste D. 1822 sälja till Lindh, som dock först 1836 utgav den.

D. hade även starka religiösa intressen. Då Svenska bibelsällskapet utgav sin första bibelupplaga, anmärkte D., att han däri funnit 4,316 tryckfel, vilket medförde, att han kallades till ledamot av sällskapet, ehuru felen, till D: s livliga förargelse, icke vederbörligen rättades i följande upplagor. Sedermera påbörjade han själv en bibelöversättning och riktade i samband därmed häftiga angrepp mot den 1841 omorganiserade bibelkommissionen. I Straussdebatten på 1840-talet deltog han med ett ortodoxt och tämligen obetydligt inlägg mot J. M. Roséns broschyr Bidrag till utredande af Straussiska tryckfrihetsfrågan. Annars var hans religiositet Swedenborgskt färgad, och han har gjort en mycket betydande insats genom en lång rad översättningar av Swedenborgs skrifter. Ännu vid hans död voro, enligt vad Kahl meddelar, åtskilliga av dessa översättningar outgivna.

D. har för eftervärlden tett sig i en romantiserad dager. »Barnet utan börd», som hela sitt liv strödde omkring sig bitande sarkasmer och som under en lång ålderdom fick föra en hård kamp mot fattigdom och försakelser, har t. o. m. hedrats med namnet martyr. Sanningen är nog, att han var en särpräglad, i många avseenden begåvad natur, vars kantigheter i karaktären gjorde hans levnadsväg stenigare, än den annars behövde ha blivit. — Brev från D. till N. M. Lindh och P. A. Wallmark finnas i K. biblioteket; i Uppsala univ.-bibliotek finnas brev från D. i bl. a. samlingarna G 87, G 300 g, G 323 f och X240.